Raspiga träd som står där och står
era grenar och kvistar hänger utan kraft
med näsan ner mot avgasen under
och asfaltens sötma, runda grå ton.
Ni är de tomma symbolerna
som vinden vi känner
knivat hål i och tomrum.
Era kletiga grenar
släpar kraftlöst i luften
köttslamsor, styckmord
utan blod
löv som blir röda och släpper,
flyter ut under fötter som
röd brun vätska. Blir jord.
Varför fyller ingen igen er,
cement, eller
täpper till era sår
plåstrar om
räddar
Vi vill er död, stad slår frenetiskt
eller burar in
eller tar fast,
stryper långsamt
eller lyfter i ett svep med
hundra hästkrafter.
Så många sätt
att vi får variation och känner vår undergång,
och er, som en estetisk kvalité.
På papper kan ni inte säga något
ni är räddade från er egen hålighet
igenfyllda, plana, hela, vita
redo att tjäna.
Den tomma symbolen, ni få som står kvar
i kamp
ni hämnas i det tysta
med tystnad
med ett tomt vitt pappers hela kraft
Digital ångest, ni är snart värdelösa
som bladen vi trampar ner
fyllda av förakt för jorden ur vilken vi växte upp
nu kan vi själva
bäst. Kontroll Allt
Radera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar