Efter ett möte, en diskussion och två dagars darr på rösten under lektioner

Det riktiga vansinnet, och den riktiga sjukdomen, bristen, krisen kommer inte förannonserad utan smygande, utan större åtbörder, inifrån, tyst och långsamt knappt märkbart. Jag vet det nu. Jag lever mitt i den inser jag och vet inte vad det ska bli av. Upptäcker till min förvåning att hela denna tiden har den övertygade, i sin flexibilitet orubbliga nihilismen bitit sig fast, slagit rot, byggt bo i mig. Jag är kastad, jag är tärningar som famlar/skramlar frenetiskt för att inte fixeras, men fortfarande godtyckligt etiskt styrt av min ganska övade förmåga att känna medkänsla med andra slår jag inte vilket tal som helst. Mest av allt trött och inspirerad.

Joe blir ande, för att Handy gått upp i rök

”Röken som åberopas skulle då kunna knytas mer precist till gravbålet, som den process varigenom den levande materien förvandlas och den själsliga substansen frigörs”

Hans Ruin

Joe ligger på asfalt lutad mot en gröntrasad container, rocken är alldeles förstörd. Knäna är skrubbade och kinderna brinner av en hel natts kylas frätande verkan. Knogarna är vita av köld, kanten värker in mot benen genom stelt halvomänskligt kött. Natten har varit kaos och kris, alla tankar och all längtan är grus. Containern står bakom Willys hemma, där tömmer personalen mat som har gått ut och emballage och personalrummets sopor. Willys hemmas baksida är en trög gul tegelvägg och någon har klottrat ANTIFA på den med svarta spraybokstäver. Molnen har rört sig ett bra tag ovanför Joe och små strimmor sol har börjat ansätta asfalten som för att få något att växa upp från under den, men asfalten är lika hård som mot Joe, den släpper inte igenom något utan skjuter uppåt med smält stens hela kraft och det svider när Joe hamnar emellan dessa två naturkrafter. Över hustaken anas en rökpelare, det är någon som eldar för att huset ska vara varmt om en stund när det är dags för frukost. Det är ett sådant kvarter, gammla läkarhus och borgarskap i allmänhet. Joe hade en dröm om borgarskap:

Han skulle äga stilrent, en minimalistiskt inredd lägenhet, mestadels som gick i vitt, han skulle inte äga mer än vad livet och hans tydligt definierade njutningar krävde. En skön säng med vita mjuka lakan och ett fluffigt duntäcke, en sådan där väckarklocka som lyser upp rummet så att man vaknar utvilad och naturligt, efter att Joe vaknat och känt sig fullständigt utvilad skulle han dra på sig träningsoverallen som låg prydligt vikt på den snyggt designade klädhängaren bredvid sängen, i hallen skulle han få på sig ett par riktigt snygga joggingskor från Nike, den senaste, mycket enkelt och stilrent designade iPod shufflen klämde han på tröjan sist av allt, fulladdad med dancelåtar från 90-talet som skulle slumpas ut åt honom medan han sprang i den välordnade parken som så smått börjat vakna till liv av det perfekt ljumna solljuset.

Personal som började jobba tidigt på Willys hemma gick ut för att slänga gårdagens sopor från personalrummet i den gröna containern, som vanligt, de småpratade lite, en han och en hon, han tog en cigarett, de hade det trevligt och njöt av den uppbyggeliga ensamheten en stund innan de skulle vara tvungna att gå in i mataffären och jobba av sina timmar inför jobbiga människor som de inte brydde sig ett skit om. Hon berättade för honom att hon sett den nya iPoden på bild, den verkade häftig, en sån skulle man ha.

Handy sår ett spöke

”Hon känner fasa inför sitt liv, men hon vill inte alls dö: det är olyckan.”

Simone de Beauvoir

Handy ser upp från sin bok och ut genom tågrutan. Där ute landskap, mest gräs och nyanslös himmel. Insidan av tåget speglas också suddigt, och han ser sig själv i en mindre skarp version. Som mina texter, tänker han, och mitt sätt att handla i förhållande till alla. Handy kommer på sig själv med att verkligheten av honom själv är oskarp. En pinande, tryckande känsla bakom de torra och varma ögonlocken. Han värker. Allt han ville vara, för andra mest men också för sig själv. Det är oskarpt. Böckerna ger inget längre, lärdomen ger inget längre, inte ens de ambitiösa projekten ger något längre. Framtiden ger inget, längre. Dött lopp.

Häromdagen satt Handy framför en dator och skrev. Plötsligt och mellan orden reflekterades en rörelse i den glansiga skärmen. Bakom honom, det såg ut som om en människa stod två steg bakom honom och betrakta honom, men sen försvann bilden och Handy vågade inte vända sig om men han visste ändå att där skulle vara tomt. Handy kände hur två kalla händer grep tag om hans axlar, så kyliga händer, kyliga händer av ingenting. De ville skaka om honom, men inget kändes.

Handys bröstkorg spänner och håller på att kläckas. Snart. Bröstkorgen spricker och ut stiger ett spöke. En ande. Bröstkorgen skriker: Joel!? Joel!? Joel!? Men Handy kände ingen som heter så. Handy river ett sår, Handy vill inte dö men känner en fruktansvärd fasa inför sitt liv.

Inget.

Fredag kväll

Båg

Djävla våg

jag vågar hata dig

Spleet

känslan av att självdestruktiviteten slutligen vunnit

för sent att göra något åt det

nu bara följer du konsekvenserna

låter dem spela ut dig ur spelet

eller in i spelet

vi vet inte och vågar, med Hamlet, aldrig riktigt veta

kul

Någon tar livet allt för seriöst

glömmer alla ögonblick då man har möjlighet att kasta allt över ända

möjlighet att antingen ställa allt till rätta

eller störta allt och börja om på en helt ny kula

alla har den möjligheten

varje dag hela tiden

och människan är fin

hon är fin och lätt att böja efter sin vilja

gör det.

Frukost hemma hos mej

Min och Christinas vän Anna Högberg var på besök förra fredagen och sov över, sen så la hon upp för alla att se hur en frukost hemma hos oss kan gå till på youtube! Hon kan sina grejor.

På spaning efter Handy, som flytt?

När det är mörkt ute smyger Joe fram längsmed trottoarerna på smågator ett stenkast från den stora vägen där bilar då och då fortfarande kör förbi. Han rör sig i området runt Willys Hemma, spanar genom mörkret med ena handen spejande i pannan. Då och då stannar han upp i ett gathörn, står en stund och håller utkik, lyssnar efter ljud, spanar efter rörelser, känner hur magen blandar tvivel och oro innuti honom. Var håller Handy hus? Han har varit borta i säkert tre dagar nu utan att höra av sig eller lämnat något spår.

Tillbaks vid Willys bakgård igen, där står en stor grön container. Den är värd att betrakta en stund, containrar är särskilda. De är ofta fruktansvärt tärda, märkta, rispade, flitigt använda, fårade, rynkiga, fulla av berättelser. I dem hålls många hemligheter gömda och slängda. Man kan sova i dem om man kommer i en. Ofta när Joe passerar en container brukar han hälsa artigt, nicka och ta ett respektfullt steg åt sidan för att lämna plats. De är fina saker de där. De får honom att tänka på Handy. Joe blir ståendes en lite för lång stund där på bakgården, hinner bli kall och börja frysa.

Det asfalterade underlaget tränger in genom skorna, husen trycker sig nära inpå, gatlyktor bränner köldsår i ögonen, brunnarna hotar svälja honom. Joe blir rädd och ökar takten på stegen. Luft eller vatten eller eld, han behöver det men överallt sten, cement, asfalt, plåt ivägen stänger honom ute. Någon är ute efter honom, han hör det på trädgrenarnas varnande rassel. En polisbil! Nej, inte den. Svinkallt. Utom hus. Joe förvånar sig över hur mjuk Handy gjort honom, förut klarade han nätter liggandes i papp eller inget mer än kläderna nere vid kalla kanalen, klarade han ensamheten. Joe letar upp mobilen i svidande hårt åtsittande jeansfickan för att läsa gamla sms.

Det är som: där inne i det huset, vi är i Fjälkinge nu, på besök hos, där ligger tre unga tjejer nu va i en säng och pratar och där låg jag också tills jag reste mig och gick ut här i kylan. Nu står jag vid ett annat likadant anonymt hus i samma enformiga bostadsområde, vilar ryggen mot ett cykelförråd som står granne med en typisk vanlig tråkig intetsägande brevlåda, jag bläddrar igenom mobilen efter sms som betyder något och sjunger. Jag sjunger taskigt. Jag sjunger hennes låt som hon spelat in. Jag kan texten ganska bra utantill. Kvällen innan hade jag brytit mig in i Torsebros utebad tillsammans med en annan tjej och badat och pratat om amfetamin och vänner och filmer. Vi tog sedan en cykel och jag skjutsade henne på pakethållaren hela vägen hem till henne i Fjälkinge, det var tungt och jävligt för jag hatar att cykla, vi var inte framme förrän två timmar senare när morgonen hade kommit. Vi kröp upp i en soffa och såg En djävulsk romans, sen gick hon och la sig och jag låg på en madrass nedanför och tänkte bara på henne och kunde inte sova resten av dagen som hon sov bort och jag trivdes med det precis så som det var. På kvällen när båda var vakna och jag hade träffat och hälsat artigt på hennes fosterpappa satt vi i hennes soffa, inte den vid teven utan den i hennes flickrum, vi bläddrade i skolkatalogen och hon frågade vad jag tyckte om min bästa vän och jag sa att de nog skulle passa bra ihop. Sen gick vi hem till henne som hade festen som nu dött ut och där jag lämnat min sängplats mellan tre tjejer som jag inte känner så bra men känner att jag kan lita på villkorslöst. Sms:en är inte från någon härifrån, sången är inte härifrån, den är från andra sidan havet och där drömmer jag mig mot omöjligheter och gråter av vällust och njutning.

Joe avbryter sig och låter mobilen hänga slappt i handen längsmed sidan. Det är något i luften, liksom en darrning, svår att beskriva. Det känns som att det är luften, men det kan också vara hans hjärta. Skitliv. Nu måste han hitta Handy som försvunnit spårlöst, kanske ska han leta borta vid Resecentrum också? Där går ju bussar och så.

Joe fattar ett beslut, Handy är försvunnen

Joe vilar för sig själv på en slumpartad plats på det rutiga, snea golvet. Jackan är för kort i ärmarna och byxorna är ojämt uppvikta nere vid fötterna. Knäskålsskrap mot plastgolvet och jeanstygets vyssj när han skiftar ställning från mage till mer sidoliggande stödd på en rödsvullen och litet darrig armbåge. Det är ensamt i köket, spisen är kall och fientlig, luckorna är alla stängda och förmodligen tomma. Golvet vred sig långsamt under honom samtidigt som det for snabbt frammåt, eller åt det hållet man kunde tänka sig var fram för golvets del. Det hade varit okej om inte luften i sin tur stod helt stilla, vilket orsakade att världen slet i honom så att magen snurrade sig flera varv runt sig själv och blev avlångt utsträckt. Istället för att skrika, det här var inget nytt, gäspade han så mycket att käkarna knakade och skavde, höll till och med på att hoppa ur led. Yrslig och illamående ställde sig Joe inte upp utan låg kvar i samma ställning i säkert tre eller fyra minuter, sen fick han ont i armbågen och illamående bara ökade av att handen domnade bort för att den inte fick något blod. Blodcirkulationen var dålig, det hade den varit jättelänge. Det darrade i fickan, ett sms:

- Snart har du inte så många hemligheter för mig längre ;)

Han rullade över på rygg och började skriva på ett svar trots att magen pulserade oroligt.

- Åh jo en och annan saftig tänker jag nog behålla ;) men nära nog! :)

- Nej! Berätta en saftig hemlighet!:-o

- Ånä! Inte så lätt! ;)

- Men! Vad ska jag göra för att förtjäna att veta då?

- Haha det kan du få grunna på! :p

- Äsch jag bara super dig under bordet:)!

- Det kan du ju få försöka! Hahaha

- Haha blir nog inte så svårt. Bara att köpa lite vodka:)

- Oooh! Gillar den tanken. Har inte du några önskningar och hemligheter då? ;p

Joe somnade på golvet och mobilen gled ner bredvid honom och hamnade en stund under honom när han sov. Magen uppskattade sömnen och var betydligt snällare när Joe vaknade någon obestämd tid senare på samma golv. Nu stod världen mer stilla också, ännu bättre. Han visste vad han skulle göra nu, han skulle köpa en plastrång till Handy, då skulle han nog kunna tänka sig att ta honom. Handy hade haft en grej för honom ända sedan de gick på dagis tillsammans, de var båda outsiders, gömde sig i buskarna och tittade och pillade på varandras snoppar. Handy kallade sin för något så sött, vad var det nu igen? Pillesnorken? Haha, ja så var det nog. Han måste fråga honom om den fortfarande hette så. Ikväll kunde de leka namnlekar och spela rollspel tillsammans. Eller var det redan kväll? Åh ja, det vore nog något. Avfärdandets tid var över, nu gällde det bara att hitta en plastrång och framför allt att hitta Handy igen. De hade helt klart befunnit sig här båda två förr-förra gången han var vid medvetande. Men nu var Handy försvunnen. Joe kollade mobilen för att se om han fått något meddelande.

- Jag har många hemligheter men de är ju inga hemligheter om jag berättar dom:) hmm, jag önskar att jag var smart eller att hade jätte mkt chips att äta.

Handy lagar motståndigt en dörr som på det sättet förblir obrukbar - om livshistoria och medvetenhet

Fem milimeter från golvet står Handy och svingar en hammare över huvudet och ena axeln. Han vill kunna skriva som vissa andra, men står mest med svullna ord och utdragna spikar som någon annan slagit in. Under natten med tänd lampa i sängen läste han andras ord som lät så brännande fast de som skrivit dem inte bar sina eldar öppet och kanske ens villigt, det störde honom och vad skulle han göra med det. Orden han läste var bra, tänkte han, för att de associerade vilt och säkert, samtidigt, balanserande mellan second hand och Kinaproduktion och författarna var killarna med kontrakten, de som reser utomlands med vita, fåniga arbetshjälmar bara för att de kan, de som får betalt för idéerna för att de föddes på rätt plats och lärde känna rätt personer.

Det var snart tid för studenten igen, den tiden gjorde Handy nervös förra året och den gör honom nervös även i år. Ett fokus läggs på att bli något, små barn som ska bli något, framtidsdrömmar, övningar i kollektiv idealism. Sång och glädjeyra, det älskade dem, de som tycker att man ska bli något men att det är klart att de som ska bli något imorgon får unnas en fest idag. Handy vet vilka ”de” är, men skulle aldrig peka ut dem för någon annan. Det trycks massor av utbildningskataloger, och institutioner bygger upp vad de vill kalla sina bästa sidor under kvällar och helger och kallar det för öppet hus. Det är nu många hittar på vilka de är, eller rättare: låter sig ordnas in i en bana, det är som att stiga på ett tåg som följer en tågbana in i en sådan där briotågcirkelbana runt runt runt, det är enkelt, låta godtyckligheter styra en in och upp på en vagn och sedan sköter sig resten av makter utanför eller ja utifrån. Sen har man ”skapat” sig en framtid, det är lätt idag och det var lätt förr också. Alla kan göra det. Det är så roligt, det är kul att utbilda sig, det är roligt att träffa nya vänner, läsa om intressanta saker (och sen då?) och sen får man ett bra jobb och får råd att flytta till ett flott hus, under utbildningen träffar man kanske någon lite särskild människa, man bildar ett par och familj, barn, jobbet blir en trygghet, man läser morgontidningen och tycker det är trevligt, läser upp ord ur artiklar för varandra vid frukostbordet, sippar kaffe, går till jobbet, gör saker, lever automatiskt, det är skönt, man slipper tänka, man har det rätt bra utstakat för sig, någon annan tar ansvar samtidigt som man själv är ansvarsfull, vuxen, leker mamma pappa barn och härmar sina förälrar och föräldrar man sett på teve bäst man kan, bråkar lite, går i terapi eller ägnar sig åt små projekt. Var lugn, det här ordnar sig ju, det märker du. Ju äldre du blir märker du att allting bara ordnar sig. Och känns det jobbigt på jobbet får du ju en del pengar över som du kan konsumera kultur för, kultur är viktigt, klart man behöver kultur, då kan man ju glömma bort att man hade det jobbigt strax innan, säg att du börjar lyssna på Radiohead om tio år, ja det är nog lagom att gå tillbaka till dem då, erkänn att du har blivit lite fånig men du är ju vuxen och är därför ursäktad, det är bara förståeligt, sådan är tiden, egentligen var du ju fånigare när du var ung. Skyll på tiden. Det var inte bättre förr, du har slutat tycka det, du bara säger det som att du menar det. Egentligen vet du och alla du säger det till att man säger så på skoj. Nuförtiden (och sen då?). Du kanske köper en sån där stereo som det står om i flotta HIFI-magasin, tycker att du förstår bra ljud, alla skivor låter som på nytt, ironiskt återupptäcker du punken och känner dig lite rebellisk på nytt, ungefär på samma sätt som du säger att det var bättre förr fastän du fortfarande inte tycker det bara verkligen verkligen har blivit bra på att säga det som OM du menade det. Sen har du ju barnen och pensionen att vörda och ta till vara på, det är ju ditt liv, CD-skivorna börjar samla damm, du inser att livet har andra värden, du börjar njuta av stunder, kanske blir det kaffe, whisky, vin, cigarrer, parfymer eller resor men allt handlar om at vara i nuet och njuta av det. Du känner att du skaffat dig ett mått av livsvisdom, livserfarenhet, du vet hur livet är ställt, du är inordnad och du tycker att det är ganska bekvämt ändå, och när det inte står om krig eller konflikter i morgontidningen tycker du i smyg att det är lite tråkigt. Kanske här någonstans återupptäcker du barnet inom dig som inte vill dö, du skaffar kanske en bultbräda eller en boll, något som understryker din nyvunna naiva livskänsla. Du reducerar nuet till enformighet, enkelhet, barnets perspektiv. Du ser frammåt fast du egentligen inte vågar slita blicken från backspegeln. Du får inte köra bil längre, du kommer på dig själv med att gilla tavlor, väggprydnader som du tidigare bara gått förbi, du gillar inte dem på grund av deras mening eller betydelse, du gillar färgerna, det rent estetiska. Du känner dig åter lite hungrig på livet när du mot din vilja och förmodligen helt plötsligt dör och är borta. Någon nära dig i ungefär samma läge funderar över varför du inte valde en bättre död, var du feg? Är hon också feg? Det är försent att ändra på nu, för sent att vara modig. Hon och du har gjort sina val. Allt som faller, som kastats, måste slå i marken på ett något så när av kastet bestämt ställe. Det är bara det att studenterna kastar inte sig själva, det är godtyckligheten som kastar och det gör ont när man är gammal, jag lovar det gör så förbannat ont när det går upp för en och valen är orubbliga, man kan inte ångra sig på första våningen när man kastat sig ner från åttonde mot marken.

Handy vill inte bli något, Handy tänker våga röra på sig och vägra förhålla sig till kastet. Det är hans val, den inbyggda fria viljan i all godtycklighet. Om världen är godtycklig, och alla meningar och betydelser är beroende av världen, då, tänker Handy, kastas jag runt men inte godtyckligt inställd till det. Motståndet är det sista som ger upp livet. Vad är det att leva? Ett djävla motstånd och är man feg är man en idiot som alla andra. Handy tänker väcka Joe och berätta vad han tänkt, men Joe vill inte vakna än på ett tag. Handy slår in några rostiga, upphittade spikar i en dörr som aldrig mer går att öppna och aldrig mer går att stänga för den är trasig och Handy lagar den inte, han lagar motståndigt.

Handys öronsluss

Handy gillar hur det susar otäckt i öronen när han inte gör vad han borde utan gör något helt annat, det vill säga ingenting. Handy bygger musik av orosbruset liksom gnisselstråken i låten "Venus in furs", metodiskt maxar han oron mot ett nära antågande klimax, förstörelsen är skön och han inväntar det sköna som kommer explodera när susebruset blir för genomträngande. Handy är en annorlunda livsnjutare, han njuter fullkomligt barnsligt och fyller snart trettiofem.

PONd

Svakra

Svakra ty gott är dy med frem

je jag tror på toj och e

utan svakta och svakra män

är jag heplos och kokard

Victory

I.

Där tatueringen varit på handleden svällde huden, vred sig runt och blev alldeles svart.

II.

Det kliade och Handy sträckte på sig för att nå med pekfingernageln. Stolen knarrade och samtidigt knarkade Joe på stolen brevé. En fet lina amfetamin snortade han. Sen skulle de vara tillsammans, den djuriska lösningen tog tjugo minuter på sig att resa in i det centrala nervsystemet. Åh det kittlar så skönt när man duschar dagen efter, kallt vatten, fortfarande inte det minsta trött men hjärnbröd. Hungern försvinner också, men magen kurrar.  Handy njöt av att skrapa med pekfingernageln mot huden. Ska någon tända lampan, det är en glödlampa och ingen har tänt den den bara hänger där. Handy tänkte att han kunde hänga där han också och dingla med benen som ett glatt barn dinglar med benen när de inte når ner till marken. Handy gissade att han var trött och borde dra en fet lina han med. Handy skulle ha sex med någon och sen skulle han knarka mer. Sen skulle han läsa Rilke och bädda ner sig i ett täcke som var alldeles för torrt. Gud vet att det fanns urin om det behövdes. Joe låg på golvet och drömde om killar i plastrång. Handy fick en impuls att gå fram och handkyssa Joe där han låg, men ryggen kliade fortfarande och knarket låg orört på bordskivan där det också låg brödsmulor och spilld mjölk. Joe hade hällt amfetaminet i glaset en gång, mjölken hade blivit lite grön och smakade övernaturligt. Handy visste att Joe knarkade hos sina föräldrar när de var hemma och med öppen dörr för att han saknade kyssen, den skulle han få, förr eller senare skulle han få den. Joe grymtade och Handy vände sig mer och mer mot bordet och tänkte på sugrör från macdonalds eller burgerking som var kapade och litet tänjda på bredden, väl använda, men nya fanns att tillgå, gott om dem. I hallen kissade någon, ljudet av vätska som slår och stöter från plastgolv genljöd. Joe drömde om texter om knark som saknade kiss, bajs, schaviga miljöer och pundare. Joe hade ballar för det, så det räcker, så att säga. Han älskade Joe, Handy älskade med blickar, det var så han gjorde det och det fick de nöja sig med.

III.

Hon är jeans och damm från en annan tid men här och nu och hon är inte, absolut inte alls tillgänglig för dig, från en annan varo. Hon bryter mot reglerna för att hon kan, och för att du inte kan följa. Hon är allt du önskar att du var, hon är dig som man.

IV.

Tidklockan vrickade och spillde sidor i ett glas, in i kylen igen - hon ställde in paketet i kylen igen och gick och satte sig. Bryr mig inte, säger hon, gör det bara inte och orkar inte prata om det måste man hela tiden prata om det kan man inte bara klottra osammanhängande linjer i ett fräscht kollegieblock och hoppas på att några av signalerna ska vara värt det imorgon också när man läser igen för att ta igen tid som man gör anspråk på men som samtidigt känns fullständigt förlorad och stulen från en varför kan han inte bara sluta vara så omständig och göra rätt det är inte så mycket ett krav eller någon högt ställd förväntning från min sida, hon ser utåt grådsplanen där kickar en boll ett barn på högvarv frysen tickar och vill sluta för det är brist och brist däremot ställer de krav som iden och viden och idéer borde göra. Han tycker att hon svamlar och ingen har ju tid eller medkänsla nog att orka med sådant svammel - du måste vara kort och koncis, tydlig och klar för att väcka medkänsla nu.

V.

Victory! 21.03 21/3 var det victory! Joe och Handy kastade bojen i kanalen och erfrukitirerade och fann meningen i dirigoliten och megastonen, det är svaren mona väner: tyrckilettera inte bara svakra! Victory!

Nästan

Jag vet att Herakleitos skrev en gång att om allt blev rök skulle näsan urskilja det. Var han ironisk? Som att om allt verkligen gick samman i en enhetlig rök skulle luktsinnet, liksom människan, insistera på att uppmärksamma det särskiljande? Eller föregriper han, och nu skriver jag ordet halvhjärtat, postmodernismen på det sättet att allt samtidigt kan uppfattas som enhet och mångfald, beroende på vilket perspektiv man intar.

Så här läser jag det: näsan har alltid fått böja sig för det mycket mer privilegierade sinnesorgan, ögat, och Herakleitos gör sig helt enkelt rolig på detta enkla faktum, att näsan av någon dum anledning inte räknas för lika mycket som synen. Det sätter hela vår relation till det empiriska lite i gungning. Så vill jag läsa det, och därmed har jag svarat på frågan hur jag mår idag.

Jag mår.

Varför måste människor vara så omständiga? Det vore bättre om alla bara var inständiga eller förständiga (eller heter det: förståndiga?).

Egopics - jag ser på kortfilmer av Lynch kl 10.26 måndag morgon

Höger SKRATT till allah

Saker som betyder något: rörelse, kontraster, spår och att hålla balansen med någon annans hjälp. Fantasin att se på sig själv från någon annans håll. Förmågan att långsamt och motståndslöst anpassa sig följsamt. Förtroende i sin renaste form. Gnistor i ett helt mörkt rum. Inre leenden som möter en. Inget av detta finns någon annanstans.

Biltrafik ute, och blåsta omruskade fotgängare och hundrastare. Någon skulle ha sagt: ta på dig halsduken, det blåser ordentligt där ute. Nu vore det inte så. Det är våld där ute och du vill slippa ut. Du har glömt att filmerna också säger något om verkligheten, du lever i vantron att sånt som filmerna berättar bara finns i de där påhittade världarna. Ditt ljus är en glödlampa som någon byggt. Du själv har inte byggt sedan skolslöjden tvingade dig räta till saker med vinkelhakar och oförsonliga sågarna. Nejsågarna blir fler och fler, du har en av dem själv.

Men gör något, så glömmer du bort att du känner så här. Skriv en bok, och då menar jag inte att du ska gräva ner dig i ointressanta gråtmilda sentimentala texter om dig själv och litterära försök, nej ägna dig åt skrivandet som hantverk, sluta känna för det du gör, lär dig automatiken. Spela in en film, samla människor, gruppera dem, organisera oss. Håll brandtal på torget utanför Domus eller bilda en kör som sjunger om rättvisa och mord i samma sång. Nej jag vet, ring paniksamtalet till din andligt orienterade vän, alla känner någon som känner någon sådan, låt honom begeistra sig själv i din sorgliga spegel, prat om mening, betydelse, harmoni och vetenskap. Pah! Vi är idioter som mänskligt ställer oss på antingen tekniken eller människans sida. Var mer av en idiot och glöm bort, det blir värre och värre och större och omöjligare helatiden, glöm bara bort det och våga skratta.

Nej säg inte att du är en av alla dem som läst Stäppvargen och tror dig veta hur man skrattar på det sättet. Säg det inte. Låt det vara osagt.

Det här är mitt blogginlägg om IPRED, FRA, REINFELDT, GLOBAL UPPVÄRMNING, KÄRNKRAFT, MILJÖ, SOCIALEMOKRATERNA, BLOGGAR, LÄRARE, INTERNET, POLITIK, FOTO, hundar   utbildning   framtid   tingeling   wordpress   föräldrar   kina   graviditet   bloggosfären   bloggare   värme   fildelning   trädgård   recept   jobb   kommunikation   microsoft   kaffe   lördag   stockholm   frankrike   kris   hälsa   usa   ulf lundell   shopping   kapitalism   reklam   fotouppdrag   iran   psykologi   livet   cancer   design   semifinal   hv71   städa   arbetslöshet   fotografi   jobbävning   göteborg   tips   bandy   politiker   spanien   sverige   eurovision song contest   program   mediekritik   islamism   asyl   fordon   ungern   fotoutmaningar   bilduppdraget   judar   facebook   indianer   metastaser   postmodernism   robinson   estetik   skulptur   måleri   tv4   kärlek   regionfrågan   ekonomisk kris   vatten   fotografering   region   lösenord   aspergers syndrom   död   psykiatri   funktionshinder   npf   mamma   ångest   underhållning   maud olofsson   tv   lottam   bloggar   diagnoser   mormor   stress   gnäll   löpning   friskvård   365 photo challenge   söndag   lund   365 foton 2009   uddevalla   bilkris   rita   trafik   slackerprosa   jobben   jade goody   vardagsliv   bilar   modernism   debatt   konst   vetenskap   add   liza marklund   hockey   kreativitet   arbete   frölunda   film   adhd   norrbotten   pysan   second life   madonnan   teckna   kreativ   talang   facket   pappa   teckning   samtidskonst   readymades   tävling   pyssel   virtuella världar   video   finanskrisen   utbildningspolitik   sommarlov   oppositionen   andra världar   koldioxid   indexkompaniet   apmel   virtuell verklighet   tankar   secondlife   it   vård   data   utanförskap.

HAHAHAHA,hahahaha,hihihi,tsss tsss,HAHAHA,hohoho,höhö politik höhö,HEHE

21-22 mars

I går tappade jag ut mycket själ ur mig och slavade orkeslöst för herrar från avgrunden, spretiga fingrar på förtappade händer som svart sträcker sig upp ur självklyftorna. Jag togs hem lutad mot hennes axel och stundtals dragen, balanserad, stundtals lockad med bilder av varmt rostbröd som väntade hemma. Jag tappade ut så mycket att det enda jag lyckades kommunicera ordentligt på en ganka lång tid räknat var: nu är jag nöjd, jag är nöjd nu, mycket nöjd. Så går det när man planerar, tänker jag idag, så går det när man planerar, smider planer, planlägger, föregår och så på det sättet vidare. I går tömde jag mig på så himla mycket att idag känns helt vitt och nej inte i den positiva bemärkelsen det tomma väntande hungriga pappret nej orkeslöst hungrande ja svältande barn så klart i Afrika, det stora härliga landet ska man skriva sitt namn på provet magistern? Nej på den tiden, mitten av nittiotalet, undanglidande, sa man inte magistern, sa man inte läraren heller, sa man titellöst, sa man möjligen namnet, men inte läraren, magistern, herr och så ännu mer vidare. Mitten av nittiotalet, en tid som verkligen många, jag kan räkna dem alla, inte har upplevt. Och så sitter jag i mitt esse och tänker på åttiotalet. Gården, ett ord som ekar mellan sjuttiotalshus som klarat sig förvånansvärt bra in på åttiotalet, gröna drömmar och hus som vita segel, frammåt kapten, mot nya horrisonter och så vidare. Nu finns det vara vita lakan och nya horor, om detta hade varit en text författad av någon annan än jag, som också minns mitten av nittiotalet om än ett helt annat nittiotal än det jag vet fanns. SÅ betyder orden i brev oerhört mycket, och ett halvkasst minne som fixerat Goethes krav på distans när det kom till kärlek. Det omöjliga växer sig bara större och starkare, och när gick det fel? Vissa säger tvåtusenfem, jag säger det gick fel redan nittioåtta. Nej nittiofem, ja, nittiofem, då gick allt åt helvete och jag satt på en toalett i Varnhem och grät, nej stod framför badrumsspegeln och grät, nej på toaletten med alla lock nedfällda och byxorna på. Den emotionella texten spinner sina sockersöta lager runt sig, rosa sockervadd, hela dagen förstörd för att händerna klibbar. Jag avskyr klibb, klibb är det värsta, och skulle jag här och nu plocka fram ett levande hjärta (ja hjärtat lever, det lever minst lika mycket som det där abstrakta jaget du kallar för levande fast det inte finns, bara delarna av det finns påtagligt, men det är klart jag är inte den som bara tror på vad som syns, det manifesterade) så skulle banne mig hjärtat vara kletigt och klibbigt också, djevla djerta. Djevla text som blir emotionell. ETT MANIFEST: hädanefter skjut mig om jag skriver emotionellt, nostalgiskt, sentimentalt eller biografiskt. SKJUT MIG hårt och länge, ge mig ett ordentligt skjut eller skjuts frammåt. KVÄLLSLIG visdom: det tar stopp. Hemlis!

Plan

Jag ska tala om saker som är omvälvande, planer som störtar i två höga byggnader, planer som startar och landar i tid och otid. Jag ska skriva mer om processer och rörliga saker, jag ska utreda och utrensa psykologiska tillstånd som relaterar till förändring och stiltje dialektiskt. Jag ska plana ut och resa mig samtidigt. Jag ska göra inget alls och bli distraherad.

Joel - Åttitalet Var Där Det Var

Joel - A Wednesday Easy Beer

Nickeldamm

Upphittad gammal text från längesedan:

Det var morgon, nickeldamm i luften, yr som snöflingor från barndomen, som snö. Ljus som genom rök, dofter av metall och träsk som stiger underifrån. Metall, kött, ben. 

Morgondis, i luften yr nickelpartiklar som damm, som snöflingor, snö som från barndomen. 

Morgontid och i luften yr nickelkorn som snöflingor från barndomen. Hon strök bort en strimma svett från pannan med morgonrocksärmen. Genom fönstret såg hon ett ljus som genom dimma eller lätt rök. Sannolikt rök. Med fantasins hjälp såg det ut som att det faktiskt snöade, nicklet blänkte av den lilla mängd ljus som tog sig fram genom dimman och träffade dess ojämna ytor. Det hade inte snöat sedan hon var liten och mamma hade gått med henne och hållit henne i handen i parkerna. Staden låg stilla nu, då hade den varit full av liv. Ett kusligt surrande ljud ekade där ute som för att understryka avsaknaden av det äldre tiders människor skulle definiera som liv. Hon hade en deadline att hålla, det visste hon, hon borde ha börjat skriva redan nu istället för att dröja kvar vid frukostbordet. Vart hade livet tagit vägen? Hon trevade med handen där hjärtat skulle ha suttit, nedanför hennes vänstra bröst. Hon slöt ögonen och föreställde sig hur ett pulserande hjärta skulle kunna kännas. Dudunk, dudunk, tänkte hon.

Fragmentet

Det eventuella hån man kan läsa in i brytet

riktar sig därmed inte mot det faktum

ogrundade föreställningar

man kan läsa in i fragmentet

vilka vi har översatt

som delas av alla människor

finns en diskussion

föreställningar,

mängdens föreställningar

det senare

farenheten belöning i 

vilket en efterföljande filosofisk tradition

riktar sig därmed inte

i döden är ett aoristparticip

bevarar den senare

för hur man läser fragmentet

erfarenheten bemödan

eventuella hån man

tycks antyda en lära om straff

eller skall vi snarare se

vilket det tycks antyda

de yttersta tingen

sig också för det kristna sammanhang

dödsögonblicket

vilka vi har översatt

det eventuella hån

för hur man läser fragmentet.

Jag vet inte, kanske lampa?

En not om Dostohäftig

För hur man läser ett fragment. Tentakelögonvitor knäcks i en klargul skål och vispar sig själv runt en stund, säg fem klara, sen är sammanfogning jord och vi kan dyka från stupet. Bord är riktiga, inte minst när djurskyddsmyndigheten dopas om till livsmedelsmyndigheten eller liknande. Flikar i en klargul mapp från mellanstadiet, det finns inte längre mer än i mångas minnen, mångas vindar eller källare, det är skillnad på de som gömmer sina minnen på vinden och de som gömmer dem i sin källare, vem bär sina minnen med sig nuförtiden? Det blåser en kallare vind än på länge. Du går ner kallare och jag drar från öst till väst och nordan till hädan. Mötet stjälpt är ogripbart, där sker bara ett gripande. Arrestera pjäsen, Jaques utan bindestrecken, arrestera den i Frants Tjavskas Lagens navn. Fundera på skillnaden, ett tak, mellan övergång och förvandling. I ordet förvandling vilar förhandling, sammanblandning, vindlig, smog och fiskenät. Övergången bär bipolärt på undergången, sången, en lång en, fången, det är över nu, inget till övers och så vidare. Båda morden är sinnesvackra. Vad fötte med skålen? Det gick åt skogen, blev pannkaka till frukost, morgonjuice, apelsinträd, beträdelse, smädelse, det där pillriga som sjukdömmer folk och tå vidare. Å ijen! Dostohäftig har jag inte jäst, bara i sömnen som binder tyglarna samman med skål och Der Tod. Nä nål och tråd. Nänä NÄ näNÄ NÄ - du kan in te ta mej!

The Weepies - Living in twilight

You look darkly on the day

With memories to light your way

A little sad but it's all right

We are always living in twilight

No one knocks upon your door 

Until you don't care anymore

A little alone but it's all right

We are always living in twilight 

Living in a dream, walking in between the sunrise and sunset

Living in a dream, walking in between sunset and sunrise

You get tied up in your day, so I let go and walk away

And now we're loose ends of the night

We are always living in twilight

So it goes, though no one knows you like they used to do 

Have a drink the sky is sinking toward a deeper blue

And you're still all right

Step out into twilight

So I stumble home at night 

Like I've stumbled through my life

With ghosts and visions in my sight

We are always living in twilight

Höstkvitter

I.

Jag föreställde mig hur vi skulle ligga i skogen

du vet torrjord och grönris, blad fallna och flakor

med kronor över oss och roterande rötter under

du vet rymdresa, stjärngata, vårdslöst utspilld mjölk

och vi skulle läsa varsin Dostohäftig

och veta de smarta sägerna man kan saka

och vara gemensamma mot resten

och fåglar på molnen skulle kröna oss, dubba oss

på ett språk vi alltid hört men aldrig förstått

kvitt kvitt kvitt

allt det kvittrar nu. Jag föreställde mig och sen

fortsatte jag göra alla de lägeraktiviteter som

hushållet kräver oss på, i evighet kräver oss på.

II.

Kvitter slutar

sången tar alltid sitt slut och går

hösttröst

fågelröst

III.

Det är kallt ute tills våren kommer igen

Andakt mitt i natten, ta en paus

Curtis Hansens "Wonder Boys"

Det är en komedi förklädd i dramats "relation och kris"-dräkt designad för finare Holywoodfester, vilket drar ett tydligt svart streck under varje skämt och förfinar konsten att få oss att skratta så pass att vi glömmer att det är underhållning det är och inte en spegel som visar oss en bild av oss själva om sådär trettio år. Typ. Wonder boys är en film som berättar en strax över medelålders författare och litteraturprofessors historia som involverar skilsmässa, skrivandets villkor, undervisandets glädje, verklighetsflykt och flykt från sig själv, lärjungsskap, vänskap, att skapa sig äventyr av verkligt stoff och inte bara fantasier samt sist men absolut inte minst viktigt: destruktivitetens sköna konst men kortsiktighet.

Vackra höstglödande bilder varvas med ett lågmält berättande och mörk humor med det där lite tarvliga men också trevliga ljuset i slutet av tunneln. Tempot är väl avvägt, aldrig för snabbt men absolut inte heller så segt att det stimulerar hjärnan allt för mycket. Det håller en kvar tillräckligt löst för att man ändå ska vilja stanna kvar, ungefär som en moders omfamning av sitt barn. Den abstrakta idén av moderns omfamning, vill säga, det kan lika gärna vara en hanes moderliga omfamning. Nåja.

För mig är denna filmens teman högaktuella och väsentliga. Jag såg den för några år sedan, då tyckte jag bra om den men den kändes avlägsen. Kanske är det skrämmande hur pass nära den har kommit mig på de få åren som gått sedan sist. Kanske visar filmen upp en förfärlig spegelbild för mig nu när jag ser den, men det estetiska får mig att missa en av poängerna, nämligen att filmen inte bara är en film. Filmen är mer jag än jag är nu och här. Oh...

Den ställer upp en del intressanta modeller, bland annat tidigare nämnda "destruktivitetens sköna konst", en modell som jag vet med mig angår mig i allra högsta grad. Under hela mitt medvetna liv (post-femton sisådär, kanske sexton till och med) har jag ägnat åtskillig energi och tid åt destruktivitet. Man kan anta att det är något som hör ihop med barnets impuls och njutning av att välta en torn som det eller eller någon annan byggt av klossar. Minns du känslan av att svepa ner det där tornet? Röja det ur vägen? Demolera? Det finns något oerhört skönt i det destruktiva. Det återspeglar sig också arketypiskt i den indiska guden Shiva som ofta porträtteras i en dansande ställning som staty, förgörelsens dans. Det är en ganska fin bild. Också insikten om att skapande och förgörande är intimt förknippat med varandra vill göra sig påminnd när vi diskuterar destruktivitet.

Jag vet åtskilliga tillfällen då jag antingen byggt upp ett fint torn eller ännu hellre ställts inför ett väldigt vackert ordnat torn som någon annan ordnat åt mig, bara för att (om än något passivt) njuta av hur tornet rasar ner. Jag skrattar fruktansvärt igenkännande när professorn och hans redaktör ska befria professorns student från hans föräldrar när professorn precis återbördat studenten till föräldrarna på ett vuxet och moget sätt i scenen dessförinnan. Är det skapandet som kommer i kontakt med något av barnsligheten i oss? De smyger sig hem till studenten och beter sig precis som små killar som är ute och leker äventyr. Det är så dumt. Och den döda hunden som de lägger i studentens säng för att lura hans föräldrar, det är briljant destruktivt, det är professorns chefs döda hund som studenten tidigare skjutit ihjäl.

Sensmoralen i filmen är ändå att denna sköna destruktivitet måste vara kortsiktig, och det är en av professorns studenter som lär honom den läxan. De bästa lärarna lär sig kanske nästan mer av sina elever än vad han lär ut till dem. På det sättet, genom det goda exemplet (vi lär oss alltid bäst genom den klassiska metoden att härmas), ÄR läraren den bästa läraren och eleven den bästa eleven!

Se filmen, men känns den avlägsen eller inte så bra som jag fått dig att tro nu, se den om några år igen när du står där mitt i livet med författardrömmar och en djävla massa att rasera och lära dig av!

När vi gick ut för att handla fällde jag upp kragen på rocken

Andrei Tarkovskijs "Offret"

Efter en trettifemma vodka och Christinas underbara veganska lasagne fick jag den briljanta idén att se Tarkovskijs Offret. Två timmar och tjugo minuter senare finner jag mig ensamt vaken i den nedsläkta lägenheten. Christina och våra tre katter sover runt omkring mig i soffan och det är varmt. Med fredagliga och familjliga mått mätt var det nog inte den bästa idén jag fått. Men upplevelsemässigt var det här precis stämt för mig.

Långa öppna tagningar med en snyggt manövrerad kamera (Sven Nykvists förtjänst) i ett ödsligt öppet rått Gotländskt klimat. Havet ständigt närvarande, sumpmark och gräs och träd. Ett kolsvart träd som vattnas av en ung gosse. Andlig depression och förvirring, kriget, kris och den slutgiltiga hanteringen av de besvärliga. Oh ja, me likes. Uppläget och skådespeleriet var så där upplyft teatraliskt som jag gillar, gränserna mellan dröm och verklighet lurades bort på ett underbart sätt. Tarkovskijs mod att offra en del frammåtrörelse för den visuella symbolikens skull, så att den får tid och plats att utvecklas samt den oerhört öppna, fria känslan gör att man kan leva med dramatensvenskan samt det överdrivet upplyftade teatraliska. Sitter med en sorts rustik känsla, kanske är det skrubbsåren och gruset på Aleksanders händer när han på väg till "häxan" ramlar med cykeln som vägrar släppa taget om mig. Kanske är det den oerhört snyggt sammansatta inledningsscenen som vara i säkert 10 minuter utan klipp. Eller kanske är det bara känslan jag får när en lantlig brevbärare diskuterar Nietzsche på en cykel en bra bit bort från vägen tillsammans med en god vän och ett barn.

Tydligen är Offret debatterad, huruvida det är ett värdigt avslut på en gigants karriär, huruvida den är överskattad eller underskattad. Generellt uppfattar jag det som att den här hålls för något mitt emellan. Den är absolut inte lika lätt att tycka om som många av Tarkovskijs mer publikvänliga filmer (inte för att jag sett några andra än Den yttersta domen, men man har ju fördomar ju!). För alla som uppskattar den andliga biten i klockepisoden i Den yttersta domen är det här en ytterst välgjord och atmosfärisk vidarebearbetning. Denna ska jag se igen och igen och eventuellt igen.

Danne går ut en sväng

Tänk dig ett rum som är så stort att om du lägger en hel livstid på att gå åt ett håll, oavsett vilket håll du väljer, ändå inte kommer fram till ens en skymt av väggen. Rummet har fortfarande väggar, eftersom det är ett rum, men eftersom vi aldrig har en chans att se dem eller hindras av dem, lever vi i en oändlighet. Herakleitos citeras av Clemens i Vävnader på följande vis: ”Vad som förestår människorna i döden varken förväntar eller föreställer de sig.” och sinnena slockna inför döden, det är inte rummet utan du som sviker dig. Danne förbereder sig väl. Han släcker alla lamporna i lägenheten, ser till att katten har mat för kvällen och natten, drar ut kontakten till TV-apparaten, kontrollerar att spisen och kaffekokaren är av, rättar till en skrynkla på överkastet i sovrummet och hänger upp gårdagens kläder prydligt över en stol. Inte med en smäll utan ett försiktigt klick stänger han dörren bakom sig och lämnar sitt hem. Sen var det alldeles tyst och stilla. Han har gått.

Några timmar senare hör en granne hur en katt går runt och jamar i Daniels lägenhet, ett ljust och frågande läte. Det pågår en tid innan också det upphör.

Danne ser en flicka leka på gården och tänker på grannen som dog för några år sedan i lägenheten under honom

”Livstiden är ett barn som leker, flyttar brickor, ett barns herravälde.”

Hippolytos citerar Herakleitos i Vederläggningens alla kätterier.

Där igår varit sol och vårkvitter låg idag vattenpölar livlöst stilla. Luften var trög och grå och gick bara att andas och röra sig i, inget mer. Där igår träden hade vaknat och rasslat lite som ett minne från hösten stod de idag nedsänkta i den kalla hårda jordens grepp. Ett par kattögon betraktar utomhus genom ett fönster fyllt av nosavtryck. På gården springer en liten flicka i gula gummistövlar till synes utan mål och mening. I en av husets lägenheter tynar en kvinna bort i ingenting, hennes lakan är smutsiga. Lägenheten är hemtjänststädad och ordnad på det sättet. Kvinnan är sängliggandes och väntar. En våning upp sitter Danne och dricker morgonjuice. Det är kväll. Han minns gårdagen och tänker att det var en bättre dag än idag.

Elsa kom som en hemlös katt till ett öppet hus med mat, mjölk och kärlek. Elsa gav honom pussar, ordningsregler, en almanacka, armbandsuret, glädje och variation, en ny sänglampa och förhållanden att reagera på. Det känns som att det var igår hon kom första gången. Idag stod hennes stol tom för första gången på länge framför honom. Han hade tyckt mycket om Elsa och aldrig riktigt förstått sig själv i relation till henne. Hon kom för nära. Imorgon var han tvungen att tvätta fönstren. När försommaren kom på riktigt skulle alla fläckar på rutorna stiga fram i ljuset. Hade han alla grejer hemma? Fönsterputs? En lämplig trasa? Hink?

På gården hade barnet försvunnit. Nu var gården och Danne ensamma, tömda och ståendes kvarglömda sida vid sida i ett lugnt område bara fem minuter från centrum. Det hade varit ett bra område när Danne och Elsa flyttade dit. 

Vi är detta spel, det spelas med oss, och däri ligger ingen djupare mening.

Alla andra var fria, deras rörlighet låste Danne i en omöjlig situation. Danne kände en brännande lust att skriva ett kärleksbrev till kvinnan som var sängliggandes och döende på våningen under. Han hoppades hinna färdigt med brevet innan Elsa kom hem. För Elsa skulle komma igen, det var han nästan helt säker på.

Danne befläckar sitt arbete

Böjd över ett arbete som aldrig skulle fullbordas börjar Danne plötsligt brottas med begreppet ”befläckelse”. Ena sekunden har man något som man är stolt över och tycker är väldigt fint, i andra har någon spilt en stor ful, fet fläck rakt över saken och den är inte längre lika fin och förlorar snabbt samt accelererande i affektionsvärde. Fingrarna leker med örat till kaffekoppen som halvfylld står bredvid arbetet på skrivbordet, som om han skulle spilla ut det kvarvarande, ljumna kaffet över detta arbete. Å andra sidan tror Danne att befläckelse också används när man talar om avel, det vill säga när tjuren ska göra kossan gravid. Alltså som något produktivt. Det är han inte säker på, fakta har aldrig varit Dannes grej. Han har haft andra grejer. Inte fakta. Kaffekoppen står och väger mellan att tippa över eller slå tillbaka i upprätt ställning, två av hans fingrar är det enda som i samarbete med gravitationen, eller vad för sorts fysik som egentligen är iblandad här, påverkar koppen och arbetets öde. Ett annat, bättre ord för öde, tänker Danne, är flöde och så låter han kaffet rinna ut över det halvfyllda vita arket papper och sig själv.

Befläckelse innebär att något som förmodats vara rent eller ursprungligt eller varandes som sig bör angrips av något störande utifrån, något som lägger sig över, tränger sig in eller smetar ihop vad som var med det som inte borde vara. Befläckelse har med smuts och äckel att göra. Befläckelse är en sjukdomsart på det enhetliga, rätta, sanna. För Danne har befläckelsen redan täckt det mesta. Han gör som de flesta gör i den situationen, underordnar sig för den nya ordningen, böjer knä och hyllar fläcken framför det rena och rätta. Lurar sig själv att det som inte är som sig bör är vad som bör och att det bakomliggande är underordnat utvecklingens benhårda linje, evolutionsläran, utvecklingsoptimismens accelererande uppåtkurva. Danne hyllar befläckelsen smutsig av okunskap, brist på insikt. Danne är en fläck bland många andra.

Så går Dannes tankar böjd över ett förstört arbete, och vidare.

Anar att befläckelse som begrepp kan tjäna honom och hans syften. En lerklump som med skickliga händer kan formas till ett svar, en förklaringsmodell.

Det utifrån hotandes, det som lägger sig över alla hans goda intentioner, vad är det? Det har blivit uppenbart för honom att det handlar om pengar. Så fort pengar kommer in i bilden reagerar Danne repulsivt, barnsligt, tillbakavisande. Det blir hans svar. Han skriver gärna, men så fort han skriver för pengar, när det finns något att tjäna på det, blir skrivandet frånstötande för honom. Vrider sig skrivandet ur händerna på honom som en, inte giftig men äcklig orm. Självhat. Han undervisar gärna, men så fort pengarna blir för uppenbart involverade i funktionen, det är klart att de måste finnas där, facket och så vidare, men så fort han kommer på sig själv att han tänker in pengarna som en del i vad han gör blir det frånstötande för honom och han upplever en plötslig, stark, hopplös kris. Krisen tvingar honom bort, ut, till gömstället. Danne har i dessa fall med en obändlig primitiv urkraft att göra, instinkten som hetsar djuret tillbaka till hålet det kröp upp ifrån (i Dannes och människans fall havet, eller förmodat havet, den traditionella symbolen för kaos, råstyrka, vildsinthet, krig och strid). 

Därför skrev Danne en berättelse några dagar därpå som slutade med att poeten, skalden, huvudpersonen trotsigt stegade ut i havet sjungandes och spelandes på en gitarr. Därför skrev Danne om mannen som fick sanningen till skänks men som lite senare slutade upplöst i vattnet runt statyn Ikaros strax nedanför Kyrkan på ett av torgen där Danne brukade stå. Vattnet flödar och upplöser och har för Danne absolut inget alls med pengar att göra.

Dagen efter går Danne och köper en svart ny anteckningsbok och en svart tuschpenna spetstjocklek 0,3 för att kunna skriva ännu bättre och på ännu fler ställen än när han sitter hemma framför en av sina två datorer.

Dannes armbandsur slutar gå tio i två

Strax efter lunch kom han på sig själv med att han inte hade gått tillbaka till jobbet. Han skulle ha varit där klockan ett, möte, minns inte riktigt om vad, orelevant, han var inte där och det var vad som räknades. Danne såg sig om, torget var nästan helt tomt på människor. Alla hade återgått från sin lunch och satt nu innomhus. Det var kallt ute och en tydlig bild av hans säng och de påsiga ljudet av duntäcket runt den nakna, varma huden viskade lockande åt Danne att gå hem. Vägen hem tar bara tio minuter att gå. Han skulle strax kunna ligga ned, avklädd och fri, varm. Näsan kittlades som precis innan den börjar rinna, det var verkligen kallt ute. Mars var ofullkomligt.

För en vecka sedan hade ett brev kommit med posten. I det stod det att Danne hade en vecka på sig att registrera sig på högskolan, annars skulle hans plats strykas. Jobbet som från början var vid sidan om utbildningen hade mer och mer trängt sig fram och förbi. Planen var att han skulle både jobba och plugga vid sidan om varandra, men något hade befläckat den planen och den var inte längre i hamn. Brevet låg nu i hans bakficka, ihopskrynklat. Han hade tagit det med sig i morse, sista dagen idag, han kände en molande värk från bakfickan. Det var... skönt. Danne var ett hamnlöst skepp på drift, han gillade liknelsen en stund innan den kändes gammal. Han hade ju läst Rimbaud, och Rimbauds båt var nog en mer passande bild för vad Danne hade blivit.

Danne var en källare där några femtiplusare i läderbyxor och mustach spelade blues tillsammans, riktig blues i uppåttakt, banjo, munspel och gröt. Danne var kvällen, natten och morgonen efter. Danne var ett glas gul morgonjuice och den febriga morgontrafiken strax innan åtta.

Så fortsatte han tänka en stund till. Någon enstaka gjorde honom sällskap och korsade torget på väg på något ärende. Danne stod. Klockan hade slagit två och mötet borde vara över. Det var oklart vad han borde ha gjort nu, om han var på jobbet. Det fanns alltid något som kunde göras, och det fanns ännu mer som kunde skjutas fram över en fika med någon kollega i lärarrummet eller ett samtal om film med en elev eller två på drift från någon oklar, vag, flämtande lektion i avlägsenheten.

Brevet skulle aldrig besvaras, det skulle drunkna och lösas upp i små ihoptryckta beståndsdelar pappersmassa i en tvättmaskin nästa gång Danne hade tvättid, fortfarande i byxornas bakficka. Sedan skulle det vara över, för alltid över och i det avlägsna.

Kvart i tre rörde han sig plötsligt bort från torget. Ett tag hade han studerat sitt armbandsur noggrannt, ett tag hade en försökt se det välbekanta torget på nytt genom att kisa med ögonen. Kvart i tre styrde han till slut hem mot sin lägenhet. Där väntade släckta lampor och en hall som behövde sopas på honom. Där väntade en obäddad säng och ett prasselpåsigt duntäcke som tyvärr var kört i tvättmaskin några gånger för mycket för att fortfarande räknas som riktigt lyxigt fint. Vägen hem var densamma som alltid och tog absolut ingen tid alls och samtidigt väldigt lång tid att gå. När Danne stod inför sin ytterdörr var klockan tre prick, och en enda sinnesrörelse existerade för Danne, en kort och snabbt avtagande undran vad det hade kommit för post idag.

Telefon klockan halv elva på kvällen. Han halvlåg i soffan, barfota. Dannes mamma tyckte att han skulle ringa sin syster oftare. Han var inte en sådan som hörde av sig längre, Danne hade upphört med allt hörande av sig. Till någon. Det var inget, tyckte Danne, som var riktat särskilt mot systern som inte borde ta åt sig. Han var ju bara sådan. Sådan var Danne.

Den natten stannade Dannes armbandsur när Danne sov. Den långa visaren slutade på tian och den korta på tvåan. Det tog det slut och någon skulle behöva köpa nya batterier.

Danne vakar

Danne tillät sig känna ett tvivel eller en misstanke om huruvida han var tillräckligt emotionellt utrustad för att klara leva.

Stjärndamm och katter

Tillägnad min vän :@

Vi är aldrig nu, för ljuset färdas

om ljuset kunde stå still, fångas, kanske

men ljust nu är vi aldrig där.

Och ljuset måste färdas, annars släcks det.

Och ljuset bär på allt vi har.

Och hjärnorna vi märkt ut på himmelen.

Alla de hjärnor vi ser är bara hjärnornas ljus

och där de var då är kanske bara hjärndamm kvar

och böcker som ingen kan läsa.

Stora sjärntankar som försvann,

behållare av oräkneliga tusen liter ljus –

som inte har försvunnit, men är på väg.

Någon annanstans.

Trots denna avgrund mellan oss och nu

har vi atten:

(att läsa, att prata, att längta, att sakna, att)

atten finns och lapar vatten

på sätt och vis

är atten den enda tanken

för till skillnad från hjärnorna på himmlen

är atten levande

och spinner planer.

Danne somnar inte i sängen

”Det motsatta går samman, ur det som går isär uppstår vackraste fog”

Aristoteles citerar Herakleitos i den Nikomachiska etiken.

I sängen uppfylldes han plötsligt av en varm, pyrande förnimmelse i magtrakten. Han låg ett tag och funderade över denna förnimmelse. Den var till formen misstänksamt lik förälskelsen. De senaste tre veckorna hade han dessutom ökat relationerna till tre ganska olika, men alla ovanligt intressanta flickor. Men ingen av dem skulle ha denna inverkan på hans mage. Han var inte och skulle heller inte bli förälskad. Danne gick igenom alla de faktorer som han där och då kunde komma på som styrkte denna slutsats att den varma känslan i magen inte var orsakad av en förälskelse. Ganska fort blev han relativt övertygad om att bevisningen var övertygande. Dessa flickor hade alla på något sätt kommit att betyda mycket för honom, men ingen av dem lockade honom på mer än ett platonskt sätt. Men ”oron” släppte inte, snarare intensifierades den av att han tänkte på flickorna.

Efter ytterligare en stund, samt en vänd kudde som hade blivit för varm mot bakhuvudet, slog det honom att vad det var han kände var ett intensivt, passionerat äckel inför sig själv. Ett kärleksfullt själväckel. Han var tvungen att ligga stilla en stund och låta det sjunka in.

Hela eftermiddagen hade han upplevt en stark känsla av trötthet och meningslöshet. Han hade lämnat skolan tidigt, vandrat över torgen planlöst, ställt sig och studerat sitt armbandsur särskilt noggrannt och länge som om han väntade på någon som var sen. Ett tag trodde han att saker skulle kännas bättre om han gick till bok- och pappersaffären och köpte en dagbok samt en svart tuschpenna och satte sig på en bänk ute i vädret och skrev ner en första anteckning redan nu. Han gick till och med in i affären och granskade alla anteckningsböcker de hade att erbjuda innan han insåg att detta var något han försökt flera gånger förut utan resultat. När han väl hade köpt en dyr bok och en ny penna (trots att kavajfickan redan gömde två pennor av exakt den typ som han hade föreställt sig köpa, svart tusch 0,3) kom han aldrig på något meningsfullt att skriva i den, så hamnade den på hög där hemma, någonstans långt bortom hans medvetande. Denna gången hejdade han sig alltså innan han hunnit välja ut en ny meningslös anteckningsbok och lämnade affären tomhänt (i den gröna axelväskan låg det redan två knappt använda block av den sort han förmodligen skulle valt ut). Istället hade han lagt sina pengar på en kopp kaffe, trots att han för bara en timme sedan druckit en kopp för mycket direkt efter lunchen.

Det kunde förstås vara kaffet, resonerade han.

Danne somnar i sängen

Tumlar in på skolan kvart över åtta, fem minuter försent, ingen bryr sig.

Det finns så mycket att veta och Danne vill veta allt. Han brukar gå upp en timme tidigare än han måste för att hina läsa alla artiklar i åtminstone Kristianstadsbladet, för de lokala nyheterna, och Dagens Nyheter, för de större nyheterna. Svenskan, Sydsvenskan och Norra Skåne brukar han hinna med innan middagen arton och femton på kvällen. Annars hinner han oftast bläddra färdigt i dem eller gå tillbaka till någon särskilt intressant artikel som han redan läst, innan han somnar i sängen.

What?

Kolla, Herman Hesse läser FEL1 ser det ut som!

Fragment ur manifest

Urini i det offentliga rummet är förargelseväckande beteende. Vatten är porlande klart och genomskinligt, urin är grumligt, mörkgult samt utsöndrat.

Inferno

Joel - When you are gone

TE-xter?

Liggandes nästan helt under vattenytan i karet, svarar hon:

"nej, nej, det är liksom i andningen det sitter, i andningen"

slår till med en utmanande, eller prövande, min i sitt ansikte

sjunker sen ner under ytan så att fötterna tvingas upp ur karet på andra sidan

hon är så lång att hela hon inte får plats under vattnet

en del av henne måste alltid vara ovanför ytan och droppa ner

denna gången var det fötternas tur att droppa vatten ner i karet

från där ansiktet stuckit upp lät bubblors död mot ytans underdel

tiden där under är stelnad som ansiktet under frusen is, iskall död

sen rundar hennes huvud av dödsminuten och sticker upp igen dyngblött

"tittut" skrattar hon med en bitter underton av att vi var här igen

"allt sitter i andningen, Per-Ola har bara glömt bort det, glömt bort det"

jag betraktar henne under en stund av tystnad och nickar sedan

"te, vill du ha te älskling?" jag frågar det med saklig röst, som om inte allt stod på spel.

Etui som döljer en orm

Små nedklottrade ord växer inte på träd du vet

men den senaste tiden har jag ätit dem varje morgon

och varje middag och varje kväll, som äpplen dinglande från träden

mina träd, bjuder de ut sig

Låt oss säga för en sekund att äpplena är bröst

för sakens skull är äpplena röda

och runda som klot, och länkar

Håååååååå Adam!

Ord serverade på bord i små små packet

ett etvi tvi tvi två två tre tre tre 

(menade etui, det lilla paketet)

mina fingrar är så kalla att de är varma nu

Ehhhh vaaa?

ORMEN komer, se grupptagen ut!

Watch out, behind you!

Viljan till donskap

Han var hundra väntande vantar i töväder

ishuggtänder på stuprörsrännor när det frös

i goda tider en långlek, i trånga tider en kortlek

när det gick runt för honom en kärrlek

där han paxade att få vara åsnan som drog

som Nietzsche på fotot från förr

psykologen myntade begreppet vilja till donskap

men det meningslösa i att vara vanten förutan någons händer

och det meningslösa att vara någons åsna utan någon

ingen vill ju vara den ensamma åsnan

eller för den delen en kortlek i en värld utan fängelser

detta meningslösa gjorde att leken dog

när han bara var sju år gammal, jag menar SJU ÅR GAMMAL!?

Nå, han kunde i varje fall rita

och det var en tröst.

Gudars urini

Din möjlighet drunknar i mitt pluskvamperfekt

dåtidskvicksandshelvete, min vilja saknar kondition

och kalorierna har ätit upp min rörlighet

gudars urini att energi inte gynnar rörlighet, va fan

står inte ens stilla utan sitter!

Jag kom, jag såg och jag segade, träningen är kastad,

här äger ingen träning Rom.

Det hade varit kul att, det hade hade hade

och du står där med mjöliga händer

STÅENDES i perfekt, bakat din framtid

liksom backandes frammåt -

jag sitter upp, rullandes neråt, i en frånstötande naturvidrig bil.

Sån jävla tur att grammatiken bara är på låtsas,

när boken slår igen lägger grammtiken av

och hela smuliga världen väntar SPRÅKLÖST

(spårlöst, anspråkslöst, poröst)

En dikt på rak arm

Idag plockade jag fram en linjal för att raka mig

jag dök ner i vågen som slog mot mig med min vikt

jordgloben snurrade så snabbt att sträckan böjde sig

som när man svingar en spenstig men tunn avlång gren väldigt snabbt

och det plattraka blev en miljonbesökt rallybana

rallybanan skalades, till en mindre skala, sen åt apan upp den

alkoholen alkoholen alkoholen kommer nu

jag berusar mig med film och te och tjejen

filmen är filten och soffan stranden av vårt hjärta

Tänk, gärna, tänk med dina grå krumsiduller och kurvor

du och du och du är alla rallybilar som far runt runt och runt där inne/uppe

jag rakar mig av allt skägg av mig, min egen egen hand

Herre Gudars, himmlar med ögonen som moln drar förbi solen

solens lyster lyser stjärnstrålevärmen ryser bort kylan, ulven ylar

gömmer sig i ett snår eller ett övergivet kaninhåååål

övergivet och övergivet, det var ju allt en snäll omskrivning EUfeminism

solen är mannen och månen är kvinnan, knulla det, kvinna kan lika gärna vara stolen!

WOW EN TILL SÅNG PÅ SAMMA KVÄLL DET VAR INTE ILLA

Joel spelar för DIG och DIG och dej

Har börjat leka med ljudstudion igen alltså... 

Vi spelade in en låt klockan 01.20 en vardag, fick göra det tyst, sen nös jag jättehögt och då vaknade alla ändå

Is this me from a hundred years ago?

Someone sent me this picture today, and a letter telling me to be ware, someone could get hurt. Signed Joel, 1809. Dortmund. Now I'm afraid and can't go to bed.

Mina favoritbloggar - Del 3

Så har jag kommit till del tre i denna serie länkar som erbjuds helt gratis, och i och med den opartiska siffran tre kan jag med gott samvete länka till min fru Christinas blogg utan att det känns tvunget eller konstlat. För visst pratar vi mest helatiden, men ändå är det fint att kunna logga in på hennes blogg och även där stå i dialog med denna människa som varje eviga dag fyller mig med skaparglädje, nyfikenhet, utmaningar och glädje. Bloggfenomenet har vunnit en plats i mitt hjärta, det är ett så fint sätt för människor att skapa sig bilder av sig själva, och ytterligare en bild av Christina är helt fantastiskt för mig och för er att ställas till bjuds inför. Ta emot ytterligare en blogg som jag ser till att besöka flera gånger om dagen!

Jusqu'ici

Sen att jag är med på några hörn är ju som sagt alltid ett plus! Håll utkik efter fler delar i den här serien framöver, och jag tar alltid tacksamt emot tips på nya bloggar att spana in.

Två snälla

Lebbig bild

Kärlek

Potoropp

I dare you

Någon

Det gäller att hitta någon som gör det för dig med orden. Hitta honom eller henne. Han eller hon vill bli hittad.

Choklad botar något
vill bli rebootad
mina pennor gör sådana konstiga ljud
mina ord hänger sig stup i kvarten
Chockad botar något
kontroll
allt
delete

att dra ut sladden innan systemet är helt avslutat

är ingen bra idé om du vill vara rädd om filsystemet

Mitt tips är att börja sökandet på stadsbiblioteket, mellan böckerna.

1 mars

Jag luktar numera lavendel istället för liljekonvalj, och jag gillar detta bättre. Jag har varit i Stockholm och köpt:

1 st skjorta med ett moln på

1 st kofta för tjejer från monki som jag ändå tänker ha, men dela med chr

1 st klarblå kavaj/kofta från weekday

Idag har jag och Christina och Viktor haft FEL-möte och planerat vår SF-antologi vars deadline går ut i natt. Det kommer bli en fruktansvärt rolig sak att ha gjort. Jag ser väldigt mycket fram mot att få se den i tryck. FEL2 går fortfarande lite långsamt hos grafikern som fick en massa belastande skolarbete som var tvunget att gå före, men det är i alla fall igång och på väg. Vågar dock inte sia om hur många dagar till det rör sig om innan vi kan skicka den till tryckeriet.

Idag har jag skrivit mycket på min egen sf-text som jag tycker är det bästa jag har skrivit hittills, ironiskt nog (på något sätt ÄR det ironiskt och inte bara Alanis Morisett-ironic).

Nu äter jag och Chr sen middag, wok blire.

Imorgon blir en spännande dag på flera olika sätt. Heja.

Utdrag ur eventuell sf-novell

Farbrorn knackar på den fullkomligt stängda dörren. Innanför, det välbekanta ljudet av lektion som sprakar och knastrar och liksom vill tvinga sig ut men hålls kvar av lärarens mjuka säkra stämma. En annan sång och en annan tid som ännu ska vara i trettiofem minuter. A ja, vad är väl fem minuter av fyrtio tänker farbrorn och härmar för sitt inre hur läraren öppnar dörren och hälsar honom välkommen till sitt liv. Sjung med, Kalle, sjung med! uppmanar läraren i Kalles huvud Kalle och bjuder under tiden med hela kroppen och gester in Kalle i klassrummet där hundra förväntansfulla och välkomnande glada ögonen möter honom. Även tjugo vänliga skratt hörs och han ska gå in och sätta sig mitt i klassrummet bredvid Elsa och Edith, klassens modigaste tjejer som dessutom passande nog har mest pengar. Nej: Läraren har slutat sjunga på melodin där inne och hörs nu gå mot dörren där Karl fortfarande fantiserande dröjer, liksom vänd innåt snett åt vänster där han hört att hjärta ska sitta. Hjärtat hörs inte i Kalle, det är tyst som en mus. Det har Kalles hjärta varit sedan någon gång det året han fyllde femtitre och pensionen fortfarande var ett barns tre fjärdedelars livstid bort, fortfarande så lekfullt avlägsen som den aldrig mer är nu. Kalle är farbror, vägskyltarna visar lägre och lägre hastighetsbegränsningar ju närmre han kommer.

När Kalle var ung hade han både bråttom och inte bråttom när han vägrade ta körkort men sa till alla frustrerade tyckare om saken att han skulle skaffa körkort den dagen svävarna kom och ersatte bilen. Han var så trött på allt prat, särskilt det i radio, tv och tidningar. Han är det fortfarande och fick senast häromdagen skjuts i en typisk vanlig bil som var fast rotad i marken med fyra tunga däck, bara för att Kalle inte hade någon bil trots att räkneåren nu nått det respektingivande framtidstalet 4009. Svävarhelveten som aldrig kommer! brukade Kalle ofta höras svära åtminstone en bit in på pensionsåren. Besvikelsen på framtiden som aldrig kom honom till mötes gjorde honom faktiskt bitter under en period av sitt liv, någon gång samtidigt då som hjärtat blev stumt och ljudlöst (det var inte helt och fullt ljudlöst, det avgav ibland små ljud som påminde om pip). Nu stod Kalle som farbror inför en klassrumsdörr som slog upp och presenterade hans lärare för honom, läraren hade en väldigt väldigt väldig basröst så djup.

- Du är sen, stig in Karl och sätt dig.

blyerts

Dagar som nedtecknats med blyerts
evighetsgrå molnhimmlar blir ljusa och mörka om vartannat
och går in i varandra, ihopskuggat
stöter oss mot datum, staplar, vassa siffror i kolumner
kalendrars tydliga pennvässarfunktion
och hjärnans suddigumms
är alla en del av dessa dagar
Men minnet
Unsaved document plus blue screen of death
refrängen: digital stendöd.
blyertspennor som hänger i luften, fritt fall, den som skissar första strecket, ta dina ord och gå, föräldra fritt, jag är världens pennspets, mina papper, varför har ni övergett mig? Fel form, kladd. Andra dagar är photoshoppad färgkaskad
andra dagars lens blur och, pekare, PDF, photoshop, processorers penndröm när jag blir stor vill jag bli
processor eller minne
en uppgradering av något slag.
Refräng. Slut.