Tämjda

Är du för ändring, jag är sannerligen förändring
Stockholm är fint men tunnelbaneaktigt
det är femtio skor som fört med sig slask in på Waynes
och det är trettio pappersmuggar latte i vantar på väg
det är broar över gågator och mösstoppar
det är dörrmattor som hundar dricker bort törsten på
här förändras allas ansikten, jag ser dem nya hela tiden
här förändras bussnummer och språk och utbuden i skyltfönstren
titt som tätt för ändras gör det
insikten att bussen har gått, sparkar i busskuren, förbannad man
nästa kommer inte förrän om 6 minuter
6 djävla fucking minuter
och vakter fönstershoppar på gallerior bland vanligt folk
och skäggisar och skummisar kurar för snöslaskregnet
hon jobbar i butik, slår in okända människors presenter
hon sitter i reception, tar emot okända människors frågor
är du förändring, jag är näppeligen för ändring
hon ser så ledsen ut i spårvagnen
hon ser tömd ut, nej
tämjd
det är farten och folket
alla de som brölar Seven Nation Army tio över ett på Odenplan
det är deras osynkade
det är deras kollektiva dagdröm om behållning som spökar
du vet att du är en av dem
söker behållning, flyttar förr eller senare själv upp dit
där kronprinsen
och tunnelbaneaktigt folk
och tidningsbud
säljer sig för drömmen
ställer ut sig själva i skyltfönstret
var och en har en egen personlig beundrare i form av en vakt
som egentligen är det menat ska
tämjda allihopa, allihopa, allihopa
jag med och du med.

Bankar

droppar snöar ner
singlar, vrider sig i luften
lämnar ett osynligt spår av fukt och minne efter sig
som kometer slungas de ut i rymden
hon gråter dem på kanten av sin säng
vi är hennes kalla vinter
hennes ögon är stjärnor, solar i brand
vars värme aldrig når fram till oss
hon är vår högstadiepoesi
vårt sedan länge väntade svar
det uppenbara uppenbarat, inbankat
som den prövande skakande handen med högstadierakbladet
alltid väger tyngre än revolverskottet in i hjärnan
som droppar som snöar
aldrig tillåts skymma den vuxne bilisten som bara ska fram
till varje pris fram
bankar tårarna på ungdomens tak som om de tränger genom
är dömda att betraktas som en dålig läcka.

Jag är alltid påklädd

Vill föredra datorer, säger hon, fortsätter:
din dator är otrogen med mig på er bröllopsnatt.
Vill svara: :@:@:@
eller: <3<3<3
Everything counts in large amounts
automatic lover
MIN dator, MIN säng
Nu blir det naturromantik:

själen rister nattens regndroppar av den nakna kroppen
hångla mig barr, jord, kottar, flagor av torkat gräs
stigar, upptrampade, ibland av djur, ibland av människor
You make it easy to watch the world with love
stigar in i kroppar som aldrig trampats upp tidigare
tidigare, morgonsol, morgondopp, sjöns spegelblanka lugn
en gardin som står och drar i skugga
blå tapeter, blå blommor, blå moln osynliga på den blåa skyn
än så länge är allt bra, än så länge är allt bra

Kista skälver och lyfts av prästens bensäkra blick
hon är ung, ny, ambitiös, ädel, målmedveten, fräsh
hon är the knife 2003, Deep Cuts, Veneer
Sthml, kista, tensta, hon heter Kristina kristina ristina
kista kista kista
av kisel är du kommen, kisel ska du åter bli
prästens bisarra blick
så drabbande
nej helene eller helen eller helena
helig
så hette hon, nog
vad hette hon? hon var drabbande
blicken, korset, handen vars alla fingrar pekar rakt upp

Det står skrivet på väggen, sent ska du se det
du ska dra håret över ansiktet, försent försent
ljuden de håller inte, bryts upp, dras isär men fortfarande löst samman
bara ett målmedvetet, basen
kära, jag kan se det, skriften pǻ väggen, väggen ut härifrån
väggen (gråtandes) väggen (utdraget)
Insidan är borta nu, du kan inte skifta plats den här gången
flyttar ut dina saker, eller håll dig i linje
i linje (skrikandes, med gråt)
ljuden framför väggen, klagar, mur, sten, bruk
så drabbande, kisel

MIN säng annan plats du ser klart nu
MIN mur kista som leviterar epost epos epost
du som skriver långa mejl, tack tack tack
du som hör regnet slå, ahuset, slå ahuset
tack regn, tack slag, tack ahuset, tack du
själen ristar in bokstäver i bomullen
blod (med gråt)
don't belong, don't ever judge me
plockar i bitar du exponerat
poserat, uppställd, i linje, linje
tjuvattack, tjuvslag

Han i sängen, endimensionellt, lyssnar på Nirvana
hör Something in the way, something in the way
mmmmm yeah
mmmmm ja
endimensionellt, drabbande
behöver rytmer, som the clash, eller en smäll hög
hög hög hög hög
hur ska du gå? Nedskjuten eller
du måste svara på
pengar känns bra
din tid kommer säker
surelly your time will come
VIAN VIAN VIAN VIAN

Tror inte internet hade varit roligt om bara jag hade det
jag skulle <3>
As in heaven as in hellp
automatic liver
it's live (gråt)

nu är det trumsolot:
drrrr da drumdum dum da dumdumdudmduadum SPLASH!

Vi satt på K och Ks arbetsrum och sa:
Orson Welles bilddjup
det
det berättar så
så
mycket

JE est un autre
eller I am a tree
eller träd in
eller drei bin ich
surr surr
fioler fioler fioler
och blommor och blod
(skratt, nu skämtar han)

Jag är alltid påklädd
det är det viktigaste
och hennes drabbande
det också.

Reenacting WWII

Trött

The implies: HANG DOWN YOUR HEAD in even another way!!!

How to quickly fall a sleep

I've recieved a question from one of my faithful readers, and it is: how do you fall a sleep quickly? This is my reply, with few if no words and no strings attached.

This implies: HANG DOWN YOUR HEAD, in two ways

Åh åh åh, nytt! Videoblogg! :0

Orka, som det heter, på emesen.

DIY

AAAmmttvAAAAghAAAAA

IdåAAAAåödaAgA AvAAAAAsaAAdAAAkAfsAAAAAdtadAAAe jagfg eAAAAAAAAAfgdtt maAAAdftgdfAAAAteprdgfov p12AAAAAå modfrfAAAAAggongen. IdAAAAAdfgagfg ritgfdadAAAAAfde jgagAAg edn bAAidgld pgå "AAA#€m43apAApen" 3dä43rAAAA4 affdlAAla issndAAAAAAflämfnaAAAAAAfdsde masbtbntAAAAbeprgov stdhAAAoggphpadetts förr AAAAAAatttvrsläm&ninAAAAA&g h6ogs den riktiga AAAAAmatdfgdfdAAAAAAgteläraren. Hddär får AAAni sgddge den bdgAAAAfilden. Det ska gAAAAdfgnämfnaffs aAAAAtt jag dgefter åAAAAAterbördan av matteAAAproven fördfggAAe ett kfoAArt fgdgdmAen innAAAehållsAArikt samtaAAAAAAAAAAAl med AAAgfddmatteläraren omAAAAfdfd bildens scAAAAdymbolik. Hon tyckAAAAAAAAte att eqwwAAAwn av taeweevlorna beAAAeeeorde hAAAea varit sewqqAAAatAAörre,daaf gAAissaAA vilkenAAAaa!

Möttäbrkt

Idååödag vsadkfsdtade jagfg efgdtt madftgdfteprdgfov p12å modfrfggongen. Iddfgagfg ritgfdadfde jgagg edn bidgld pgå "#€m43appen" 3dä43r4 affdlla issndflämfnafdsde masbtbntbeprgov stdhoggphpadetts förr atttvrsläm&nin&g h6ogs den riktiga matdfgdfdgteläraren. Hddär får ni sgddge den bdgfilden. Det ska gdfgnämfnaffs att jag dgefter återbördan av matteproven fördfgge ett kfort fgdgdmen innehållsrikt samtal med gfddmatteläraren omfdfd bildens scdymbolik. Hon tyckte att eqwwwn av taeweevlorna beeeeorde hea varit sewqqatörre,daaf gissa vilkenaa!

Mattevakt

Idag vaktade jag ett matteprov på morgonen. Idag ritade jag en bild på "mappen" där alla inlämnade matteprov stoppades för avlämning hos den riktiga matteläraren. Här får ni se den bilden. Det ska nämnas att jag efter återbördan av matteproven förde ett kort men innehållsrikt samtal med matteläraren om bildens symbolik. Hon tyckte att en av tavlorna borde ha varit större, gissa vilken!

Några anspråkslösa reflektioner över att göra

[INLEDNING - GÅR ATT HOPPA ÖVER]
De senaste två tre åren har jag läst och tänkt ganska mycket på det där man kallar för metafysik. Vad metafysik är råder det, som med det mesta, både en allmän uppfattning om och en särskild oklarhet över. Begreppet härstammar, vill man i vilket fall påskina, från klassificeringen av Aristoteles samlade skrifter som ägde rum ungefär hundra år efter filosofens död. Då kallade man de 14 band av filosofiska diskussioner med ett sammanfattande ord för metafysiken, det vill säga det som kommer efter fysiken, förmodligen helt enkelt för att man menade att det var mest logiskt att börja läsa hans naturvetenskapliga arbeten innan man gav sig i kast med frågorna om vad det innebar att vara, alltings ursprung ocv dylikt. Men traditionellt, och med särskild skjuts av medeltida ambitioner, har metafysiken blivit ett begrepp för verksamheten att tänka frågan om verklighetens grundläggande natur och sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Det har också med tiden kommit att gälla frågor om Guds existens och den fria viljan och frihetens beskaffenheter. Allmänt betecknar det också längtan bort från livet och tiden, sökandet efter en evighet, något beständigt, något fullkomligt. De flesta tänkare jag har läst och gillat har på ett eller annat sätt försökt göra upp med metafysiken. Nu senast, när jag för ett tag trodde att jag var klar med filosofin och skulle satsa halvhjärtat på litteraturen och skriva om Katarina Frostensons poesi läste jag en mycket läsvärd bok av Martin Hägglund som heter "Kronofobi" där givetvis en av poängerna var att visa hur också Frostenson genom sin poesi gjorde motstånd mot de absolut vanligaste metafysiska läsningarna av poesi. Naturligtvis påminnde detta mig om något jag skämtsamt brukade säga, eller åtminstonde tänka då jag inte har särskilt många vänner som vill diskutera sådant här, därav denna blogg förmodligen, jo då brukade jag säga med glimten i ögat att filosofin liksom det mesta annat bara är en litterär genre bland många, varför litteraturvetenskapen är det enda egentligt intressanta ämnet att fördjupa sig i (om man låter sig tänka och värdera metafysiskt, vilket vi ju gör allt för ofta!). En annan mycket, väldigt mycket intressant bok som handlar om motstånd mot metafysiska gärningar som jag lika gärna kan avslöja på direkten och tipsa någon intresserad om är John D. Caputos "Radical Hermeneutics", den är ett klart filosofiskt WAOW! Trots sina, vad kan det vara, tjugo år på nacken, kanske trettio.

[DEL1 - TANKEN]
De senaste två månaderna då har jag samtidigt börjat stimuleras av en annan tanke, nämligen den att jag för det mesta i min vardag håller på med att lägga upp för den perfekta given, det perfekta utgångsläget för mitt handlande och liv. Du vet myran som bygger och bygger, ja eller ungefär så. Så här: för att jag ska kunna skriva den där boken jag länge velat skriva behöver jag en ny, lättare dator som jag kan ta med mig på caféer där jag kan skriva på raster och luncher och eftermiddagar eller i biblioteket där man kan skriva så bra om man hade en dator som inte vägde så mycket, och ännu bättre skulle det gå om jag hade den där platt-TV:n som möjliggör för mig att köpa en AppleTV så att jag kan sitta i min sköna soffa på kvällen när jag kommer hem och spela bra ambientmusik som ytterligare skulle stimulerat

Jag tror att jag borde gå och lägga mig nu för annars kommer jag aldrig att orka gå upp i morgon...

Tunghår

Vad gör JACK? Vi spelar nattvisor

För alla er som liksom vi inte sover, aldrig sover, men behöver sova, måste sova - en nattvisa. (OBS! DET ÄR INTE VI SOM SKRIVIT DEN "CATCHIGA" MELODIN, eller för den delen den smäckra texten!!!)

19 februari

Idag har jag och Christina tagit sportlov. Vi sov först ganska länge utan att ha ställt någon klocka, sedan tog vi tåget nästan direkt, till Malmö. På tåget testade jag att tågblogga med min miniPC, som jag kallar miniDATAN, och det gick bra, även på utrikiska, se nedan! I Malmö gick vi 12 minuter till Vegegården, där åt vi sagodjursbufé tills båda våra magar sprack, efter det gick vi till en juicebar som jag hade hittat, det var en grymt bra juicebar!!! Från och med nu ska jag hänga på alla juicebarer jag går förbi. Efter det tog vi tåget hem igen, och då läste jag ut Bernard Noëls "En resa i vintern" som var mycket, mycket bra! Den köpte jag till ett PANGPRIS på Helenes bokantikvariat i Kristianstad, jag uppmanar alla att gå dit och köpa era böcker för där finns äkta bokkärlek och omtanke och värme och oväntade böcker som just DU vill läsa. Grattis Kristianstad!

Hemma i Kristianstad igen, och vi testade det italienska stället för att se om de kunde göra espresso. Jovars, den var god, och det var mysigt att sitta i fönstret och se ut mot lampaffären mittemot, men jag letar fortfarande efter den där perfekt gjorda espresson i Kristianstad. Nästa försök ska nog göras hos Duvanders, tror jag. Läste att de hade gott kaffe på den där fikaklubbsbloggen.

Ikväll blire filmkväll med Fredrik Axelsson, en flaska vin ska delas och tidsresor ska dryftas. På tal om tidsresor såg jag filmen Primer igår natt när jag inte kunde sova, perfekt att ha en filmladdad miniDATAN nära då. Den var inte så bra egentligen, men sevärd för all del. Se VÄRD.

Eller så räcker det att beskriva hela denna dagen så här:

Mina favoritbloggar - del 1

Hej, jag gör en lista. Jag ska lista mina favoritbloggar. Jag börjar med en där jag själv, jag är cool, har varit med på bild två gånger. Sådant ska premieras. Men bortsett från min medverkan är den helt fantastisk och gör mig ofta bara stum av tyst beundran, detta är en blog med klass utan den där blogsjälvmedvetenheten som annars genomsyrar detta internetuella fenomen. Det är en rik blogg med fattiga medel. Texterna kryper som jag önskar att mina kunde krypa. Bilderna dryper som jag önskar att mina kunde drypa. Bloggen är:

INNOCENTWHENYOUDREAM,

Och här är några bilder på mig och Christina från bloggen, att skådas av alla er som inte orkar resa med hypertexttåget just nu (gör det någon gång, det är värt det!):

Training

So I'm travelling by train, and the speed makes time visible like a blurry line outside the big windows next to our seats. Inside there are people talking, just ordinary talk, makes the time become less noticeable inside, pushing it out to the vague line of colour and shapes through the windows. The subjects of the talks vary, but have one thing in common, they all travel in the same peculiar speed – the talks conducted on a train all have a lesser, more distanced speed than talks outside the train. I don't really now why, but the speed of the talks are making me sleepy, it's soothing. And everyone nods to clichés that we all can accept when the brain is asleep. We hear a lot of those clichés here. And suddenly the train stands still, at a station somewhere I've never been, and all the talks speed up just a bit so that they are at normal, outside speed, and they who don't talk they look around, checking out what's visible outside our big windows. Then the line of time speeds up again and the train is on it's way. Next to me they are talking about drugs, drugs and caviar and traveling to foreign countries. I listen a little, but the slowness of the talks makes me sleepy and since I don't like sleeping on trains I begin to work, the only real physical work that's left for me, the only one that can bring joy, always joy, in the form of a physical battle, in the form of anguish and tornment, joy, I pull out my computer from my green bag with to few pockets but anyway and I begin to write. There's something that really brings me to harmony with the window next to me, the sun warms my shoulder, it's winters sun, I lean towards it when i write and I feel consolidation with the line and speed and time outside, I become outside inside and write my time away – the only write answer: write.

Life in a box

Transcendence - Je suis trop tard

A reply to the meaning of life

For all my non swedish speaking visitors!

Det går slutför nuförtiden

Så, jag har ingen lust att slutföra

tänker jag

när jag just ska somna

måste rusa upp igen

och skriva ner

att jag inte har någon lust att

slut -

för något/någon

nej

för skola

nej

för politik

nej

för a

ja.

Så, jag har ingen lust att slutföra

eller vad?

Nähä, så jag ska bara vara då

bara starta upp

och starta upp

och starta upp

och aldrig aldrig

aldrig aldrig

1. gå och lägga mig

2. gå ut skolan

3. lägga ner pennorna

4. bli vuxen

5. bli gammal

6. bli död

7. gå

8. sätta punkt

Jaha, är det så det ska vara?

Vad vill du slutet? Vet du inte

att det är fult och har

dyra kläder och

tafsar tjejer på rumpan och brösten

och säger "jag har"

istället för "jag är"

och går på hockey

går jättemycket på hockey

och skriker och brölar med

öl och polare och

vad vill du slutet? Vet du inte

att det luktar illa och

har dålig andedräkt och

dricker kaffe så det låter äckliga ljud

och har gula tänder?

Och du vill inte sova?

Vill inte vara killen?

Jag skriver till dig

och dig och dig och dig

aldrig aldrig aldrig

En gång ska jag spränga

mig in i solen

som en kula i hjärnan.

Stämning, inte känsla

Malmoder

Havandeskap - en betraktelse över moderskapet

Ur havet steg hon upp på stranden lika blå lila grön och litet röd som där himlen och havet möts och blandas med varandra bakom henne, klibbar gör hon liksom fortfarande fast i den bild hon är på väg att stiga ut ur. Sakta framträder hon, lösgör sig. Sandkorn rörs upp av kantigt släpiga steg precis vid strandbrynet och fångas upp i luften av fuktiga smalben som sticker ut från en fuktig naken kropp som målmedvetet pressar sig frammåt, uppåt längs den smala sandstranden. Lämnar saltvattnets väta kyla skum bakom som ett spår, klär sig i sand och tång och kvarlämnade cigarettfimpar, hon pressar sig uppåt mot strandgränsen, där träd, gräs, strandhus, människor tar vid. Fötterna tar fyr av den värme som kommer av långvarig kyla, de hettar och svider som kinderna gör efter en stärkande vinterpromenad när man står i hallen och hänger av sig rocken och halsduken. Ögonen torkar och sluter sig halvt, kisande för att ta emot och avvisa vinden, den kalla blåst som bor vid havskanten och en bit innåt land. Fingrar kröks och rätas ut och fylls av varmt blod för första gången på länge, känns det som. Hon lever men lägger ännu inte märke till det, bara pressar frammåt. Bröstvårtorna är styva och riktade spännt rakt fram, vårtgårdarna knottrar sig lekfullt ihopdragandes. Könet känner sig själv för första gången på väldigt, väldigt länge. Det ger av små ilningar som sprider sig genom centrala nervsystem kvickt och livfullt, samtidigt också litet smärtsamt, så som det kan vara. Hon lämnar stranden, havet bakom sig, en skugga har korsat strandremsan och allt är nu åter natt, stilla. Kanske en morgon som är uppe tidigt, inväntar solen, kanske fortfarande helt natt. Stilla och dött som i graven.

Min mamma har aldrig berättat för mig var hon kommer ifrån. Plötsligt var hon bara där, i mitt liv. Hon har berättat många historier för mig; om resan fram och tillbaka till månen, om Peter och vargen, de tre små grisarna och vargen, rödluvan och vargen, Napoleon och slaget vid - nu minns jag inte var - men aldrig har hon berättat sin egen historia för mig. Alla människor har en historia att berätta, men min mamma är en tom symbol. Jag vet att hon är kött, hennes blod är varmt och det känns bättre när hon låter sin andedräkt blåsa bort det onda när jag har slagit mig. Hon har en blick som talar om för mig att hon finns där bakom och att hon håller mycket av mig, kanske rent av älskar. Men hon pekar inte vidare, ger sig själv inget sammanhang, som om hon bara dök upp en dag från ingenstans alls, hon är bara sig själv och ingen ingen annan. Ibland har den hänt att jag har frågor om mormor, om förr i tiden, om vilka leksaker hon hade i min ålder och tyckte särskilt mycket om att leka med, om släktingar som hon träffat på släktträffar, kalas, kanske några som rest hem hela vägen från Amerika eller Afrika eller något annat stort land som finns utmärkt på kartan, för att hälsa på, träffa sin nya släkting, men det har aldrig aldrig hänt att hon då har mött min fråga och gett mig några svar. När jag frågat om dessa saker har det varit som om en främmande människa stigit in i henne, som om mamma givit plats, och att den där andre ser på mig med kalla, faderliga, beräknande ögon, hon blir man och fostrar mig fysiskt och psykiskt med främmandeskapets hela kraft. Senare på kvällen har hon alltid återvänt hem till sig själv igen och trängt undan mannen ur sig och sjungit med den underbaraste kvinnliga stämman för mig och berättat en av alla de där historierna för att jag trots allt skulle kunna somna.

Flera nätter i min tonår låg jag vaken med lampan tänd tills fåglarna och solen började sjunga och spela för mig på morgonen, jag följde skuggspelet med trötta men tacksamma ögon på väggen mitt emot fönstret med den befriande känslan att det värsta för nu var över. Nätterna fick jag oftast att gå snabbare genom att lusläsa min låtsasbrors kvarlämnade 91:an, serietidningar om en värld jag aldrig skulle känna mig delaktig i eller berörd av. Jag läste det finstilta i annonserna med samma frenetiska entusiasm - jag tvekar länge vid om entusiasm är rätt ord, men på sätt och vis är det det om det läses varsamt - som jag läste serierna. Det stämmer inte helt, jag minns att jag verkligen uppskattade en gästserie som då och då återkom i tidningen, den hetter något i stil med ”Bom” och han var allldeles svart, svart, det blev min beröringspunkt med det militära. När jag inte läste och tiden sög sig fast mycket längre om nätterna är minnet svävande, flytande, grötigt. Jag minns mest känslan av hur pannan pressas ner mot hakan av tryckande smärtsam gråt som tvunget behövde genomföras under absolut tystnad för att inte väcka min pappa i rummet bredvid. Gråt och ett barns hela arsenal av svordomar riktade mot en våningssäng som han i rummet bredvid hämtat hem från militären där han hade sin anställning som kapten eller något åt det hållet. Jag ser fortfarande tydligt de brännmärken på näthinnan som sänglampan bränt in i mig av att jag stirrat på dess ljusa ljusa cirkel i ”taket” för den undre britsen oräkneliga nätter, då och då färglagd av tårars böjning av ljuset i grumliga, rödgråtna ögon. Jag ser detta tydligt än idag när jag blundar. Ibland hör jag också kvinnans sång som vyssar mig till sömns, om än mycket otydligare.

Jag står inför havet med sand mellan tårna. Inför detta hela, stora, flytande uppfylls jag av en sorts lycklig stämning. Kanske en känsla, men mest en stämning. Jag ser kontinuiteten sträcka sig bort mot horisonten, och jag vet att där böjer sig ytan och fortsätter runt bortom krönet där vi inte längre ser. Jag vet att havet är helt och sammanhållet. Just denna natten, eller kanske är det redan tidig morgon, solen har ännu inte stigit upp på himlen, månen är fortfarande alldeles vit och odiffus, just denna vilken tid det nu än är, är havet oroligt. Det är inte storm, men allting är i rörelse. Bara jag står stilla, i stillhetens av kontrasten givna avstånd, betraktar utan att delta. Jag är verkligen helt stilla. Bakom mig, från där människor, hus, träd och gräs lurar och hela vägen fram till där jag står nu, kanske en famn från vågornas högsta slagpunkt, syns fortfarande avtrycken från mina nakna fötter i sanden, mitt spår. Men snart, jag tänker stå här helt stilla minst så länge, kommer spåren att vara utsuddade av sandens rörelser, anförda av vindens, den inte allt för blåsiga men ändå väldigt livfulla vindens säkra hand. Snart syns det inte att jag inte kommer härifrån. Snart kan man tro att det är just här, på denna punkten som jag har växt upp. Som en blomma, en kaktus i ett kargt men ödesmättad ökenlandskap. Jag står där och dricket vattnets helhet. Jag berättar sagor för mig själv och nynnar på en melodi som jag knappt minns men som det känns betyder något för mig. Jag blickar ut.

Ljushår

Solstrålarnas bromsspår

doften av bränt ljus

luktar ner hela himlen

vrider upp sinnesnärvaron

och din frånvaro

hur du ständigt undviker att bli träffad

i galen dans undan ljusets kulsprutesalvor

hur ljusets hastighet aldrig aldrig

är snabbare och överraskar dig

och hur jag james deanar mig 

i alla försök att möta dig på fel sida av vägen

"That guy's got to stop... He'll see us"

men jag har ingen myt av mig själv att stiga in i

och alla kliv över fiktionens stängsel är

stängda för mig

och jag ser på teve, jag tittar på teve

insektar mig mot glödlampans sprakande tysta gnistor

i konstgjord konstords död

solens hundrafyrtionio miljoner kilometers avstånd

sliter sönder min kropp med sitt öronbedövande dån

som inte ens bärnsten skyddar längre mot

inte ens bärnstens tidlöshet skyddar länge mot

om vi går till fots genom solsystemet

inte glider lika kungligt som blåvalen genom rymden

som blåvalen tränger sig fram genom rymdrummets

tunga eller svarta eller genomskinliga massa

helt tyst, stumt, framåt. Genom teven.

Solstrålarnas bromsspår

doften av bränt ljus

luktar ner hela rymden

spår av närvaro

genomträngd, frontalkrockad närvaro

min härvaros och duvaros

mosade lik, hänger ut genom rutan

som tandkräm pressad ur tub

på ett flottigt, ljusbrunt handfats yta

sprucken emalj, sönderfrätt

ljusårs ljusårs avstånd mätt

i nedslagets energi, kraft

vi som inte klarade oss, sprack.

Ha! Vi som inte klarade oss...

Vi... som inte klarade oss...

9 februari

Jag kanske kan avsluta här och kissa Filip. Jag släcker jordgloben och tar med mig katten som solar under skrivbordslampan. Nästa vecka ska jag bli frisk och svettig. Denna veckan ska jag fortsätta vara den som aldrig säger nej för att jag alltid är sjuk och därför aldrig känner av det och därför alltid kan ställa upp för att någon annan aldrig gör det som jag alltid gör så har det aldrig varit förr men nu är det alltid så men nästa vecka ska jag aldrig mer säga ja och alltid vara frisk och svettig. Det kan vara bra att ha någon som står över axeln, fniss fniss, hihihi.

Du är rolig.

Längsen pussel

När jag var i Åhus året då jag tog studenten var jag i Åhus och skulle ta studenten, eller hade jag redan tagit studenten? Jag minns inte, men jag var i Åhus i alla fall.

Emfas

gav mig av ut på cykel

sök mark, träsk, träd

vatten, jag gillar

vatten, sump, pöl

mamma vinkar

jag trampar

stig, landsväg

stopp, blomma

fota bänk

sitta

minnas här just här

en kram som aldrig

blev mer än just kram

efter telefonsamtal

telefonsamtal, bön

kanske gråt, jag höll inne

du grät, ville mig

kram kram kram

tonårsfrustration

kamera med, egopics

egopics och pics på

blommor, vatten,

billyktor bortifrån

mot mörkret, mot mörka

moln, himlens djupa

cykel grusväg sjö

här en åker

här var det översvämning

jag minns den

minns den så tydligt

rörde den aldrig

den rörde mig inte

men jag i bil bredvid

förbi, morgon morgon

morgon, varje dag

och hem, och hem

farmor och vatten

hon ville det

hela byn visste det

visste det

jag och farmor

vi delar samma doft

doft av våtmark

vildmark i passiv form

våtmark, våldsmark

läste hesse och ville bära märket

först senare senare

gav mig till mark

gav mig hän

lägg dina armar om mig

kram kram förbi bilar

vi far förbi bilarna

som står stilla

när vi kramas

rastplatsen

torsebro

tvåtusentals

drömt

du beskrev din erotiska dröm för mig

om en björn, ett altare och

och

cykel hem landsväg, grusväg

där är skylten som pekar hem

där ser jag den

och svänger av vägen

av vägen

längsen

Bli rik

Kontroll

Kontroll Allt Radera

Raspiga träd som står där och står

era grenar och kvistar hänger utan kraft

med näsan ner mot avgasen under

och asfaltens sötma, runda grå ton.

Ni är de tomma symbolerna 

som vinden vi känner

knivat hål i och tomrum.

Era kletiga grenar

släpar kraftlöst i luften

köttslamsor, styckmord

utan blod

löv som blir röda och släpper,

flyter ut under fötter som

röd brun vätska. Blir jord.

Varför fyller ingen igen er,

cement, eller

täpper till era sår

plåstrar om

räddar

Vi vill er död, stad slår frenetiskt

eller burar in

eller tar fast,

stryper långsamt

eller lyfter i ett svep med 

hundra hästkrafter.

Så många sätt

att vi får variation och känner vår undergång,

och er, som en estetisk kvalité.

På papper kan ni inte säga något

ni är räddade från er egen hålighet

igenfyllda, plana, hela, vita

redo att tjäna.

Den tomma symbolen, ni få som står kvar

i kamp

ni hämnas i det tysta

med tystnad

med ett tomt vitt pappers hela kraft

Digital ångest, ni är snart värdelösa

som bladen vi trampar ner

fyllda av förakt för jorden ur vilken vi växte upp

nu kan vi själva

bäst. Kontroll Allt 

Radera.

Hon är snäll

Och det är det viktigaste man kan vara.

Trumma

Vi åt sagodjur

Gräsmattan, dagen då det blåste

Jag tår inte mer till marken

häl sa himlen balanserat

       ***

zoom in, manual focus

klipp, edit, där, precis där

när flickrösten sjunger

och man undrar: vem är hon?

Just då: space kolon etcetera

kontroll allt delete

"Meeii yoooo looow ja si rei"

ah, hon, jag vet inte vem

sjunger så vackert

hon har så fin bröst

       ***

Top 100 lästa

Senast lästa

25 miljoner i bibliotek

hur många lånar man inte

bara för att somna

och aldrig aldrig

ta sig igenom

- som om boken

var ett hinder att

ta sig genom.

Så måste det vara

        ***

höfter piskar mig konvulsiviskt

rödar naglar gräver smärtans hål

i min hand, fröken blir arg,

jag skyller på katten och gillar

att vi delar en hemlighet

som inte ens fröken går på.

Den där leken som är så nära

och ändå helt motsatt det vuxna

allvaret. Vad ska amma säga,

längre sträcker sig inte konsekvenserna

och mitt röda blod som ymnigt

smetar runt din vassa, något

kantiga nagel på ryggen av min hand

där jag nu tatuerat in minnen av såret för alltid

det luktar absolut ingenting

men känns skönt mot din smala handled

där det fläckar som av slump påmålat

en bit ifrån kärleksaktens skådeplats.

som en profetia om dina framtida blodfläckar

på handled och vuxenhet.

DÅ var jag inte längre där

och du var inte heller där

smärtan har lämnats att plåga sig själv

eller minnet av sin tid

i ensamhet hos

antar jag

bara

mig.

         ***

Jag tår inte mer till marken

häl sa himlen balanserat

härifrån ser allt så tvåsamt ut

jag står inte ut.

         ***

zooma mera, närmre

blödigare

fokus

kamera

skjut.

Plötsligt, ha! PLÖhöhöTSLIGT!

Jag vill använda ordet plötsligt om klyschan att allt,
till och med kossan som idisslar gräs på ängen,
stannar upp och blickar bort mot horisonten
när solens första spindeltrådstunna fingrar av
kristall och tidig morgondimma slår ut över jorden,
från sidan sådär som man hört att en man ska komma
en dag och dömma oss alla, båda levande och döda
(men djuren då?) - alltså i jämnhöjd med oss, på vår nivå -
bara för att alla sedan ska fortsätta som vanligt igen
som om ingenting hade hänt, tuggandes sitt gräs, väntandes
på sin buss på Karlavägen innan tunnelbanan börjat gå,
men jag låter bli,
med lite ironi
från mina vänner -
åh jag låter bli
med lite ironi
från mina vänner.
Öst är en myt, jag är alla, det finns ingen utom jag och jag
är mina vänner. Han kommer inte därifrån utan härifrån
jag svääär jag måste läsa mer böcker. FAN.

3 februari

Jag svär alltså, mitt nyårslöfte: i åååååår ska jag läsa miiiinst en bok!

På senare tid har jag skärpt tonen i mina föreläsningar, det måste vara de kalla vindarna som blåser över Europa. Hejmort har läst le klesio nobellprissen till hällten och jag vill hålla hans takt men pinnen glider bara ur handen, när jag säger jag ska sova menar jag äta röstmackor med silkestofu på så det smakar ägg gärna med lite salt på, ägghjärna som inte sover när jag säger sover, läser när jag säger skasovastrax. Förelisning imorgon om samma sak som idag, repetition, gjentagelse som kyrkegården skulle hött med pennan - men som sagt: sofies världs filosofi är fånigt och notiser i tidningen som absolut ingen utom beslutsfattaren behöver fatta, omfatta, innefatta, utfnatta. Vad sa viktor? "Krax, jag får vingslag". Jo så var det, wesley willis, roskilde 02 eller var det 03? Det var när wesley willis dog, samma år som han johnny logan, nej jag menar johnny cash också dog. Ibland tror jag att folk, läs människan, läs oss, tar miste på boxstavarna O och U när vi talar om döden, när någon dör säger man hon dog men borde säga hon duG, tror du på duG? Jag träffade henne innan hon dug, vet att hon fanns, fånåmonologiskt i varje fall, i varje trill, i varje raml. Att ramla, ett raml. I blend trår jag.

Hjag Hwet ej hwiljken hjah skall leasa. De må va rännefridd iaellefaell, for faen. FOE FENDERS! Aenders aend. 

Krax!

för stånd

När hon bestämmer sig för att gå fram

se i ögonen, öppna en historia som 

vanligen känns: 

varför skulle någon vilja, 

orka 

lyssna på det här, 

ler hon osäkrad, osäkert som 

människans ursprungliga stråle

ler hon

ber att vi ska vilja henne väl

och hennes historia

vilja henne, väl?

Dagens hysteri skulle vilja

döma fånigt, likets mask är giltigt här

giltigt som jorden, jorden bär

Dagens nyheter slår ifrån sig

var, skriver han, misstänksam mot alla tecken

de pekar alla vidare

mot något annat

skyller ifrån sig, bär inte som orden

var, skriver han, det?

Gårdagens sömmerskor

låter mönstret tala, ger företräde åt

planen, motivet, händernas strävan

som nikotinhänder tvångsmässigt för fram och tillbaka

från mun till mun över gårdar

balkonger

trottoarer

cafén. Gula munnar, håriga tungor

talar de i kors med. Syr inte vad som händer,

ser med nål och tråd.

Håligheten som bortses ifrån

när hon lutar sig fram, glömmer

hysterin, självmedvetenheten, domen, dom

berättar sin berättelse klart

och skrattar med en bön att

också dom ska skratta med henne.

Nålen som täpper till hålet,

hålet som redan sårigt legat öppet,

tyget stoppar inte blodet

bara döden kan.

Likgiltigt ser han på, låter döden vara ifred

han dömer inte och ska inte heller bli dömd

vi ser honom inte för allt tyg vi lägger mellan oss

och det han inte ens försöker berätta, bara

visa på.

Kan inte.

mer a

kan inte

mer.

låt gå

släpp ner

släpp av

stå still.

Kan mer

låt

gå

gå

gå

LJUSÅR STIRRAR NER PÅ HONOM

ljusårs ljusår ser utan att förstå

ingen kan längre förstå

vi är alla dom

sänd från

en ovan.

Fluga. spyr. Bajsdreggel, skiljetecken

pungt pungt punkt. KUL.

Jag har inte gjort vad jag skulle / Barndom

Det som när du blir ett du för mig

det öppnade mellan oss, flod

river, får språket att rusa förbi oss

så vi står båda som lämnade bakom

tillsammans som omsprungna

då erbjuder vi oss varandra

i gemensam av omspringet givet: vår

spring, fall, sommar, vinter – årstiders 

cykler träs vi på, får del av, ser

mamma visar mig smultronet och strået

tjuren stångas om den får, jag

smyger ut.

Hagen står där och frustar på andra sidan

med smultron röda som spanjorens mantel

hängandes utmed ryggen, i ryggrader 

jag ville ha.

Står nu med det som när du blev ett för mig

och minns hur jag är från där jag stod och bara såg på

med saliv i munnen och strån att trä på,

trädet bok. Stånd.

Ett glas saft i solen

Så vilar varje ögonblick, oförlöst
oskrik från ofött, ofått spädbarns mun
spär ut rymdens rymders ingenting
spår om inget alls, ett tingens ospår.
Var gror vårt frö av nu? Vår omedelbarhet?
Var livmorden? Var det sår vi måste genom?
Ser du? Sår du? Får du? Ber du?
Vart går du? Förstår du?

En rymd sprängs av varje ögonblicks-
vara, varje oskriks stumhet som spränger trumhinnornas,
varahinnornas hinna, gräns. En dröm hängs
nu, och nu nu, nu

Leker längtans omöjligheter i varje omtumlande
ögonblicks oförlösbarhet, leker fantasi och
älskling nu har jag dig,
nu?

Boken ligger öde och tom, skrivbordet bär på inget alls
så vilar varje ord oförlöst, oskrikt från ofödd poet
och varje ögonblicks omöjlighet lämnas i fred
av ett du som aldrig blevt riktigt du.