Uppköpt!!!

WAOW! Den här bloggen har blivit uppköpt och finns numera som en del av flashiga, heftiga, independent- DIY-bloggen VITA VALEN missa inte detta!

VITA VALEN

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

Dagens låt

Sun Kil Moons covers på Modest Mouse-låtar är otroligt känsliga och 

lyhörda, men samtidigt våldsamma i det att de formar låten efter 

Marks eget huvud och artistskap och närmast gör låten till hans egen. 

Som med nästan all musik av Modest Mouse är texten det mest 

bärande, därför klipper jag in texten till låten här under. Enjoy!

I'm the same as I was when I was six years old 

And oh my God, I feel so damn old 

I don't really feel anything 

On a plane, I can see the tiny lights below 

And oh my God, they look so alone 

Do they really feel anything? 

Oh my God, I've got to, got to, got to, got to move on 

Where do you move when what you're moving from 

Is yourself? 

The universe works on a math equation 

That never even ever really ends in the end 

Infinity spirals out creation 

We're on the tip of its tongue, and it is saying 

We ain't sure where you stand 

You ain't machines and you ain't land 

And the plants and the animals, they are linked 

And the plants and the animals eat each other 

Oh my God, and oh my cat 

I told my Dad what I need 

Well, I know what I have and want 

But I don't know what I need 

Well, he said, he said, he said, he said 

"Where we're going, I'm dead"

Oddjob 21/5 Kammarcafét, Kristianstad

Young Birds i samarbete med Blue Bird Jazz Club arrangerade på Kristi himmelfärdsdagen en konsert med Oddjob. It was sweet. Cirka 50 personer kom, och förutom huvudakten spelade DJ Christoffer Nylander, ett förband från Christian 4:s gymnasium, filmgruppen i Kristianstad visade de tre filmer som producerats under våren i deras regi, FEL Förlag visade upp FEL1 och FEL2, Malin Danielsson fanns på plats och sålde smycken ur sin serie "Dekadens" och Johannes ställde ut sitt "utställning på en dag"-projekt med verk som producerats samma dag som utställningen/vernissaget.

Oddjob var som alltid oerhört bra. På sätt och vis har Kajfes introverta sida och Ruskträsks extrovärta melodiösa sida mognat i sitt samspel och utnyttjas nu effektivt av bandet som spänner musklerna och visar på så många olika sidor av sig själva att intrycket nästan blir spretigt trots den sammanhållna kreativa visionen som bandet ändå har hållit kurs efter sedan första skivan. Pianisten Daniel Karlsson var utmärkt både rytmiskt och melodiöst, Janne Robertsson på trummor hade några helt oförglömliga beats och bassisten Peter Forss lyfte långa och höga applåder efter ett särskilt känsligt och välutformat solo.

Bandet blev inklappat två gånger, och det andra extranummret som togs upp efter ihärdiga och envist långa applåder från publiken var präglat av avslappnad lekfullhet och humor och samspel med publiken som fick trampa och klappa med som ett extra instrument.

Bästa låten enligt mig var Kings are marching out, där ett kreativt kaos tog över låtstrukturen helt och inte bara bandets utan även publikens magkänsla, föreställer jag mig, aktiverades och fick söka efter känslan av vad som händer, ingen visste riktigt, allt var nedbrutet och spännande på riktigt riktigt.

Tack alla som kom och stöttade Kristianstads alternativa musikscen. Till hösten bjuder vi på ett annat alldeles särskilt framträdande, nämligen Nina Ramsby och Ludvig Berge!!! Missa inte det! Som vanligt pressar vi ner inträdet till ett minimum (gratis för alla upp till och med 20, och ett mer än rimligt pris för studenter upp till 26) och erbjuder något på scen som inte återfinns på stadens mer mainstream-underkastade scener!

Southland Tales

Detta monster till film skakade om en förutspådd ganska förutsägbar kväll. De första 30 minuterna avskydde jag den och drog paralleller till serien Watchmen (vars filmatisering jag inte sett ännu) och Pulp Fiction. Watchmen och Pulp Fiction delar en sorts svårfångad men väldigt klyschig "hårdkokthet" som jag är särskilt allergisk mot. Pulp Fiction lyckas på många sätt ändå ro hem mig som åskådare, medans serien Watchmen inte alls lockar mig. Det minsta! Efter en timme hade denna filmen dock pushat mig så långt över gränsen för vad jag inte kan tycka om på ett väldigt charmigt sätt att jag kapitulerade och började skratta på de rätta ställena och klä berättandet i fancy ord som postmodernt narrativ, mångtydigt ironiskt och kataklasmiskt barrockt. Med andra ord: det här är en sjukt intressant och bra film på så många olika nivåer att det skulle tråka dig halvt ihjäl om jag skulle räkna upp dem alla.

Richard Kelly gjorde sig ett namn hos alla de som tror sig förstå eller i alla fall tror sig kunna förstå filmer, som bygger på och leker med mångtydighet och öppenhet, med hjälp av ett matematiskt likhetstecken framför i och med 2001 års succé Donnie Darko. Se den innan du ser den här, se dem gärna nära inpå varandra om du inte sett Donnie Darko så många gånger att du i princip kan se den för ditt inre öga om du sluter det. Southland Tales leker nämligen inte bara med hårresande ämnen som tidsresor, domedagen, paradoxer, tredje världskriget, atombomber, kändishysterin, miljöförstörelse och JESUS - den leker även med Donnie Darko! Slutet är helt fantastiskt! Mitten är helt fantastisk! I efterhand är även början helt fantastisk!

Du kommer inte kunna förstå den med ett likhetstecken. Den är inte konstruerad i ett sådant syfte. I en av filmens många otroligt B:iga dialoger frågar en av filmens mest intressanta karaktärer: "And what is the truth?" och får naturligtvis ett svar som är roligt i gigantiskt stora proportioner! En av Kellys skruvade kommentarer till alla förståsigpå:are av Donnie Darko kanske? Jag ser det gärna så. Vad svaret är får du se efter själv när du ser filmen!

Ett stort WOW till den här, som kommer ligga på min topp tio-lista ett bra tag framöver!

20 maj

Det såg ut att bli en bra dag redan klockan åtta när jag vaknade i morse. Solen sken in genom sovrumsfönstret och landade mjukt och varmt på mina ben som jag sträckt ut utanför täcket. Jag låg en stund på rygg i samma ställning som jag vaknat och lät solen prata med mig, jag blundade vaket och log. Sen gav jag en hungrig katt mat och kände mig älskad. Sen det dagliga badet, med världens finaste fru som satt på en hård, kall toalettstol och läste högt för mig ur klimaxet i Robert Jordan-boken. Kaffet smakade dessutom gott, det är inte varje dag som kaffet smakar gott och inte direkt punkterar mina nerver.

Jag kunde simma lugnt i badkaret och den spännande sagan som lästes högt för mig, för min lektion började inte förrän klockan 14.20 prick. Jag bjöd Christina på lunch på Rose Garden, lärarbufféstället-per-choice. Vårrullar och tofusushi, mest. Sedan lektionen. När jag kom dit satt redan två elever och arbetade med sitt radioprogram. Jag satt där en stund och gjorde lite lärargrejer, sedan gick jag till Fenix för en soyalatte.

På Fenix glömde Martin hasselnötssmaken i min soyalatte, men jag sa inget om det utan lät världen komma mot mig som den kom. Jag var en av få som valde att inte sitta på deras trevliga och solbadande uteservering. Jag plockade upp Katarina Frostensons senaste diktsamling ur väskan och ett kollegieblock och började läsa första dikten. Jag läste i ungefär tjugo minuter och fyllde ungefär 1 A4-sida i blocket med anteckningar om vad jag läste - jag kom till typ andra raden i första dikten. Det är det som gör Frostenson så bra.

Jag storhandlade efter skolan och gick hem. Intog platsen i den nya soffan som mer och mer blir min, och började se Terminator 3. Lagade mat till Christina som kom hem runt sju på kvällen, såg färdigt filmen efter maten och sitter nu vid datorn en liten stund.

Terminator 3, vad ska man säga? Lekfull, absolut. I en ganska lagom och trevlig förpackning. Ett bra mått diskussion om ödet och ens förmåga att påverka det. Svart slut, lite överraskande och på så sätt bra. Gillar slutsatserna idémässigt. Underhålls till och med under den långa biljakten tidigt i filmen på grund av fyndigt och roligt berättande. Tekniskt kompetent och med precis rätt dos sci-fi-stelkänsla så att det blir bra. Självironi och ansats till postindustriell teknikvision. Minnesvärd? Knappt. Sevärd? Ja.

Dagens

Känsla: fyll himlen!

Ljud: sordin.

Färg: spräckligt röd.

Smak: eftersmak.

19 maj

Natten innan denna natten, ångor som slog mot fönsterrutorna i hela lägenheten, ångor som fick oss att se suddiga ut om någon försökte se in på oss genom imman på glaset, kreativitetens och musikens och yrans imma. Klockan halv tre tog Axel en skateboard (!) hem till sig, Christina läste högt ett tag för mig men somnade lite senare, jag satt en stund i ett rum som plötsligt var stilla och tänkte djuplodande tankar, stilla tankar. Dagen som kom var tidig och bar med sig ett visst mått av hjärtflimmer och illamående, en konstig dag vars enda möjliga lösning var något utomjordsligt som att gå till en mataffär med grönrosa plattor i händerna och en häftande boll som for mellan oss för att köpa löjliga mängder Coca Cola - för att Modest Mouse får Coca Cola att verka vara det coolaste på jorden.

Jo just det, vår humanistiska granne P knackade på och undrade om jag kunde hjälpa honom, han hade råkat radera tre hundra tjugo sidor av sin poesi. Jag lyckades återställa tvåhundra nittio sidor till honom. Sen frågade han om jag lärde mig spela gitarr (vi spelade ogenerat ända fram till att Axel åkte hem halv tre på natten) och jag sa ja, stör vi, och han sa absolut nej och visade sin gitarr som han inte kunde spela på längre på grund av värk och leder och grejer och så sa han att jag var som honom och att när han var ung gav han sig direkt på Bach och grejer med sin gitarr och så gav han mig ett nothäfte som jag får öva på. Nu försöker jag lära mig läsa noter till gitarr. Jag lovade honom en konsert. Jag lovade också att putta in morgontidningen i helgen åt dem då de skulle vara bortresta, P och hans fru.

Jag såg också Underworld - the rising of the Lycans eller vad den heter. Fet film, kanske. Är i ett läge där jag har undervisat så mycket om dramaturgi att jag gillar de flesta filmer jag ser bara för att hjärnan direkt kopplar på analysläget. Höll en trevlig två timmar lång föreläsning med ambitionen att sammanfatta hela filmkunskapskursen för mina elever i morse för att jag var så trött och upplevde hjärtflimmer. Sen sa jag att de fick gå hem för att jag tänkte gå hem.

Nu ska Christina läsa högt, och jag ska jämföra Robert Jordans ord med Brandon Sandersons föreläsningar om kreativt skrivande tills jag somnar. Första och sista lektion imorgon: 14.20. Godnatt!

Magiskt

Delar med mig av ett magisk musikögonblick när Axel spelade i vår soffa en kväll för någon vecka sedan. Kvällar blir knappast bättre. Älskar hans texter: "Nothing will last, nothing but the past", "I was dancing with myself all day I'm tired, I need to sleep, if I wake up I'll wake up somewhere else, I'll probably dream of something new" och "Swiming in the occean is like flying in the sky, some fishes are like birds, to some this might just sound like words but words are not just words my evil friend".