Tänk dig ett rum som är så stort att om du lägger en hel livstid på att gå åt ett håll, oavsett vilket håll du väljer, ändå inte kommer fram till ens en skymt av väggen. Rummet har fortfarande väggar, eftersom det är ett rum, men eftersom vi aldrig har en chans att se dem eller hindras av dem, lever vi i en oändlighet. Herakleitos citeras av Clemens i Vävnader på följande vis: ”Vad som förestår människorna i döden varken förväntar eller föreställer de sig.” och sinnena slockna inför döden, det är inte rummet utan du som sviker dig. Danne förbereder sig väl. Han släcker alla lamporna i lägenheten, ser till att katten har mat för kvällen och natten, drar ut kontakten till TV-apparaten, kontrollerar att spisen och kaffekokaren är av, rättar till en skrynkla på överkastet i sovrummet och hänger upp gårdagens kläder prydligt över en stol. Inte med en smäll utan ett försiktigt klick stänger han dörren bakom sig och lämnar sitt hem. Sen var det alldeles tyst och stilla. Han har gått.
Några timmar senare hör en granne hur en katt går runt och jamar i Daniels lägenhet, ett ljust och frågande läte. Det pågår en tid innan också det upphör.
1 kommentar:
Är det över för Danne nu? Varför gav han inte katten mer mat då?
Skicka en kommentar