Uppköpt!!!

WAOW! Den här bloggen har blivit uppköpt och finns numera som en del av flashiga, heftiga, independent- DIY-bloggen VITA VALEN missa inte detta!

VITA VALEN

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

20 maj

Det såg ut att bli en bra dag redan klockan åtta när jag vaknade i morse. Solen sken in genom sovrumsfönstret och landade mjukt och varmt på mina ben som jag sträckt ut utanför täcket. Jag låg en stund på rygg i samma ställning som jag vaknat och lät solen prata med mig, jag blundade vaket och log. Sen gav jag en hungrig katt mat och kände mig älskad. Sen det dagliga badet, med världens finaste fru som satt på en hård, kall toalettstol och läste högt för mig ur klimaxet i Robert Jordan-boken. Kaffet smakade dessutom gott, det är inte varje dag som kaffet smakar gott och inte direkt punkterar mina nerver.

Jag kunde simma lugnt i badkaret och den spännande sagan som lästes högt för mig, för min lektion började inte förrän klockan 14.20 prick. Jag bjöd Christina på lunch på Rose Garden, lärarbufféstället-per-choice. Vårrullar och tofusushi, mest. Sedan lektionen. När jag kom dit satt redan två elever och arbetade med sitt radioprogram. Jag satt där en stund och gjorde lite lärargrejer, sedan gick jag till Fenix för en soyalatte.

På Fenix glömde Martin hasselnötssmaken i min soyalatte, men jag sa inget om det utan lät världen komma mot mig som den kom. Jag var en av få som valde att inte sitta på deras trevliga och solbadande uteservering. Jag plockade upp Katarina Frostensons senaste diktsamling ur väskan och ett kollegieblock och började läsa första dikten. Jag läste i ungefär tjugo minuter och fyllde ungefär 1 A4-sida i blocket med anteckningar om vad jag läste - jag kom till typ andra raden i första dikten. Det är det som gör Frostenson så bra.

Jag storhandlade efter skolan och gick hem. Intog platsen i den nya soffan som mer och mer blir min, och började se Terminator 3. Lagade mat till Christina som kom hem runt sju på kvällen, såg färdigt filmen efter maten och sitter nu vid datorn en liten stund.

Terminator 3, vad ska man säga? Lekfull, absolut. I en ganska lagom och trevlig förpackning. Ett bra mått diskussion om ödet och ens förmåga att påverka det. Svart slut, lite överraskande och på så sätt bra. Gillar slutsatserna idémässigt. Underhålls till och med under den långa biljakten tidigt i filmen på grund av fyndigt och roligt berättande. Tekniskt kompetent och med precis rätt dos sci-fi-stelkänsla så att det blir bra. Självironi och ansats till postindustriell teknikvision. Minnesvärd? Knappt. Sevärd? Ja.

Dagens

Känsla: fyll himlen!

Ljud: sordin.

Färg: spräckligt röd.

Smak: eftersmak.

19 maj

Natten innan denna natten, ångor som slog mot fönsterrutorna i hela lägenheten, ångor som fick oss att se suddiga ut om någon försökte se in på oss genom imman på glaset, kreativitetens och musikens och yrans imma. Klockan halv tre tog Axel en skateboard (!) hem till sig, Christina läste högt ett tag för mig men somnade lite senare, jag satt en stund i ett rum som plötsligt var stilla och tänkte djuplodande tankar, stilla tankar. Dagen som kom var tidig och bar med sig ett visst mått av hjärtflimmer och illamående, en konstig dag vars enda möjliga lösning var något utomjordsligt som att gå till en mataffär med grönrosa plattor i händerna och en häftande boll som for mellan oss för att köpa löjliga mängder Coca Cola - för att Modest Mouse får Coca Cola att verka vara det coolaste på jorden.

Jo just det, vår humanistiska granne P knackade på och undrade om jag kunde hjälpa honom, han hade råkat radera tre hundra tjugo sidor av sin poesi. Jag lyckades återställa tvåhundra nittio sidor till honom. Sen frågade han om jag lärde mig spela gitarr (vi spelade ogenerat ända fram till att Axel åkte hem halv tre på natten) och jag sa ja, stör vi, och han sa absolut nej och visade sin gitarr som han inte kunde spela på längre på grund av värk och leder och grejer och så sa han att jag var som honom och att när han var ung gav han sig direkt på Bach och grejer med sin gitarr och så gav han mig ett nothäfte som jag får öva på. Nu försöker jag lära mig läsa noter till gitarr. Jag lovade honom en konsert. Jag lovade också att putta in morgontidningen i helgen åt dem då de skulle vara bortresta, P och hans fru.

Jag såg också Underworld - the rising of the Lycans eller vad den heter. Fet film, kanske. Är i ett läge där jag har undervisat så mycket om dramaturgi att jag gillar de flesta filmer jag ser bara för att hjärnan direkt kopplar på analysläget. Höll en trevlig två timmar lång föreläsning med ambitionen att sammanfatta hela filmkunskapskursen för mina elever i morse för att jag var så trött och upplevde hjärtflimmer. Sen sa jag att de fick gå hem för att jag tänkte gå hem.

Nu ska Christina läsa högt, och jag ska jämföra Robert Jordans ord med Brandon Sandersons föreläsningar om kreativt skrivande tills jag somnar. Första och sista lektion imorgon: 14.20. Godnatt!

This is

Jag har lärt mig så mycket i helgen om skrivandets hantverk att allt känns nytt, ovant och lite främmande. Magen har inte varit vänlig på tre dagar och ögonen bråkar igen. Sömnen undviker mig mer och mer, men rösten blir starkare och starkare.

This is.

MAXA

Så ser jag Duhkha på scen igen, det var länge sedan sist. Desperationen är större, det otajta mer otajt och orepat repigt. Daniel Johnston hörs i falsetten, Cult of Luna i kraset, Placebo som Axel ensam med en gitarr kan locka fram är nästan helt borta här. Biljardkompaniet känns mindre än vanligt, också det var längesedan. Vissa människor glittrar som jag vill att människor ska glittra. Andra är där också. Mest är där. Jag och Christina tar en bil hem efter första bandet, vi kom för Duhkha. Vi drack varsin öl och hörde på desperat olydig musik som aldrig kommer att låta precis så som det gör just nu.

Innan biljard åt vi god mat, drack folköl och lyssnade på Mozart på extremt hög volym och dansade i en kreativ yra. Livet kan suga hårt, vi dansar nonchalant, ah yeah like we just don't care. Jag och Christina är förmodligen the it just nu, så jävla världsfrånvänt fel. Ingen kan precis som vi kan. Vad vi gör går inte att härma.

Kvällens nyckelord: maxa!

Smakprov på nästa film jag manusat

WILLIAM 

... 

HERMINE 

Gör något William, stå inte bara på samma ställe, rör på dig, känn något, handla, gör något 

WILLIAM 

Jag rör ju mig hela tiden, det är det som är problemet 

HERMINE 

Du gör inget 

WILLIAM 

Bara för att du är så fruktansvärt ytlig 

HERMINE 

HAHAHA! och du ska föreställa djup? Du gräver i sand, du försöker envist sätta dina rötter i mark som inte är odlingsbar, du romantiserar känslan du får av att inte vara välkommen och är blind inför faktumet att du bara behöver flytta på dig några hundra meter för att hitta bördig jord, jord som vill ha dig! Det är du som är ytlig William och dum som är helt oförmögen att hantera det faktum att du växer upp precis som dina föräldrar, du drömmer om dem, slits sönder av dem, inte dina föräldrar utan skuggbilden av dem, drömbilder, inget mer! Du låter vålnader styra ditt liv, du tror att du flyr från dem men i själva verket vallar de dig rätt in i fållan. Du är din far, William, och du slits sönder av separationen mellan honom och din mamma. Du behöver ingen psykolog för att berätta det för dig, du hade mig och nu säger jag det till digutan några försköningar! 

WILLIAM 

... 

HERMINE NÄSTAN SKRIKER 

Säg något! 

WILLIAM 

... 

11 maj

Gu, jag är ledig imorgon. Insikt och avsikt blir att få stiga upp tidigt, med raska kliv in i badrummet för att där hoppa i badet, sitta och låta en aning för varmt vatten klättra uppåt, läsa, förmodligen blir det den glada vetenskapen av nietzsche igen, efter en stund banka i väggen som döljer badet för sovrummet där min fru ligger och sover, ropa att det är dags att gå upp och att jag vill ha kaffe i badkaret, och efter några sådana utrop stiger också hon upp och går och gör världens godaste morgonkaffe som hon strax lämnar på badkarskanten och säger godmorgon med en puss. Och i den bästa av världar sätter hon sig i badrummet och läser lite högt ur Robert Jordan-boken för mig och jag lägger mig ner i karet så att bara öronen sticker upp och jag njuter tills klockan slår kanske tio. Klockan tio stiger jag upp ur badet och äter en lätt grötfrukost och sätter mig ett slag vid datorn för att se om jag har fått någon post, vilket jag oftast har vid det laget och sen skriver jag en stund på några texter som ständigt flödar runt hjässan och behöver präntas ner. Oh en sån morgon. Jag vill nästan, och det är inte vanligt, gå och lägga mig snart för att jag längtar så.

en fågel

och ett s

ska jag bygga

in i mig

bli dess bo

s    s    s

Dagboksanteckning 4/5

Det är ett sätt som är fullständigt onyttigt att se på, ett sett istället för ett se - esse.

Reseanteckningar

Premiss: ingen planering, inget handskande med pengar, ingen orientering efter karta, försätta sig fullständigt i någon annans våld.

Temata: Sure, Vegan, Nietzsche, Tours på museum, Kabbalah, reduktion, potatis, Broadway, tystnad.

Att leva, semester, naturvidrigheter som att lyfta från marken och flyga i ofattbara hastigheter, att transcenderar sin tidszon, att inte ingripa, att låta musiken från förlängesen mullra i hjärtats innersta och släppa in mannen i trikåer längre än de flesta får komma in, att söka bilder med håv, drömmen om en annan verklighet samtidigt, att gå över gatorna mot rött, att förvånas över pengars drivkraft och inflytande över människor, att ställa frågan om överlevnad för överlevnads skull verkligen är tillräckligt, att ställa mig i tystnadens ensamhet och svarta mörka, att söka speglingar och reflektioner som blanka väggar på skyskrapor som är hotell och vattenpölar mot trottoarkanten, att gå på ovant breda trottoarer, att se skillnaden på gata bredvid gata.

Hemma från New York

1

People flock here to listen to the good music, it is a restaurant where they buy food to eat. 

2

Sure, en resa med en catch phrase. Sheu, sheu, sheu.

3

Mirrors, evenings, walks, yellow, running water, spring, hey rich man, no.

4

The eternal return of the same smile

5

Nietzsche, hur var det, jo tack det var, Nietzsche, Nietzsche, Kabbalah

6

Hon stirrar, han ser likadant, allt är samma, hopplöshet, samma, trött, orkeslös, hjälplös, passiv

7

Sheu

8

Blåsten på avenyerna stör närvarokänslan och verklighetsuppfattningen, rubbad, katalys

9

Hardcore, vegan, gay, broadway, homeless with iPods, camera, multi

Hello

Hello from Mac store in NY

Plan1 för NY-besöket

Läsa högt ur Robert Jordan på svenska i Central Park en hel dag, eller rättare sagt lyssna på Christina när hon gör det. Dricka Jamba Juice.

3 april

Om några timmar är jag på väg till New York. Jag har inte många planer, en film att spela in, texter som vill skrivas men som saknar röst och syfte, några bokade besök, några måltider och obligatorium sedan mest öppet och fritt. Vill undfly resan genom att ställa den bakom arbete, vill samtidigt inte missa: let's make lots of money. Lazy little Ada och Wild Tigers I Have Known. Dwight. Pianoskorr i nattmörker, en och annan motor, vindloft, smak av rök från himmel och air. En bassäng och två ankor, planar. Tyxtnaden textar sina ord och slöften. Bokade bord, bordsdam med två andar i, svimmandes plant. Ett framlagt och sedan tillbakadraget blogginlägg. Inside is foreign. Bhagavadgita. Du du, du du, du dudu. There will be wise men singing, bringing you luck, bringing you locks. Så många tyxter jag skrevat till den slåten. New Kork bringing you luck now. Bringing you cock. Skotrar, semester, höst.

Tjäna pengar. Pnegar. Pregar. Ögar. öga. tss inte inte inte. Jag är nervös, nervig nervig. 

1 april

En dag ska det inte gå att skilja oss

Efter ett möte, en diskussion och två dagars darr på rösten under lektioner

Det riktiga vansinnet, och den riktiga sjukdomen, bristen, krisen kommer inte förannonserad utan smygande, utan större åtbörder, inifrån, tyst och långsamt knappt märkbart. Jag vet det nu. Jag lever mitt i den inser jag och vet inte vad det ska bli av. Upptäcker till min förvåning att hela denna tiden har den övertygade, i sin flexibilitet orubbliga nihilismen bitit sig fast, slagit rot, byggt bo i mig. Jag är kastad, jag är tärningar som famlar/skramlar frenetiskt för att inte fixeras, men fortfarande godtyckligt etiskt styrt av min ganska övade förmåga att känna medkänsla med andra slår jag inte vilket tal som helst. Mest av allt trött och inspirerad.

Nästan

Jag vet att Herakleitos skrev en gång att om allt blev rök skulle näsan urskilja det. Var han ironisk? Som att om allt verkligen gick samman i en enhetlig rök skulle luktsinnet, liksom människan, insistera på att uppmärksamma det särskiljande? Eller föregriper han, och nu skriver jag ordet halvhjärtat, postmodernismen på det sättet att allt samtidigt kan uppfattas som enhet och mångfald, beroende på vilket perspektiv man intar.

Så här läser jag det: näsan har alltid fått böja sig för det mycket mer privilegierade sinnesorgan, ögat, och Herakleitos gör sig helt enkelt rolig på detta enkla faktum, att näsan av någon dum anledning inte räknas för lika mycket som synen. Det sätter hela vår relation till det empiriska lite i gungning. Så vill jag läsa det, och därmed har jag svarat på frågan hur jag mår idag.

Jag mår.

Varför måste människor vara så omständiga? Det vore bättre om alla bara var inständiga eller förständiga (eller heter det: förståndiga?).

Höger SKRATT till allah

Saker som betyder något: rörelse, kontraster, spår och att hålla balansen med någon annans hjälp. Fantasin att se på sig själv från någon annans håll. Förmågan att långsamt och motståndslöst anpassa sig följsamt. Förtroende i sin renaste form. Gnistor i ett helt mörkt rum. Inre leenden som möter en. Inget av detta finns någon annanstans.

Biltrafik ute, och blåsta omruskade fotgängare och hundrastare. Någon skulle ha sagt: ta på dig halsduken, det blåser ordentligt där ute. Nu vore det inte så. Det är våld där ute och du vill slippa ut. Du har glömt att filmerna också säger något om verkligheten, du lever i vantron att sånt som filmerna berättar bara finns i de där påhittade världarna. Ditt ljus är en glödlampa som någon byggt. Du själv har inte byggt sedan skolslöjden tvingade dig räta till saker med vinkelhakar och oförsonliga sågarna. Nejsågarna blir fler och fler, du har en av dem själv.

Men gör något, så glömmer du bort att du känner så här. Skriv en bok, och då menar jag inte att du ska gräva ner dig i ointressanta gråtmilda sentimentala texter om dig själv och litterära försök, nej ägna dig åt skrivandet som hantverk, sluta känna för det du gör, lär dig automatiken. Spela in en film, samla människor, gruppera dem, organisera oss. Håll brandtal på torget utanför Domus eller bilda en kör som sjunger om rättvisa och mord i samma sång. Nej jag vet, ring paniksamtalet till din andligt orienterade vän, alla känner någon som känner någon sådan, låt honom begeistra sig själv i din sorgliga spegel, prat om mening, betydelse, harmoni och vetenskap. Pah! Vi är idioter som mänskligt ställer oss på antingen tekniken eller människans sida. Var mer av en idiot och glöm bort, det blir värre och värre och större och omöjligare helatiden, glöm bara bort det och våga skratta.

Nej säg inte att du är en av alla dem som läst Stäppvargen och tror dig veta hur man skrattar på det sättet. Säg det inte. Låt det vara osagt.

Det här är mitt blogginlägg om IPRED, FRA, REINFELDT, GLOBAL UPPVÄRMNING, KÄRNKRAFT, MILJÖ, SOCIALEMOKRATERNA, BLOGGAR, LÄRARE, INTERNET, POLITIK, FOTO, hundar   utbildning   framtid   tingeling   wordpress   föräldrar   kina   graviditet   bloggosfären   bloggare   värme   fildelning   trädgård   recept   jobb   kommunikation   microsoft   kaffe   lördag   stockholm   frankrike   kris   hälsa   usa   ulf lundell   shopping   kapitalism   reklam   fotouppdrag   iran   psykologi   livet   cancer   design   semifinal   hv71   städa   arbetslöshet   fotografi   jobbävning   göteborg   tips   bandy   politiker   spanien   sverige   eurovision song contest   program   mediekritik   islamism   asyl   fordon   ungern   fotoutmaningar   bilduppdraget   judar   facebook   indianer   metastaser   postmodernism   robinson   estetik   skulptur   måleri   tv4   kärlek   regionfrågan   ekonomisk kris   vatten   fotografering   region   lösenord   aspergers syndrom   död   psykiatri   funktionshinder   npf   mamma   ångest   underhållning   maud olofsson   tv   lottam   bloggar   diagnoser   mormor   stress   gnäll   löpning   friskvård   365 photo challenge   söndag   lund   365 foton 2009   uddevalla   bilkris   rita   trafik   slackerprosa   jobben   jade goody   vardagsliv   bilar   modernism   debatt   konst   vetenskap   add   liza marklund   hockey   kreativitet   arbete   frölunda   film   adhd   norrbotten   pysan   second life   madonnan   teckna   kreativ   talang   facket   pappa   teckning   samtidskonst   readymades   tävling   pyssel   virtuella världar   video   finanskrisen   utbildningspolitik   sommarlov   oppositionen   andra världar   koldioxid   indexkompaniet   apmel   virtuell verklighet   tankar   secondlife   it   vård   data   utanförskap.

HAHAHAHA,hahahaha,hihihi,tsss tsss,HAHAHA,hohoho,höhö politik höhö,HEHE

21-22 mars

I går tappade jag ut mycket själ ur mig och slavade orkeslöst för herrar från avgrunden, spretiga fingrar på förtappade händer som svart sträcker sig upp ur självklyftorna. Jag togs hem lutad mot hennes axel och stundtals dragen, balanserad, stundtals lockad med bilder av varmt rostbröd som väntade hemma. Jag tappade ut så mycket att det enda jag lyckades kommunicera ordentligt på en ganka lång tid räknat var: nu är jag nöjd, jag är nöjd nu, mycket nöjd. Så går det när man planerar, tänker jag idag, så går det när man planerar, smider planer, planlägger, föregår och så på det sättet vidare. I går tömde jag mig på så himla mycket att idag känns helt vitt och nej inte i den positiva bemärkelsen det tomma väntande hungriga pappret nej orkeslöst hungrande ja svältande barn så klart i Afrika, det stora härliga landet ska man skriva sitt namn på provet magistern? Nej på den tiden, mitten av nittiotalet, undanglidande, sa man inte magistern, sa man inte läraren heller, sa man titellöst, sa man möjligen namnet, men inte läraren, magistern, herr och så ännu mer vidare. Mitten av nittiotalet, en tid som verkligen många, jag kan räkna dem alla, inte har upplevt. Och så sitter jag i mitt esse och tänker på åttiotalet. Gården, ett ord som ekar mellan sjuttiotalshus som klarat sig förvånansvärt bra in på åttiotalet, gröna drömmar och hus som vita segel, frammåt kapten, mot nya horrisonter och så vidare. Nu finns det vara vita lakan och nya horor, om detta hade varit en text författad av någon annan än jag, som också minns mitten av nittiotalet om än ett helt annat nittiotal än det jag vet fanns. SÅ betyder orden i brev oerhört mycket, och ett halvkasst minne som fixerat Goethes krav på distans när det kom till kärlek. Det omöjliga växer sig bara större och starkare, och när gick det fel? Vissa säger tvåtusenfem, jag säger det gick fel redan nittioåtta. Nej nittiofem, ja, nittiofem, då gick allt åt helvete och jag satt på en toalett i Varnhem och grät, nej stod framför badrumsspegeln och grät, nej på toaletten med alla lock nedfällda och byxorna på. Den emotionella texten spinner sina sockersöta lager runt sig, rosa sockervadd, hela dagen förstörd för att händerna klibbar. Jag avskyr klibb, klibb är det värsta, och skulle jag här och nu plocka fram ett levande hjärta (ja hjärtat lever, det lever minst lika mycket som det där abstrakta jaget du kallar för levande fast det inte finns, bara delarna av det finns påtagligt, men det är klart jag är inte den som bara tror på vad som syns, det manifesterade) så skulle banne mig hjärtat vara kletigt och klibbigt också, djevla djerta. Djevla text som blir emotionell. ETT MANIFEST: hädanefter skjut mig om jag skriver emotionellt, nostalgiskt, sentimentalt eller biografiskt. SKJUT MIG hårt och länge, ge mig ett ordentligt skjut eller skjuts frammåt. KVÄLLSLIG visdom: det tar stopp. Hemlis!

Plan

Jag ska tala om saker som är omvälvande, planer som störtar i två höga byggnader, planer som startar och landar i tid och otid. Jag ska skriva mer om processer och rörliga saker, jag ska utreda och utrensa psykologiska tillstånd som relaterar till förändring och stiltje dialektiskt. Jag ska plana ut och resa mig samtidigt. Jag ska göra inget alls och bli distraherad.

Nickeldamm

Upphittad gammal text från längesedan:

Det var morgon, nickeldamm i luften, yr som snöflingor från barndomen, som snö. Ljus som genom rök, dofter av metall och träsk som stiger underifrån. Metall, kött, ben. 

Morgondis, i luften yr nickelpartiklar som damm, som snöflingor, snö som från barndomen. 

Morgontid och i luften yr nickelkorn som snöflingor från barndomen. Hon strök bort en strimma svett från pannan med morgonrocksärmen. Genom fönstret såg hon ett ljus som genom dimma eller lätt rök. Sannolikt rök. Med fantasins hjälp såg det ut som att det faktiskt snöade, nicklet blänkte av den lilla mängd ljus som tog sig fram genom dimman och träffade dess ojämna ytor. Det hade inte snöat sedan hon var liten och mamma hade gått med henne och hållit henne i handen i parkerna. Staden låg stilla nu, då hade den varit full av liv. Ett kusligt surrande ljud ekade där ute som för att understryka avsaknaden av det äldre tiders människor skulle definiera som liv. Hon hade en deadline att hålla, det visste hon, hon borde ha börjat skriva redan nu istället för att dröja kvar vid frukostbordet. Vart hade livet tagit vägen? Hon trevade med handen där hjärtat skulle ha suttit, nedanför hennes vänstra bröst. Hon slöt ögonen och föreställde sig hur ett pulserande hjärta skulle kunna kännas. Dudunk, dudunk, tänkte hon.