Om det urdruckna glaset står en liten bit från ljuset, säg skrivbordslampan, och jag sitter ytterligare en bit från glaset i linje med lampan, växer glasets genomskinliga konturer i form av skuggfingrar utåt från glaset längs skrivbordet och upp över min mage och precis till det ställe där, om man skulle gräva, hjärtat ligger. Nu står inte glaset så, men om det skulle göra det, skulle det se ut som om skuggfingrar försökte gräva sig in i min bröstkorg för att gripa tag om mitt hjärta, eller möjligen fettfläcka det som Christina brukar fettfläcka mina glasögon när hon vill vara riktigt taskig, och jag verkligen förtjänar det ska tilläggas. Det urdruckna glaset står inte alls i linje med skrivbordslampan och min bröstkorg, nej jag vet precis var det står. Ser du det? Klart du inte ser det. Det står precis så placerat i förhållande till fullmånen att glasets skuggfingrar i detta nu sträcker sig bort mot ditt hjärta, där du ligger och sover just nu, på en helt annan plats än där jag bor. Om vi lyssnar riktigt noga hör vi hur de färdas i detta nu, rakt mot dig. Du drömmer, men jag är vaken. Det är skillnaden. Det är allt som betyder något.
Men herre Gud, kan du, när klockan slagit mer än elva och mindre än sex, snälla, kissa sittandes! I går dammsög min granne hela lägenheten klockan ett på natten. Jag låg och lyssnade ett tag, sen tänkte jag på dig, skuggfinger! Grannen är bara en distraktion, något att sysselsätta det hyperaktiva fantasimaskineriet under pannan som fortfarande bär märket efter jorden med, en liten stund, på natten, när alla sover. Utom jag, och min granne.
Den som skriver så här till mig får gärna sluta lägga post-it lappar i mina byxfickor med osammanhängande berättelser. Jag vill dyka ner i snön, och smälta ner ihop med det smutsiga vatten som blir över när Naturen klockan fem på eftermiddagen gnider sina händer och tänker: jaha, nu var jag klar här. Vi är flera som håller tummarna. Kristall.
I Faderns och Sonens och den helige andens namn, mitt barn, Kristall, Chrystall, nu är du fri att gå ut på linan som vi sträckt ut åt dig mellan här och där borta. När du kommer fram där borta har du gjort din sak, och det är då publikens sak att applådera dig och ditt nummer. Dopet har givit dig all den träning ett barn kan behöva, resten är helt och hållet upp till dig. Vadsa? Nej, du får nöja dig med applåder. Det har räckt gott åt din mamma och din pappa och din mormor och din farmor och din farfar. Vadsa? Nej, honom pratar vi inte om här, flicka lilla. Gå nu, gå ut, se världen, dansa över linan, gör ditt nummer. Känns det svårt, känns det skakigt? Ta då detta rådet med dig:
Glaset har färdats hela denna vägen, du ser här, spår, bara för att komma just hit, till dig, i detta nu, men det står inte riktigt där. Skulle det ha stått där, skulle skuggan, du ser den där, som nu sträcker sig bort åt väggen där, då skulle skuggan sträcka sig längs denna linjen här och, ser du, din bröstkorg, här, där skulle den sträcka sig och se ut som små svarta fingrar som liksom vill gräva sig in i ditt bröst.
Är det inte lustigt att ett glas som vi ser rakt genom kan kasta så mörka skuggor?
Snart river folk ner sina adventsstjärnor, plötsligt hänger inga stjärnor i fönstren längre, då ska jag ha ätit upp min. Det lovar jag. Jag ska svälja den hel.
Det var så många saker som behövde göras, så många olösta saker. Ändå satt jag kvar i stolen och gjorde inget. När jag tänker efter har det varit så, eller möjligen blivit mer och mer så, det senaste halvåret. Att jag inte gör vad jag har att göra. Och där satt jag, i vetskap om att jag borde sätta igång för att i alla fall få något gjort innan dagen var över, att jag borde, men jag gjorde inget. Jag kollade om jag hade fått ett nytt mejl, jag hade visserligen kollat för fem minuter sedan, men det kunde inte skada att klicka på knappen en gång till, det kunde ju ha skickats ett nytt mejl till mig under de fem minuter som hade gått sedan sist, fem minuter är lite som åtminstone 2 dagar förr i tiden, när postverket och postmästare mätte upp ens tid, det kunde ha hänt jättemycket som jag just i den stunden inte hade en aning om, herre Gud ett nytt elfte september kunde ha hänt utan att jag visste något om det. Så jag klickade på knappen som sa åt min e-postklient, som för övrigt på egen hand loggar in på mejlservern var tionde minut och kollar om jag fått något nytt meddelande, att logga in på servern och se efter om det inte fanns något nytt brev som någon bekant skickat till mig för att berätta att den och den skyskrapan eller Eiffeltornet stod i brand, kan Eiffeltornet brinna? Det var ingen bekant som hade skickat ett brev till mig med nyheten att Eiffeltornet stod i brand, och med en bild bifogad som för att bevisa att Eiffeltornet faktiskt kunde brinna, jag föreställer mig att det pekar rakt upp i himlen illrött som upphettat järn, pulserande i övergående rött och gult, först sträcker det sig än högre upp mot himlen, växer när järnet mjukas upp, för att sedan, som efter en explosion eller urladdning, slaka ihop, böja sig ner mot sin egen rot, sorgligt och ledsamt, jag skulle full av reservation och kanske lite i chock ladda ner den bifogade bilden till min hårddisk och öppna den i Förhandsvisaren, programmet som min Mac visar bilder i som jag inte vill manipulera eller göra något spektakulärt med, för de syftena hade jag också olagligt nerladdade Adobe Photoshop och Apples egna iPhoto, som jag alltså inte hade betalat något för. Jag sitter alltså vid datorn och gör inget särskilt, när jag ändå sitter där kunde jag ju till exempel påbörja den där hemtentan jag hade kvar att skriva sedan förra höstterminen, om Islam ska den handla, men det tar emot. Varför tar det emot att skriva en hemtenta? Jag har alltid tyckt om att skriva hemtentor, mycket hellre hemtentor än den veckolånga mardröm med de fyra sista timmarna som en sprudlande final öga mot öga med Satan själv som en salstenta innebär. Fy fan för salstentor! Fy fan för att ingen skickar mejl med bildbevis på ett brinnande Eiffeltorn till mig! Eller kunde jag samla mig och skriva det där förlåt-mig-för-att-jag-inte-läste-och-kommenterade-din-uppsats-du-ville-ha-hjälp-med-jag-har-helt-enkelt-haft-fullt-upp-mejlet till henne. Det tar också emot. Jag har förresten en idé om varför det tar emot att skriva hemtentan om Islam. Jag har en syndabock att skylla på, och den gamle geten stavas h-e-r-m-e-n-e-u-t-i-k. HERMENEUTIK. Det var för två och ett halvt år sedan, jag hade just sprungit in i väggen som Derrida ställt upp för alla seriöst syftande litteraturvetare (det är inte en mur, jag vet det nu, jag vet det nu men visste det inte då), och sökte förtvivlat efter en skyttegrav (nå, nu blev Derrida ett maskingevär från första världskriget, men kanske är det en mer passande bild, metaforerna börjar slita sig som skrämda hästar) att slänga mig ner i och ta skydd för den pepprade kulsalva som avlossats mot all min mening (bilden av Derrida, högröd i ansiktet av galen ilska och vansinnigt skratt skrikandes: ”Jag ska PEPPRA dig!!!” så att salivet flyger nästan lika snabbt som kulorna, får mig till och med att skratta IRL), när jag famlande på bibliotek och wikipedia jagade efter ett antidot för att rädda betydelsen, meningen, och hittade Hans-Georg Gadamer. Med Gadamer kom inte bara hermeneutiken, så som han urbaniserat den efter att ha adopterat den från Heideggers vilda svarta skog, utan hela det kontinentala tänkandet till min räddning, trodde jag då i varje fall, och gav mig stöd i mina fåfänga försöka att fäkta bort Derrida från allt mitt tänkande och all min verksamhet. Äh, orka att någon läser det här ändå. För att göra en lång historia kort så kom med det kontinentala tänkandet och kopplingen till religionsfilosofi som jag just då börjat läsa slutligen också en koppling till amerikanen John D. Caputos böcker om radikal hermeneutik. Ja för all del, men senare, kom också Heideggers tystnad till mig. Och Goethes tystnad, sedan tidigare. Poängen är att man inte längre ska ta den enkla vägen ut, sådan hermeneutiken måste vara efter Derridas kulsprutedusch, måste den vidhålla endast en sak: att aldrig sluta frågan om Varat, att aldrig ta den enkla vägen ut ur tänkandet, att hålla kvar frågan oavsett hur jobbigt det blir - eller: att inse omöjligheten i att ge adekvata svar, att endast kunna syssla med att uppmärksamma livets hålighet, problem, motsägelser, omöjlighet, brister, fel; för att förvandla det till en enkel och överskådlig att-sats. Jag skriver inte hemtentan om Islam därför att det är en omöjlig uppgift att ge ett svar på vad Islam är. Islam finns inte. Vad är då poängen? Inget jag vill ha att göra med i varje fall, jag är inte intresserad av meningslöshet. Jag har redan som deprimerad och förmodligen i en oförenklad samtidighet: både ovanligt förvirrad och klarsynt livsåskådning, målat den tavla jag vill stiga in i, jag är på väg in i: Galiléen. Det är den tavlan jag försöker att aldrig släppa ur sikte i min vardagsorientering, den jag alltid har för ögonen, som mål och mått för mina åtagande, och antagande naturligtvis. Så jag började inte skriva på varken hemtentan om Islam eller på det där brevet med ett genomtänkt förlåt. Hade jag bara kommit igång är jag övertygad om att jag skulle ha slutfört det. Men jag tog aldrig sats. Det var så många saker jag hade att göra, samtidigt rann tiden ur mig. Tiden rinner ur oss oavsett hur febrilt vi försöker simma uppströms. Vi är inga laxar som leker i forsande vatten. Vi är alla döda fiskar. Också Goethe, också Steve Jobs, till och med Barack Obama: alla är vi döda fiskar. Jag hatar känslan av att tiden rinner ur mig, tömmer mig på tid. Den enda anledningen att göra något driftigt, något mer än att förekomma mejlprogrammet med att kolla servern efter nya mejl, är att man för en tid glömmer bort att lida av hur tiden rinner ut. Förr eller senare gör den sig påminnd ändå, det vet åtminstone Goethe av de tre driftiga namnen jag räknat upp. De tre driftiga männen. Det är så jävla manligt att glömma bort tid. Så jävla manligt, det har det alltid varit, att rusa blint in i döden. Jag satt där och lät tankarna gå i dessa banor, hur jäkla feminin jag var, när det kom för mig att jag borde göra något helt oväntat, något helt originellt. Så jag såg runt mig, vad som fanns att arbeta med, det som stod till buds runt skrivbordet där jag satt framför datorn, där stod ju en dum jordglobslampa och lös i fönstret bakom datorskärmen och som skänkte arbetsrummet en varm belysning när det hade mörknat utomhus och taklampan inte var tänd, den ska jag bruka på ett nytt sätt tänkte jag. Jag fattade tag om den i roten, som om det var ett illrött Eiffeltorn jag greppade, men det här var bättre, mycket bättre, och utan att dra ut kontakten som försåg lampan med ström så att den kunde lysa, lyfte jag den lysande jorden upp en bit och svängde sedan runt den i en kort cirkulär rörelse och siktade rakt på min panna.
"Jag tänker besinningslöst isolera mig från alla.
Bli ovän med alla, inte tala med någon."
ur Franz Kafkas dagbok
15 augusti 1913.
Visa män komma sjunga
och träden buga
adventsljusstakar slockna
blåklockor slå, slå.
Kaffet svalnar för snabbt i koppen
våra namn trillar av.
Du.
