tisdag 23 december 2008

Svarta svanor, svarta svanor




Eskil Malmberg, lärare på Christian 4:s gymnasium i Kristianstad, sade en gång vid återinvigningen av skolans poesihörna, där lärare och elever samlas och läser dikter för varandra varje torsdag strax innan lunch, att man kan läsa poesi på flera olika sätt. Sedan läste han dikten, jag minns nu inte vilken det var, jag tror det var något av Bruno K. Öijer, med flera olika röster, tonlägen, tempon och humör som för att illustrera. Jag tyckte det var ett roligt och bra budskap som han sände ut på det sättet. 

Det är sant. En av det skrivna ordets möjligheter är dess tystnad. Det vi läser är inte uttalat på en viss dialekt, med en manlig eller kvinnlig röst, i ett visst humör eller tillstånd. Det skrivna ordet stirrar in i var och en av oss, in i vårt eget tillstånd, öser ur oss, lika mycket som vi öser ur det. På det sättet tvingar det skrivna ordet oss in i ett utbyte. Däri ligger en av det skrivna ordets möjligheter i dess tystnad. I allmänhet brukar tystnad värderas som sämre och mindre önskvärd än prat, tal, aktivitet, det att göra sig hörd. Men den gången, på poesihörnans återinvigning, visade Eskil att också tystnaden öppnar möjligheter och dörrar, dörrar som i bästa fall lär oss att lyssna lite mer på oss själva. Kanske.

En dikt som jag länge har beundrat och många gånger har läst är “Svarta svanor” av Carl Snoilsky. Det är egentligen en klassisk skolboksdikt, som jag vet att många i de äldre generationerna fick lära sig utantill. För några månader sedan bestämde jag mig för att jag skulle öva in den, eftersom jag tror att utantillrecitation i huvudet berikar förståelsen av en dikt och att det även gynnar minnet som ju behöver sin motion lika mycket som sina kalorier. Men den till synes enkla och klatschiga dikten om de svarta svanarna är briljant utformad, mästerlig både till form och uttryck. 

Och på tal om många olika sätt att läsa den, tänkte jag visa på en variant här, nämligen det att samla en grupp människor med ojämna och halvstämda instrument och klappa in rytmen en gång och sedan sätta igång videokameran och läsa monotont ur minnet i den inklappade rytmen som bandet improviserar över.



Trots att klockslaget säkert är nära fem på morgonen när detta spelas in får jag bara ett ord fel i uppläsningen. Jag säger “dunkla fjäderskrud” där det ska vara “rika fjäderskrud”. Så här går dikten i tyst text:

Svarta svanor, svarta svanor
glida som i sorgetåg,
leta sjunkna solars skimmer
i den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.

Vita svanor tamt i vassen
kryssa efter gunst och bröd;
ut på djupet, svarta svanor,
ut, I barn av natt och glöd!

Jag tror att jag med tiden kommer våga överlåta mer av förståelsen av dikter på läsaren än vad jag gör just nu, jag känner en oerhörd lust att lägga ut betydelsen i varenda ord och spår av ord som jag finner den när jag läser här och nu. Det ska jag inte. Men jag ska säga något, det kan jag inte låta bli.

Allmänt har dikten tolkats som en skildring av diktarens villkor, att lämna tryggheten i vassen för att söka sig till brand och glöd. Jag gillar den tolkningen på sätt och vis, men känner att den i princip går lika bra att läsa mera allmänt som en skildring av två sätt att vara, två livshållningar som ställs mot varandra, eventuellt med en andlig bismak. 

Tre saker, framför allt, talar för den direkta kopplingen till diktarens villkor, kanske till och med att Carl Snoilsky är en av de svarta svanarna.

1. På tredje raden står ordet “solar”, inte “solen” eller “sol” utan alltså obestämd form plural. Vad är solar? Jo samma sak som stjärnor. Hade det stått “solen” eller “sol” hade det inte varit riktigt samma sak som när det nu står som det gör. Stjärnorna är en presupposition från traditionen för "poesin", dvs. när en diktare från förr skrivit om stjärnor har man ofta kunna läsa det som symboler för dikter. En relativt samtida med Snoilsky, och en annan av mina favoritpoeter, Edith Södergran, har skrivit en fantastisk och kort dikt om stjärnor som kan sägas symboliserar poesin:

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Att de svarta svanarna i Snoilskys dikt letar efter sjunkna solars skimmer samspelar, som du kan se, ganska bra med Södergrans fallna stjärna som gått itu i en massa små vassa skärvor i hennes trädgård (är det hennes egen poesi hon talar om som en fallen stjärna vars skärvor kan skada dig om du trampar på dem?). Detta är ett tecken på att den allmäna tolkningen är ganska bra.

2. Nästa tecken är ett likartat fenomen som förra, nämligen ett annat ord som förekommer i dikten (som av en händelse även i Södergrans dikt!), "nattligt" och natten är en presupposition för inspirationens moder. Alltså även där finner vi ett tecken som talar för den specifika läsningen att det är poeten som är den svarta svanen.

3. Naturligtvis det faktum att Snoilsky är en poet och att ganska mycket av den allmäna poetens produktion är metapoetisk, dvs. många av den traditionella poetens poesi handlar om poesins villkor och skapande. Förutom ovan citerade Södergrandikt som ju är metapoetisk, kan vi räkna upp goda exempel på metapoesi som Stagnelius "Grymt verklighetens hårda band mig trycka" där till slut den himlaburna sången (dvs. poesin, lyrik, också stjärnorna huserar ju för övrigt på himlen) och inte minst Charles Baudelaires mycket uppskattade "Albatrossen" som anmärkningsvärt på en höft en generation före Snoilsky också skriver en metapoetisk dikt med en fågel som symbol för poeten:

Poeten liknar molnens furste: skyttars pil,
orkaner ler han åt däruppe i sitt rike;
med jättevingarna på marken, i exil
bland skratt och hånfullt spe, är han en krymplings like.

Vad Snoilsky gör är att han tar Baudelaires albatross och anpassar den efter svenska farvatten till en svan! Dock fortfarande poet, om än en svensk sådan (eller ja, det finns ju svanar från andra länder också). En annan intertextuell koppling jag kommer på på rak arm är ju också H. C. Andersens "Den fula ankungen"...

Dock anser jag inte att man förlorar något på att göra läsningen mera allmän till en bild av två olika livshållningar. Men främst läser vi den alltså metapoetiskt.



Så börjar dikten, och ett visst tempo eller modus etableras direkt av alitterationen: "Svarta svanor, svarta svanor". Den måste läsas liksom tungt, sakta, så som dessa svarta svanor glider över det svarta vattnet som i ett sorgetåg. Den första radens upprepade svarta svanor klämtar lite som kyrkklockorna vid en begravning, och som sagt knyts denna känsla mästerfullt in i dikten genom andra radens "sorgetåg". Man känner nästan att Heidenstam lyssnat på dessa två rader när han senare skrev begravningsdikt till Gustav Fröding som börjar: "bort gå de, stumma skrida de".

Vad söker svanarna i nattens dunkla våg? Jo sjunkna solars skimmer (märk alitterationen igen), det vill säga inte solarna i sig själva utan deras skimmer, deras spegling i vattnet, en bild. Vi kan för ett ögonblick avvika från pluralet i ordet "solar" och se framför oss hur den brandgula i rött skiftande solen håller på att stiga ned bakom horrisonten, den sjunkande solen, och reflekteras i ett fantastiskt sken på den annalkande nattens dunkla vågor som hetsar och eggar dessa svarta svanor som jagar solen (som nu, om vi antar singularis en stund till, närmast spelar mot Platons sol i den berömda grottliknelsen, dvs sanningen eller skönheten). En svan kan aldrig nå solen, det är omöjligt. Vi kan inte nå solen. Den är oåtkomlig för oss (det är inte underligt att vissa kulturer dyrkat den som en gud). Med denna omöjlighet jagar poeten eller den svarta svanen, den jagar det omöjliga! Försöker desperat fånga bilden av den som reflekteras på vattenytan, men även den är omöjlig att hålla fast. Vågorna rullar vidare, obarmhärtigt.

I nästa strof får vi förklaringen till varför dessa svanar är svarta, deras rika fjäderskrud är liksom i eld förkolnad. Har de stått i någon hemlig, omöjlig kontakt med solen? Eller liksom Ikaros försökt komma för nära och bränt sig? Förkolnad innebär ju en slocknad eld. Något som är över, något som svanarna försöker återuppleva, hitta tillbaka till, på nytt. Här öppnas en hel del andliga tolkningar, nyplatonism och hinduism och så vidare. Människans (poetens, svanens) uppgift att återförenas med Guden (solen, poesin, det sköna, sanningen, Gud) varifrån hon kommer, härstammar, men fallit ifrån (in i världen) - läs Stagnelius "Grymt verklighetens hårda band mig trycka" för mer av denna sort. De två raderna innehåller också närmast ett exempel på detta omöjliga, nämligen motsägelser: ordet rik och förkolnad får kämpa lite för att gå ihop.

Nästa två rader i andra strofen leker ännu mer med motsägelsen, näbben som är svanens verktyg för att göra ljud, låta, kommunicera, dess munn, denna symbol för ljud och kommunikation är stum! Det är inte en motsägelse då, men det är en kontrast som gestaltar motsägelsens eeeh... enhet! Precis som den nattligt dunkla vågen är det tysta medium som bär bud om solens existens för svanarna, blir näbben det stumma, tysta medium som bär bud som branden. Det är poetens verk, att med tystnad nå längre än det allmänas prat och tal, att med blodig tystnad (hård poesi!)  bära brud om skönheten eller sanningen.

Den sista strofen sen kontrasterar ytterligare en sak, nu de svarta svanarna med de vita som till skillnad från de vilda, blodiga, desperat sökande svarta, tamt kryssar (till skillnad mot glida i första strofen) runt (kryssar går att associera till pladdra eller tala, jag vill läsa in de flesta journalisters brukstexter i den, men det är väl en av mina vigare övningar i tolkandet!) i vassen där det är lugnt och skyddat. Dessutom kryssar de vita efter gunst och bröd, de vill få ett riktigt jobb, tjäna pengar, göra sitt levebröd. De vill ha uppskattning, gunst, från de som står högre än dem och från de som står under dem i allt detta kryssande.

Så kommer de profetiskt klingande sista två raderna i dikten, där de svarta svanarna uppmanas ge sig ut på nytt och på nytt i den omöjliga desperata jakten efter sjunkna solars skimmer. Ut igen, säger dikten, ut igen i skapandets natt, i skapandets omvälvande, osäkra, motsägelsefulla och plågsamma hav. "I barn av natt och glöd" gör känslan av att man inte kan välja om man är svart eller vit svan, man är som poet barn av natt och glöd, man är dömd till sitt värv, sin uppgift, man hör inte hemma i den grunda vassen bland de tama vita svanarna, man är dömd till ett utanförskap, till kamp som man garanterat kommer förlora. Det sista ordet "glöd" låter obehagligt likt det slutgiltiga, i dikten ständigt ekande ordet "död".

Det här är bara början, det finns så oerhört mycket till att säga om denna dikt. Men nu måste jag verkligen börja packa, imorgon beger jag mig till Härnösand för att fira jul. Se till att fira dig ordentligt under ledigheten!

Elfteseptembra dig

måndag 22 december 2008

Känslan av att inte kunna leva. Inte plötsligt, den fanns alltid. Försiktigt.

I.

Tar några toner prövande
Tar några toner på pianot.
Leksakssynten, knaster
Genom hålet som binder
Öronen och elektriciteten
Musiken, öron som
Lyssnar på sladden
Som går in till hålet på
Synten som knaster låter
Sig spelas toner från
Prövande till mer säkert
Kanske ovant men absolut
Mer säkert, absolut mer
Säkert, och sladden
Knaster frambringare
Till öron som lyssnar
På händer som spelar
På synten av leksak eller
Pianot som låter genom
Sladden som går från
Ett hål till mitt hål och
Låter sig spelas av händer
Som spelar kanske lite
Mer säkert, absolut mindre
Osäkert än handen som spelade
Förr Några toner som
Tas på prov på lek i synt
Som fanns i långt innan
Pianot fanns för synt är
Så mycket, mycket billigare
Än öron som lyssnar på
Synt genom sladd, lurar
Mot öron vilar mot huvud
Som lyssnar på öron genom
Musiken som mer säkert
Lyssnar på handen som
Tar några toner på synten
Som låter sig spelas av jag
Tar några toner på prov.

II.

Den tomma blanka vita
Stirra skenbart sökande
I ögon som prövande
Letar också jag vill leta
Men smakar inte gott
längre, smakar det inte
Vita jag smakar inte sök
Inte där det står i det mellan
Blanka tomma vita nej
sök på i det smakar utan nåt
Ju som jag, men inte särskilt
 - ja

V.

Men du nu spelar du ju
Du spelar ju nu det hörs
Ju, hör du, det låter ju
När du spelar som du
Just nu spelar och gör
Du en ton hög så hör
Också det höga nu du
Spelar ju tveklöst en ton
Som inte behöver prövas
Som inte behöver tas
För du just nu spelar ju
Toner också 
      EN ROLL 
och händer som låter knast
Och öron, glöm inte att
Du är prov för öron en ton
För öron som hör, inte ser
Toner som tas eller rasar
Samman när du nu spelar
För du spelar ju nu, hör du.



EN ROLL som spelas på
Scenen av toner som glömt
Hur det är att låta sig bara
Glida med, följa med och
Låta sig spelas, inte se
Sig själva som spelare utan
Som att spelas, att låta
också sig höras av andra.

VI.

Våga låta dig tona som
Musik på blank tom
I handen på annan roll
Besatt av att högre högt
Spela dig bättre än du vågar.

IX. 

                                du kan släppa nu, släpp och hör inte tonerna
Bara släpp tonen, mitt i vibrationen som i luften
Bärs, bara läggas bort, tas väck, och slippa höras, stängt musiken.

X.

När då formen är breddad
Och innefattar ord blanka
    (– Nu lägger du av för fan eller ger fan i att lägga dig för djävligt din fula fan)
Och tar ord i makt och låter
Ord bli fattad i form stupade
Betyda något blanka fan också
Betyda fan forma djävlar helvete
Ord som flisar panel

Stängd ord betyd satan för i
Helvetet formar betydelsen av lägga fan eller ge fan i formen infatta

Något… tråkigt… betyd att du är
Innerts inne, formlöst bundet till
Bredden som styr det blanka fan i.

Och

När då formen är breddad ger ord blanka fan i dig,
Och du vågar för en gångs skull ge blanka fan i betydelse.

Stängt flisar inte ord men makt som en gång betöd fan i också för
Fan.

EPILOG:

Tar några toner prövande
Ord som i betydelsen inte
Längre innefattar en bild
Eller en ton eller något av
Det som örat eller handen
Kan uppfatta, känna, höra
Eller som du kan se i din
Hjärna eller tänka utan att
Tänka falskt, sjunga fult,
Fullt ut, fylld av förståelse
Och lättja och glädje och
Spela som på gehör sjunga
Med din röst eller handen
På synten återger klart och
Riktat, personligt, betydligt.

Klart och förståndigt ger fula
Falska förhoppningar att det
Som du ser går att förstå, att
I betydelse forma meningar
Som inte bryter mot glädjen
Harmonin, det fullkomliga
Som strävas mot i allt större
Omfång, för att liksom värna
Oss mot, skydda oss från,
Rädda oss från det som kanske
Kallas oss själva, eller som
Kanske bara är en svagt ljudande
Ton som till form av förmåga
Bryter sig itu och ifrån och iväg
Och försvinnande långt borta
Aldrig ebbar ut, och därför lider.

Som fjärilsfångas in i ett nät
Som du och jag kallar för kultur,
Djävla populärkultur, förbannade
Fula grimas som förvränger ordet
Och vänder betydelsen från oss själva
Till ett system av toner, en låt,
Musik som i sig själv tror sig bära
På en betydelse, vikten att räkna med.

Jag tar några toner prövande
Försvinnande försiktigt som
Blanka fan i helvete blir kvar
Förgäves i örat på ögat: ord.

söndag 21 december 2008

Dylan

Efter viss tvekan publicerar jag ett filmklipp från en kväll i veckan då jag fick sällskap av Jonatan, Felicia, Alma, Hejmort och Malin. Viktor var också här en stund men fick bråttom hem när vi bestämde oss för att leka pictionairy på min whiteboard i arbetsrummet. Efter pictionairyt axlade Jonatan den då femsträngade gitarren och började spela Dylan, resten hakade på i snabb takt, Felicia skötte tamburinandet utmärkt, Alma utför en kreativ modern dans, Malin fotograferar i takt och Hejmort ler uppmuntrande åt ackordbytena. Jag var långsam vid tillsättningen av platser i bandet och fick den sämsta, sång. Tyvärr. Jag har aldrig påstått mig vara ett fan av eller en djävul på Dylan och kan varken texten eller melodin så bra, och är för berusad för att läsa låttexten som vi förstorat upp på skärmen. Så jag improviserar, och är för berusad för att veta mina gränser och allt rimmlig sans och vett. Å så blev det.


lördag 20 december 2008

Klockslagssnö

Får tiden att gå lite snabbare genom att engagera mig i sociala övningar, oftast med en bismak av alkohol och den sortens huvudvärk som endast blicken av en tom karta ipren kan måla. I går var jag på besök i Hässleholm, gillade att vi fastnade i en diskussion om textförståelse där alla var mot mig och förstås hade fel. Vi gick mellan två lägenheter, i den första låg det en massa böcker som man kunde kasta in i diskussionens värmade brasa, i den andra lägenheten drack vi likör och spelade våldsamt datorspel. Tyckte det var tråkigt att ingen ville diskutera mer. Ska skriva en text om det istället, diskutera med mig själv.

På tåget hem träffade jag lärarkandidatvän, hittade inte var jag lagt biljetten när konduktören kom och pratade med knarkare tills vi kom fram till stationen i Kristianstad. Jag hittade biljetten efter ett tag i ett fack i plånboken och slapp böta. Hade jag inte hittat biljetten skulle den snälla knarkaren betalat för mig, sa han. Konduktören såg lättad ut och sa att hon ju såg mig köpa biljetten på perrongen i Hässleholm.

Nu dricker jag julkaffe som är ganska gott, första kaffet för dagen, är lite rädd för kaffe ibland, att det ska sabba mitt hjärta eller min mage eller något. Lyssnar på Goldmund och läser lite i de dödas bok av Maria Lundquist. Googlade Maria Lundquist och såg att hon vann De nios lyrikpris i år. Här är en av de bästa dikterna i De dödas bok:

Omskuren, renad
går hon på gatan
uppkallad efter en krigsgud
hela natten har hon läst
i den salta boken
slickat sidorna, bränt tungan
på löften, stinna av säd
bättre tiga, slippa tala
äta stenar, kalk och krita
låta orden skava sönder
munnen, falla ner
som rännstenstoner.

Om lite mer än en timme kommer gäster hit. Vi ska spela poker, smutta på lätt berusande drycker, lyssna på pianotriomusik och våga vara lite ironiska eller riktiga, beroende på. Är alltid nervös innan jag ska vara social, om jag är tillräckligt rolig och underhållande. Ska försöka att låta gå ikväll, se vad som händer, hur det händer och fötter. Det får tiden att gå tills det är dags för mig att lämna Kristianstad och bada naken i den härligaste rena, vita snö.

tisdag 16 december 2008

Over my shoulder

I morgon tar Christina tåget bort från mig och katterna klockan 07.23 och en veckas ensamhet påbörjas och måste axlas, om än hur ofrivilligt. Ägnade sista dagen tillsammans med att lära oss en hel låt från början till slut, sen spela in den i vår "hemmastudio" och slutligen mixa och spela in en musikvideo. Det blir ett märke som jag kommer återkomma till ofta denna vecka, se på och längta till. Vi har roligt ihop nästan varje dag, och tillsammans med Christina är jag kreativ och lustfyllt experimenterande. 

Jag kan fortfarande inget om hur man spelar gitarr, men lärde mig de sju akorden som låten krävde trots att guran saknar en av sina strängar och bara är halvt okej stämd. Trummorna spelar jag med handflatan mot skrivbordet lite hipp som happt. Är ändå nöjd med slutresultatet. Delar med mig och gör bort mig lite. Mycket nöje.

Låten heter "Over My Shoulders" och är ursprungligen inspelad av Mike & The Mechanics. Du har säkert hört den.


lördag 13 december 2008

13 december

Vaknade av att Christina stod vid foten av sängen med ljus i håret och sjöng om lucia. Katterna tyckte hon var konstig och ställde till cirkus runt oss, men jag såg bara Christina. Sedan ledde hon mig in i köket där hon hade dukat upp en fantastisk luciafrukost, vars höjdpunkt var en direkt ur ugnen hämtad vegansk lussekatt. Vi åt frukosten i halvmörker men många levande ljus. Sedan samlades vi i soffan och tittade på julkalendern på SVT play. Gillar mer och mer steget från linjär till flerdimensionell tv och kommer på mig själv med att använda det mer och mer. Förundrades än en gång under gårdagen hur mindblowing YouTube är.

Igår kom Fredrik Axelsson över med en flaska glögg och en flaska rött vin. Det var längesedan nu, och det var trevligt att prata ikapp oss och sedan se en av mina favoritfilmer "No country for old men".

Filmen är en ganska annorlunda bröderna Coen-vision där humorn kläs i en mycket mycket mer subtil dräkt än brukligt för regissörerna. Såg "Burn after reading" för några veckor sedan, och kontrasterna de båda filmerna emellan är så många att jag hela tiden glömde bort att det var Joel och Ethan nu när jag såg om no country. Jag inordnar gärna denna filmen i samma led av filmer som presenterats på vita duken de senaste åren, en tradition av filmberättande som inte bekymrar sig så mycket över att förklara, leda tittaren hela vägen fram till berättelsens sensmoral eller hela vägen ner i det psykologiska djupet - men framför allt just det att inte presentera några lösningar eller förklaringar på det "onda", eller det "mänskliga". Kanske är det typsikt för krigstider då man kan kosta på sig att som i en terapeutisk rörelse låta det oförklarliga stå kvar som det oförklarliga. Exempel på andra filmer som inordnar sig i samma tradition av filmberättande är "Broken Flowers", "Cloverfield", "Children of Men" om jag bara ska nämna de första som dyker upp i huvudet.

Filmens vidsträckta, ödsliga, långsamt tysta ökenlandskap i gränstrakterna mot Mexiko är det språk och även den motor som berättandet nyttjar, och det får även en framträdande roll i den livskänsla som gestaltas, som svar på de existentiella frågornas hur och varför. På sätt och vis går filmen in i ett intertextuellt utbyte med det tidiga 1900-talets stora idéroman "Bergtagen" av Thomas Mann. Men här, istället för den högeuropeiska kurorten, möter vi en samling människor som gestaltar olika livskänslor och idéer i den amerikanska södern. Och samtidigt, präglandes allt: cowboy-idealet. Man får ta det som det kommer, "Things happen". Möta det med värdighet, lugn, tystnad, säkerhet. Det man gör, ska man kunna. Fokus. Målmedvetenhet. Nästan lite Heideggerskt anta utmaningen som livet ställer inför en.

Den mest fantasieggande karaktären i filmen är, som vanligt, den ondskefulle, den vars psykologi vi inte riktigt förstår och ändå förstår (för den är inte komplicerad, den är svår därför att den är så rak, även där har vi Heidegger vars tänkande måste vara så enkelt att det är svårt att tänka sig det). En bekant till mig skrev en gång ett arbete om Dracula, och berättade följande anekdot för mig:
En av många historier säger, att en gång så blev en medborgare bestulen på 100 stycken guldmynt. Vlad Dracula letade upp förövaren, bestraffade honom, och gav tillbaks alla 100 guldmynt till offret. Fast han la till ett guldmynt, så offret fick tillbaks 101 guldmynt. Senare när offret räknade mynten, så upptäckte han att det var ett för mycket. Då gick han till Vlad Dracula, och gav tillbaks det extra myntet, varpå Vlad Dracula ska ha svarat "Bra gjort. Jag la dit myntet själv. Om du inte hade kommit hit och gjort rätt för dig, så skulle ditt öde blivit detsamma som förövarens.
Denna anekdot skildrar den mystiska europeiska, gärna östeuropeiska outcasten, som ger sken av att vara rättrådig eller som styrs av principer, men som samtidigt är fruktansvärt ambivalent då några hämningar när det gäller våld inte finns så länge principerna åtföljs. Som en recensent på SR skriver om Anton Chigurh, filmens ondskefulle:
Men Anton Chigurh är inte bara den amerikanska darlingen - den psykopatiske seriemördaren, utan anknyter också till en europeisk outcast, han är märkligt lik den kliché sprungen ur östeuropas mörka hjärta som rättrådigt folk varnade sina barn för, och vars nutida amerikanska motsvarighet också är en mörk främling.
Till exempel hans vana att låta de människor han möter singla slant om sitt liv, han låter hårdnackat slumpen regera. Slumpen som ligger så nära kaoset och i biblisk mening öknen. Han följer en uppsättning principer, som en from munk, och kräver sina offer på skärpta svar och tänkande innan han avrättar dem kallt och metodiskt. Det är ett mörker vars enkelhet och bekymmersfrihet vi chockeras inför, ett mörker vars intellektuella skärpa kan mäta sig med vår, ibland till och med överstiga våran och i vilket fall alltid är enklare, renare. Vi kan inte förstå honom. Ändå förstår alla honom. Han påminner lite om en av mina absoluta favoritkaraktärer, Hermine i Herman Hesses Stäppvargen. Så fruktansvärt fantasieggande just för att det inte går att förstå honom och henne, och när vi ändå är igång kan vi ju också inordna en av mina andra favoritkaraktärer i samma tradition: Hamlet förstås!

I vilket fall, den allra största anledningen till att jag älskar filmen är det som slutet, ja den absolut sista dialograden till och med, gör. Den omkullvälter verkligheten på samma sätt som i den här bloggen tidigare citerade Rückert-dikten gör, eller som Stagnelius "Grymt verklighetens hårda band mig trycka" gör, eller som Jim Jarmusch gör i den sista kortfilmen "Champagne" i samlingen Coffee and Cigarettes. Några av mina elever håller på med ett arbete om eskapism, det att fly verkligheten, kanske in i en bok, en film eller ett spel. Jag tipsade då om några av de här ovan nämnda verklighetsruckarna som exempel på hur konsten, som på sätt och vis är den plats dit man kan fly, som ställer upp nya sanningar, nya världar, hur konsten då och då blir meta och kastar om även sin egen verklighet genom att just välta kon som sover, om vi lite skämtsamt en grå luciadag får kalla verkligheten för en sovande ko - vilket nog inte heller är helt fel.

Äh. Jag ska skriva om för-väntan idag.

fredag 12 december 2008

torsdag 11 december 2008

Nära nog uppläst

Det talade ordet har ofta ägt ett visst företräde framför det skrivna ordet, inte minst om vi talar poesi. Jag tycker det är pinsamt och svårt att läsa poesi högt. Men vad har man en blogg till, om inte för att göra bort sig själv så mycket det bara går inför den ytterst ystra skara som hittar hela vägen hit? Nej, just det. Så här kan det se ut när jag både läser högt och gör bort mig själv. Ja, så här ser det till och med ut när jag läser högt och vet att jag gör bort mig själv. I en mild ironisk gest har jag förvanskat bilden med en Warhol-imitation, och i en betydligt mer plump form påpekar jag ironierna direkt här i texten nu. Men det talade ordet har trots allt ägt ett visst företräde, och här betalar jag den skulden - med en av mina få dikter som faktiskt är menad att gå att läsa högt (de flesta går inte att läsa högt alls, eftersträvar jag i varje fall).

11 december

Testar gränser, i morse steg jag inte upp ur sängen förrän jag var tvungen att gå hemifrån om femton minuter. Tungan smakade iprenmjöl och huvudet guppade ute på djupt vatten, mellan värk och varsel om feber. Illamående, guppar, snurrar. Viktor delade en kvarts flaska avskyvärd grappa med mig kvällen innan, han citerade: "man vill inte vara en av dem som inte vaknar bakfull den elfte". Vi lyssnade på några av pristagarna, men pratade mest själva. Redaktionsmöte för FEL2 (www.felforlag.se) och ganska många texter hann läsas och diskuteras innan sista tåget till Hässleholm svalde Viktorn från mig och Christina. Så var det alltså morgon och kaffet dracks i farten på väg mot skolan och elevrådsmöte och Alma.

I skolan hjälpte jag Alma skriva tre notiser om viktiga saker till skoltidningen, hon hjälpte mig spela ett kortspel hon kallar "dam" och en hässleholmsk variant av skitgubbe som inte är särskilt balanserad. Jag kunde konstatera att Alma börjat träda in i den postmoderna fasen, där alla stora berättelser och ismer har förlorat sin trovärdighet. Sen svalde tåget Alma, som skulle söderut mot Malmö och sjunga tillsammans med min fru och deras feministiska kör. Gemensam konsert mellan Kristianstads och Malmös feministiska körer. Jag kokar ris, steker lite mer än en halv lagom stor rotselleri i rapsolja med lite salt och peppar och äter ensam i en grå soffa framför en tv som visar handboll. Jag stänger av ljudet och tycker att mycket som det kretsar runt är fånigt, fånigt. Sen stänger jag också av teven och vilar med en katt på bröstet en stund, för trött för att somna.

Mycket av det som saker kretsar runt är fånigt, fånigt.

På kvällen sms:ar jag, skriver på msn, är kontaktad och kontaktar. Diskuterar måleri med en ny bekantskap från Sollentuna, minns hur befriande det var för två sommrar sedan: när jag stod böjd över en 2x2 meter stor masonitskiva som låg på arbetsrumsgolvet, barbröstad och svettig, täckt av färg, frustrerad över rörelser, kombinationer och uttryck skapade av penslar och knivar under mig. Befriande galenskap. Så olikt mig, ändå så nära det jag strävar mot. Häromdagen kände jag mig återigen riktningslös. Strävar jag alls, eller flyr jag planlöst? Kains flykt eller Abels gudsfruktan? Det senaste året känns det som att minst en dag i veckan går åt för att famla efter en grund, något stabilt, något rakt, som en sträcka, en plan, en riktning.

"Yeah mama, this surely is a dream"

"Ich bin gestorben dem Weltgetümmel,
Und ruh' in einem stillen Gebiet!
Ich leb' allein in meinem Himmel,
In meinem Lieben, in meinem Lied!"

Några elever gör ett arbete om eskapism. Några andra elever redigerar sina stumfilmer. Jag lyssnar på solen. Några elever lärde sig om hur Petrus dog. Några elever gör inget alls. Jag citerar Rückert i en blogg på internetet och lyssnar, efter något. Stolen? Befriande befriande berggivande befriande befriande ande ande ande ande ande. På vägen hem från skolan idag, jag tänkte på ordet förväntan, såg framför mig hur en hel svit av tankar och poesi, väktarord, växte fram ur förväntan. Jag ska skriva om förväntan, jag ska lära mig allt jag kan om förväntan. Har du förväntan? Känner du förväntan inför en exekution? Skräcken, fasan, den förväntade döden. Huu... Känner du förväntan när du är kär? Känner du förväntan där du är? Exekutiv, exekution, chef. Saint Joe, Mary never will come back. Please come home. Oh my.

För-väntan.

måndag 8 december 2008

En loj morgon

ten?
ten?
ka
ten?

kiss kiss kiss kiss
kiss kiss kiss kiss
miss miss
kiss kiss
ten?

inen? mask
mask
inen?

grums grums
grums grums

söndag 7 december 2008

Sing, blue silver!

Man hör bara havet som brusar
när en val har strandat
inga skrik, möjligen några
människor som skriker eller gråter
men valen säger ingenting
valen är stum.

Som en saga som slutar sig själv

Som en saga som slutar sig själv,
siktar imperfektets röst på ekot,
slår sig framsikten på en smäll,
i en perfekt baktakt, baktakt:
Det fanns bra och dåliga dagar.

Sen manglar gitarrer för en tid,
manglar allt i deras väg, dån,
tröskar dåtid och framtid, ger
plats, rum, liv åt ett, åt ett, ett
slukandes, allomslutande: nu.

Som en saga som slutar sig själv,
spelar trummorna en större roll,
spelar trummorna en takt, takt:
slår framsikten på en smäll igen.
Ekot är träffat, slickar sina sår.

lördag 6 december 2008

Musiken, 19:50

Sarr sarr, sarr, sarr - snurra skiva
Toner klinga, kling a, tsum sum
Sarr sum tsum a ni ni, ani mani
Sarr surr sam i, öra lyssna söka
Tänka peta reta röra - öra lyssna
Höra, veta - sarr sarr - veta leta
Klanga klang a kling a klinga
Sarra sarra, höga flyga toner vissla
Ett ton två ton klang sarr snurr a
skiva lätt som sjunga sjunka tona
sarra sarr a tsun ami la våga våga
Sjuka sarr a sjunka våga låta våga
våga låta sarr och surr a klinga klia
krasa trasa brasa vasa va sa väta
som snur rar spel ar sång sång sarr
kli ng a sarr mera öra höra trona
träna trånga surra spela mera klingsa
sarra klang sarra klang sitt sitt slut
och ton ton ton lämna öra ensam sam
tom sam slut sam bort och surr surr
surr surr surr surr, sarr sarr väck sarr.

Borta lekar toner ensam sång som
lät en gång så när så nära känsla
kändes då som då som känsla mest
att avslutas sass borta leta ton ton
ensam.

Ljud och jag och jagar sarrar samma
följer jagar migar ensamt bort ort åt
väcker onda andars andras andars leva
andas leva surra samma simma våga
låta tsum tsum tsum tsum våg våg våg
a a a ah ah ah aah aah aaah aaah aa
mi mi mi min mig mej ej ej ej ej ej ljj
vill jag nej vill det ja
då var ensamt bra nu mest
vägen mest på vägen sent på vägen mest
jagar sarr sarr snurr sarr snurrsars sar
Snurrar ljud som hemma hör
ingenstans i ljudet, siken mu, siken
mekniken, iken sviken då mest hem, hem
söker mig
mig jag jag ja ja, ja
jag mitt mig ja ja.

SARR!

Vad gör du? Vem tror du att du är?

Kissekaaten missar
Kissekaaten mjamar
Spinnsar grimsarsar

Trumpsat nos nos
Blöt snufs nas sna
Kisse ka ka ten ten

Tass satt satt SARR!
Sarr sarr sarr sarr sarr!!!
GRRRRUMS GRHM!

Ka ten krasar trasar
Klovsar kravsar
Ten fräsar fräs sch!

SARR!

SARR!

Tass tass tass
Kiss kiss kiss
Kiss

SARR!

fredag 5 december 2008

Nära nog

Vi två är de två ovetande,
vi kommer aldrig att få veta,
du och jag.

Vi två är de två okonstlade
vi kommer aldrig att målas
du och jag.

Kanske är det coolt?
Kanske är det smart?
Kanske är det elakt?

Vi kommer aldrig att få veta,
du och jag,
vi är de två ovetande.

- Coolt att vara ovetande! Speciellt när det bara finns två.
- Det finns nära nog bara två.

torsdag 4 december 2008

måndag 1 december 2008

Dalarna

Utanför bilen väsnas Dalarna,
och varje träd ett utropstecken,
som står på tvär, rakt genom rutan
trär, runt, runt mina ben, kramas
hårdare och evigare för varje mil,
men ben rör sig inte, stilla.
Vilar i det sövande motorljudet som för mig bort.
Och så regnar det, och landskapet löddrar.
Vi når Västergötland och jag gnider minnet noga
i den klara rutans stelnade vatten, kallt,
så att märket tvättas bort och inte syns för den som ser.
Regnet spolar all smuts ner, och alla fläckar, och
ett då som inte är, rinner ner, i rör som inte syns, för
skott till nya träd att dricka upp. Bara doften kvar,
av tvål, som på sitt sätt skvallrar om drömmens punktering
och återvändelse, ber om smällen som aldrig kom.
Bara skott av nya träd som liksom gevär, siktar sig
genom rutan, oavsett var jag är, laddade 
med våra stumma utropstecken.

Före och efter, minus 20 år