Öppnar mot frågan

Mellan ja och nej, mellan valet och icke-valet står ett skälvande, osäkert men i sig självt förblivande öppet: kanske. Hur långt ner genom lagren sträcker det sig? Djupare än systemen? Djupare än språket? Djupare än medvetandet? Djupare än det omedvetna? Angreppet, som inte i sig är ett angrepp utan snarare på grund av sin position kastad mot, det träffar i första hand logiken och systemen. Varhelst förståelse i traditionell fixerad betydelse hävdas är kansket kastat mot. Det att förbli i valet, varken att välja eller skjuta väljandet framför sig, det att vara som väljande, det kastas mot ståndpunkterna och tvingar dem att dra tillbaka, retirera förvisso men aldrig helt besegras. Jag tror att detta varat-som-kanske har beröringspunkter med Kierkegaards absurda hjälte, men jag kan ärligt alldeles för lite Kierkegaard för att våga slå an strängen fullt ut, det är ju trots allt nära konsekvens att ställa sig så också inför jämförelser och kunskapsstoff. Vad är det som kansket vinner mot ja och nej? Är det mätandet med frihetens mått? Det är varken, eller både och, lätt och svårt att ställa sig där. Ställer man sig förresten där, eller är man stadd där i utgångspunkten, som om utgångspunkten skulle gå att ange, kan ett kanske istället för plats vara ett håll? Men hållet har riktningar, vilket i och för sig även kansket har. Kansket är fruktlöst, det bär ingenting, leder ingenstans eller ingenvart. Eller är kansket det prövande, som leder överallt utan att bestämma sig för var tältpinnarna ska slås ner? Det beror på om man siktar efter en plats att sova tryggt om natten, skyddad från regn och vind, eller om man inte siktar alls utan - kan man alls inte sikta? I kansket kan man alls inte sikta och samtidigt sikta godtyckligt lite överallt. Siktandet utan mål är ett seende. Skillnaden i siktandet och seendet. Till vilken nytta? Varför inte? Vad ska du med nyttan till? Nyttan är förgänglig. Utan bara vandrar vidare, rörligheten framför allt. Rörelsen, känns det inte som att den har en särställning för oss? Kansket är också, eller kan också vara rörligheten. Döden är kansket som vi aldrig kan fixera. Jaget är kansket som vi aldrig kan fixera. Detta får mig att tänka mycket på Arkimedes och hans ”noli turbare circulos meos”, det vill säga ”rubba inte mina cirklar”. Kansket skjutet mot rörligheten och vridet mot frihetsmåttstocken är oundvikligen en uppmaning att inte rubba någons cirklar. Kansket ekar i Nya Testamentets bättre delar, Jesusordet ”döm icke, på det att ni icke må bli dömda”. Det är också resonant i vad jag hoppas klä mig i genom mitt arbete med skriften FEL. Frågorna är ännu inte till fullo ställda, men de ställs. Det är meningen. Sen kan man gå.