Vi åt sagodjur

Gräsmattan, dagen då det blåste

Jag tår inte mer till marken

häl sa himlen balanserat

       ***

zoom in, manual focus

klipp, edit, där, precis där

när flickrösten sjunger

och man undrar: vem är hon?

Just då: space kolon etcetera

kontroll allt delete

"Meeii yoooo looow ja si rei"

ah, hon, jag vet inte vem

sjunger så vackert

hon har så fin bröst

       ***

Top 100 lästa

Senast lästa

25 miljoner i bibliotek

hur många lånar man inte

bara för att somna

och aldrig aldrig

ta sig igenom

- som om boken

var ett hinder att

ta sig genom.

Så måste det vara

        ***

höfter piskar mig konvulsiviskt

rödar naglar gräver smärtans hål

i min hand, fröken blir arg,

jag skyller på katten och gillar

att vi delar en hemlighet

som inte ens fröken går på.

Den där leken som är så nära

och ändå helt motsatt det vuxna

allvaret. Vad ska amma säga,

längre sträcker sig inte konsekvenserna

och mitt röda blod som ymnigt

smetar runt din vassa, något

kantiga nagel på ryggen av min hand

där jag nu tatuerat in minnen av såret för alltid

det luktar absolut ingenting

men känns skönt mot din smala handled

där det fläckar som av slump påmålat

en bit ifrån kärleksaktens skådeplats.

som en profetia om dina framtida blodfläckar

på handled och vuxenhet.

DÅ var jag inte längre där

och du var inte heller där

smärtan har lämnats att plåga sig själv

eller minnet av sin tid

i ensamhet hos

antar jag

bara

mig.

         ***

Jag tår inte mer till marken

häl sa himlen balanserat

härifrån ser allt så tvåsamt ut

jag står inte ut.

         ***

zooma mera, närmre

blödigare

fokus

kamera

skjut.

Plötsligt, ha! PLÖhöhöTSLIGT!

Jag vill använda ordet plötsligt om klyschan att allt,
till och med kossan som idisslar gräs på ängen,
stannar upp och blickar bort mot horisonten
när solens första spindeltrådstunna fingrar av
kristall och tidig morgondimma slår ut över jorden,
från sidan sådär som man hört att en man ska komma
en dag och dömma oss alla, båda levande och döda
(men djuren då?) - alltså i jämnhöjd med oss, på vår nivå -
bara för att alla sedan ska fortsätta som vanligt igen
som om ingenting hade hänt, tuggandes sitt gräs, väntandes
på sin buss på Karlavägen innan tunnelbanan börjat gå,
men jag låter bli,
med lite ironi
från mina vänner -
åh jag låter bli
med lite ironi
från mina vänner.
Öst är en myt, jag är alla, det finns ingen utom jag och jag
är mina vänner. Han kommer inte därifrån utan härifrån
jag svääär jag måste läsa mer böcker. FAN.

3 februari

Jag svär alltså, mitt nyårslöfte: i åååååår ska jag läsa miiiinst en bok!

På senare tid har jag skärpt tonen i mina föreläsningar, det måste vara de kalla vindarna som blåser över Europa. Hejmort har läst le klesio nobellprissen till hällten och jag vill hålla hans takt men pinnen glider bara ur handen, när jag säger jag ska sova menar jag äta röstmackor med silkestofu på så det smakar ägg gärna med lite salt på, ägghjärna som inte sover när jag säger sover, läser när jag säger skasovastrax. Förelisning imorgon om samma sak som idag, repetition, gjentagelse som kyrkegården skulle hött med pennan - men som sagt: sofies världs filosofi är fånigt och notiser i tidningen som absolut ingen utom beslutsfattaren behöver fatta, omfatta, innefatta, utfnatta. Vad sa viktor? "Krax, jag får vingslag". Jo så var det, wesley willis, roskilde 02 eller var det 03? Det var när wesley willis dog, samma år som han johnny logan, nej jag menar johnny cash också dog. Ibland tror jag att folk, läs människan, läs oss, tar miste på boxstavarna O och U när vi talar om döden, när någon dör säger man hon dog men borde säga hon duG, tror du på duG? Jag träffade henne innan hon dug, vet att hon fanns, fånåmonologiskt i varje fall, i varje trill, i varje raml. Att ramla, ett raml. I blend trår jag.

Hjag Hwet ej hwiljken hjah skall leasa. De må va rännefridd iaellefaell, for faen. FOE FENDERS! Aenders aend. 

Krax!

för stånd

När hon bestämmer sig för att gå fram

se i ögonen, öppna en historia som 

vanligen känns: 

varför skulle någon vilja, 

orka 

lyssna på det här, 

ler hon osäkrad, osäkert som 

människans ursprungliga stråle

ler hon

ber att vi ska vilja henne väl

och hennes historia

vilja henne, väl?

Dagens hysteri skulle vilja

döma fånigt, likets mask är giltigt här

giltigt som jorden, jorden bär

Dagens nyheter slår ifrån sig

var, skriver han, misstänksam mot alla tecken

de pekar alla vidare

mot något annat

skyller ifrån sig, bär inte som orden

var, skriver han, det?

Gårdagens sömmerskor

låter mönstret tala, ger företräde åt

planen, motivet, händernas strävan

som nikotinhänder tvångsmässigt för fram och tillbaka

från mun till mun över gårdar

balkonger

trottoarer

cafén. Gula munnar, håriga tungor

talar de i kors med. Syr inte vad som händer,

ser med nål och tråd.

Håligheten som bortses ifrån

när hon lutar sig fram, glömmer

hysterin, självmedvetenheten, domen, dom

berättar sin berättelse klart

och skrattar med en bön att

också dom ska skratta med henne.

Nålen som täpper till hålet,

hålet som redan sårigt legat öppet,

tyget stoppar inte blodet

bara döden kan.

Likgiltigt ser han på, låter döden vara ifred

han dömer inte och ska inte heller bli dömd

vi ser honom inte för allt tyg vi lägger mellan oss

och det han inte ens försöker berätta, bara

visa på.

Kan inte.

mer a

kan inte

mer.

låt gå

släpp ner

släpp av

stå still.

Kan mer

låt

gå

gå

gå

LJUSÅR STIRRAR NER PÅ HONOM

ljusårs ljusår ser utan att förstå

ingen kan längre förstå

vi är alla dom

sänd från

en ovan.

Fluga. spyr. Bajsdreggel, skiljetecken

pungt pungt punkt. KUL.

Jag har inte gjort vad jag skulle / Barndom

Det som när du blir ett du för mig

det öppnade mellan oss, flod

river, får språket att rusa förbi oss

så vi står båda som lämnade bakom

tillsammans som omsprungna

då erbjuder vi oss varandra

i gemensam av omspringet givet: vår

spring, fall, sommar, vinter – årstiders 

cykler träs vi på, får del av, ser

mamma visar mig smultronet och strået

tjuren stångas om den får, jag

smyger ut.

Hagen står där och frustar på andra sidan

med smultron röda som spanjorens mantel

hängandes utmed ryggen, i ryggrader 

jag ville ha.

Står nu med det som när du blev ett för mig

och minns hur jag är från där jag stod och bara såg på

med saliv i munnen och strån att trä på,

trädet bok. Stånd.

Ett glas saft i solen

Så vilar varje ögonblick, oförlöst
oskrik från ofött, ofått spädbarns mun
spär ut rymdens rymders ingenting
spår om inget alls, ett tingens ospår.
Var gror vårt frö av nu? Vår omedelbarhet?
Var livmorden? Var det sår vi måste genom?
Ser du? Sår du? Får du? Ber du?
Vart går du? Förstår du?

En rymd sprängs av varje ögonblicks-
vara, varje oskriks stumhet som spränger trumhinnornas,
varahinnornas hinna, gräns. En dröm hängs
nu, och nu nu, nu

Leker längtans omöjligheter i varje omtumlande
ögonblicks oförlösbarhet, leker fantasi och
älskling nu har jag dig,
nu?

Boken ligger öde och tom, skrivbordet bär på inget alls
så vilar varje ord oförlöst, oskrikt från ofödd poet
och varje ögonblicks omöjlighet lämnas i fred
av ett du som aldrig blevt riktigt du.