Andrei Tarkovskijs "Offret"

Efter en trettifemma vodka och Christinas underbara veganska lasagne fick jag den briljanta idén att se Tarkovskijs Offret. Två timmar och tjugo minuter senare finner jag mig ensamt vaken i den nedsläkta lägenheten. Christina och våra tre katter sover runt omkring mig i soffan och det är varmt. Med fredagliga och familjliga mått mätt var det nog inte den bästa idén jag fått. Men upplevelsemässigt var det här precis stämt för mig.

Långa öppna tagningar med en snyggt manövrerad kamera (Sven Nykvists förtjänst) i ett ödsligt öppet rått Gotländskt klimat. Havet ständigt närvarande, sumpmark och gräs och träd. Ett kolsvart träd som vattnas av en ung gosse. Andlig depression och förvirring, kriget, kris och den slutgiltiga hanteringen av de besvärliga. Oh ja, me likes. Uppläget och skådespeleriet var så där upplyft teatraliskt som jag gillar, gränserna mellan dröm och verklighet lurades bort på ett underbart sätt. Tarkovskijs mod att offra en del frammåtrörelse för den visuella symbolikens skull, så att den får tid och plats att utvecklas samt den oerhört öppna, fria känslan gör att man kan leva med dramatensvenskan samt det överdrivet upplyftade teatraliska. Sitter med en sorts rustik känsla, kanske är det skrubbsåren och gruset på Aleksanders händer när han på väg till "häxan" ramlar med cykeln som vägrar släppa taget om mig. Kanske är det den oerhört snyggt sammansatta inledningsscenen som vara i säkert 10 minuter utan klipp. Eller kanske är det bara känslan jag får när en lantlig brevbärare diskuterar Nietzsche på en cykel en bra bit bort från vägen tillsammans med en god vän och ett barn.

Tydligen är Offret debatterad, huruvida det är ett värdigt avslut på en gigants karriär, huruvida den är överskattad eller underskattad. Generellt uppfattar jag det som att den här hålls för något mitt emellan. Den är absolut inte lika lätt att tycka om som många av Tarkovskijs mer publikvänliga filmer (inte för att jag sett några andra än Den yttersta domen, men man har ju fördomar ju!). För alla som uppskattar den andliga biten i klockepisoden i Den yttersta domen är det här en ytterst välgjord och atmosfärisk vidarebearbetning. Denna ska jag se igen och igen och eventuellt igen.