Badkarsvit

Jag är en badkarl,

”Skepp ohoj!” ropar jag lojt

över det vita karets tank,

och plaskar trött.

Tankar som fylls,

tankar som tappas.

Tomma tankar,

fyllda tankar.

Rent in,

smutsigt ut.

Smutsig in,

Ren ut,

i.

Jag ser världen precis så:

det fylls på

och tappas ut.

Som Goethe skriver:

“Att andas innebär gåvorna två:

att luften dra in, att låta den gå.

Det ena tynger, det andra lättar,

en bild av undret som livet berättar.”

Och att tappas ut,

tänk hur svindlande kul

att rinna ut i tusen rör,

ta del av ett system,

möta Dante som jobbar

på reningsverket,

och segla med Odysseus

ut i havet där vi alla slutar, och börjar.

Å, att få regna ner en dag, i en sjö,

i Kaanans land, 

bortom öknens rand,

där det finns ett nytt kar

att fylla upp och tappas ur,

fylld av undran vart nästa skur

ska fälla dig då.

avdunsta, ångbli,

ett moln i 

barnmorskeuniform:

kranen krystar.

Mot det vita, blanka,

kranen tappar vattnet.

Fyller upp med livlig vätska.

Vattnets dån mot vatten,

ekar mellan badrumsväggar.

Ytan stiger upp på nytt,

över kroppen, långsamt smek,

kärleks lek: "Ohoj!"

Människans mått:

att låta vattnet rinna till

att låta vattnet rinna bort.

Av och på,

ger vattnet rätt nivå.

Så långt det är möjligt.

Blir vattnet smutsigt,

blir det när man badar,

måste vattnet tappas ut.

Då är badet slut.

Dags att stiga ur.

23 november

I fredags hade jag en bra dag. Jag var ledig, fick sova ganska länge, sedan gjorde jag mig iordning som om jag skulle någonstans, träffa någon, men satte mig istället och luktade gott i en röd fåtölj och läste intensivt. Det var vad min själ behövde. På kvällen kom Viktor hem till oss. Christina hade köpt vin, Viktor hade med sig lite vodka och julmust, och med detta i glas satt vi och läste texter till FEL 2 och SF-antologin hela kvällen, diskuterade poesi, våra egna texter och framtid. Det var en väldigt trevlig och inspirerande kväll. Väldigt inspirerande.

I går var vi hemma hos min mamma och åt hennes gryta som vi alltid äter hemma hos henne för att den är så god. Sen spelade vi sällskapsspel och åkte hem ganska tidigt på kvällen. Hemma kröp vi upp i soffan och såg på Hajen 2 och Karate Kid tills klockan blev tre.

Idag läste jag ut Siddhartha, och tyckte att slutet var oerhört minnesvärt. Men som alltid när jag läst ut en bok slås jag av en överväldigande rotlöshet eller rastlöshet. Det är som att den huvudvärks- och hopplöshetsingivande frågan: VAD SKA DU GÖRA NU??? ställer mig mot väggen, trycker mig mot golvet, jagar mig ut ur mig själv (notera ordleken: jag-själv, känner mig missförstådd i mina ordlekar allt som oftast och vädrar det nu). Jag har försökt diska, skriva ner citat ur boken i mitt anteckningsblock, lyssna på musik, skriva, välja ny bok för att slippa frågan, men det känns mest tomt. Hopplöst. Den är här.

Vill...

Ἐκκλησία

Hennes pappa slöt ögonen till vila och flickan blev plötsligt ensam i det trånga rummet. Hon var inte fullt beredd på det och förstod först inte vad hon hade att göra. Istället satt hon kvar en stund med en slö min på stolen bredvid sjuksängen och gjorde inget nyttigt alls. Sakta steg en ovanligt vacker beslutsamhet upp från djupet i hennes mörka ögon, sakta bröt den ytan och fick luft och liv. Där förvandlade den henne till sitt redskap, och hon gav sig frivilligt åt den, utan att känna någon ånger. Hon var bara 14 år.

Det röda håret vågade sig ner över flickans axlar och slog med vild, ungdomlig kraft skummande ut över brösten och skulderbladen. Hårtopparna vände sedan bakåt igen, som om hårfästet drog i dem, kallade dem hem och spann en lockig frisyr. Hon var inte särskilt lång vilket fick håret att se ovanligt stort ut, som om det på något sätt spelade en ovanligt viktig roll i hennes liv, som om det på något sätt sa något om vem hon var, beskrev hennes person, betydde något särskilt.

 

Hon böjde sig fram och började omsorgsfullt klä av sig framför sin döda far, tills hon stod framför honom helt naken. Ljusblå trosor med ett barnsligt motiv låg noggrant vikta på stolen där hon nyss suttit bredvid honom. Det brann ett visst trots i hennes blick när hon med prövande röst sade: du är min fråga, nu ska jag ställa dig.

 

I ett så gott som felfritt språng sprängde på en annan plats syrsan genom luften och fångade smidigt stråt som den tagit sikte på. I en vacker båge hade den hoppat, och gungade nu fram och tillbaka på sidan av stråt som stod i en vajande rörelse. Syrsan tillät sig känna tillfredställelse och njöt av hur vacker dess natur var ordnad. Sedan lossade den på greppet om stråt och valde ut ett nytt på måfå. De långa stålbenen spänndes och gjorde sig redo för nästa kraftexplosion ut i luften utan plan och mening.

 

Flickan torkade bort saliv från mungipan med sin högra handrygg, strök ut det längs med den fortfarande flickaktigt runda kinden. Hennes fingrar frös, de var vita och blodet var inte i dem, hade inte varit där på flera minuter. Istället pulserade tinningarna så kraftfullt att hon kände vågor av illamående slå mot henne i takt med sina pulsslag. Hon ville sjukna ihop och lägga sig ner på golvet och dras med ner, bort, av en av de återkommande smärtvågorna. Istället tog hon skälvande trosorna från stolen och drog på sig dem. På sängen låg en vålnad som sakta börjat brytas ned inifrån. Men han hade lämnat henne, var utdriven ur hennes kropp, våldsamt. Ljumna droppar blod på det vita sjukhuslakanet vittnade om våldet. Men spöket var slutligen utanför henne, på en säng, där hon kunde se det, där det inte längre riktigt var ett spöke. Utan död kropp. Lättförståelig död kropp. Ett visset strå gräs.

 

Mot den nu kalla, suddiga huden vilade ett glömt rött hårstrå. Det föll av, förlorade kontakten, föll till golvet när man senare på dagen flyttade på liket.

***

Flickan växte upp till kvinna. Hennes röda hår blev brunt, men behöll sina lockar. På hennes väggar satte man upp tavlor, gobelänger, man tände ljus i henne för att mota bort mörkret, man samlades där och sjöng tillsammans, minndes alla en berättelse tillsammans, och log och tog varandra i hand och hjälptes åt att uppskatta lugnet som kvinnan erbjöd det tröstlösa livet och farandet ute i världen. 

 

Flickan som nu blivit kvinna, tänkte sällan, nästan aldrig, på frågan. Istället njöt hon när nyfödda barn namngavs i hennes strupe, hur två älskande förenades i hennes hjärta, hur hennes immunförsvar någonstans i närheten av levern höll de vuxna i handen när de då och då drabbades av känslan hur världen sakta gled ur deras grepp, hon älskade till och med de tårar som togs emot av hennes slemhinnor mellan benen när de gamla hade sköljts bort av den stora vågen, älskade hur hon kände sig fuktig och saknade något, längtade något, behövde något. 

 

Då och bara då kunde hon ibland komma på sig själv med att tänka på pappa, och fick hejda sig. Hon hade med tiden upptäckt att det kunde hjälpa om hon mässade hans namn som skyddsformel: Jahve, jahve, jahve. Sakta blev hans namn bara ett ljud, och inte så mycket ett minne. 

Den maskerade monologen

Hon vände sig om mot han som just passerade, ett ögonblick var allt som växlats, men ändå. Hon öppnade munnen och lät det som ville komma ut:

En gång ska vi dansa i evigheten

en dans, det är allt vi får.

Halva dansen skrattar vi och far runt

livfullt i cirklar, som växer och växer

tills vi båda brister ut i gråt

kinderna blir grand canyon

genom tårar tyngda av alltid och aldrig.

Vi gråter en hel istid

tills de utmätta stegen för oss samman igen,

lika långsamt som isen drar sig tillbaka

och famntagets värme låter solen en gång svälja jorden

i härliga helvetiska erotiska flammor

innan den krymper igen och blir till en dvärg

i ett universum som inte känner den längre.

Vi har fått vår dans till låns av tiden

för att vi aldrig hann den, kunde den, i tid

en ursäktande gåva som den

mamman ger till barnet när hon gjort det illa

i tron att hon handlade i dess intresse

men fick fel.

Men tiden har fel, vi dansar också här

som två löv, som vuxit upp bredvid varandra

på samma kvist, och en dag släppt

ungefär samtidigt

och virvlat förbi varandra störtandes ned

som två löv vilka som helst

drömmandes om den eviga föreningen i jord

begravd under den saftiga vita glömskan,

hälsandes guden mask med röd erotisk längtan

Han såg frågande på henne, igenkännande blixtar försökte nå från ögonen ner till hjärtat och händerna, ville ta tag i henne, ruska om, hålla om, svara: hej hur mår du det var längesen vi sköt blickar i staden vi just då börjat känna. Då bar jag kamoflage och ägde kikarsikte, jag gömde mig så bra att du aldrig hittade mig, så jag vann. Var tog du vägen sedan? Du flyttade och bildades, dog en liten bit på vägen. Ögonen ville det så, men händerna nåddes aldrig av de elektriska impulserna, utan låg vältränade, dresserade utmed sidan. Kostymen var mörk grå. Ögonen blixtrade som en lampa på kvällen på en gårdsplan som kämpar för det sista ljuset, och när han vände sig om för att gå, dog de.

På natten när hon inte kunde sova, igen, skrev hon några rader i ett block:

En gång ska vi dansa i evigheten,
En gång, men bara en dans,
Det är allt vi får.

Musiken spelar inte för oss, vi borde
Inte vara här. Ändå lånar vi tid av livet
För att få en kort dans i evigheten.

Här nere blåser vi förbi varann, som
Två löv som kanske en gång delat
Kvist, suttit bredvid varann, men nu
Virvlar förbi som vilka två löv som helst.

Han sov redan med andra kvinnor, bildade sig det liv som var utstakat för honom, följde som alltid den snitslade banan. Den största känslan är den som aldrig blir mer än profetiska ord på pränt, som aldrig hinner bli kropp, bli rumslig, tidslig. Tiden kan ibland ge lån av evigheten, den som stjäl från evigheten hamnar på maskarnas tallrik redan till kvällen.

Tour of internet start 1984 pm

Goda länkar ska man vara rädd om, här bjuder jag på en sådan skatt. Har ägnat flera minnesvärda timmar på herr Mjömarks sida där han samlar bilder av varierat slag med en sak gemensamt: minnesvärdhet. Det är Mozarts skratt i Hesses fantastiska roman, men när Mozart är död måste någon annan hålla i pinnen, det här är Mjömarks dirigenthåv.

http://ffffound.com/home/mjomark/found/

Lie with me

Har under kvällen sett en fantastiskt bra film, mycket sevärd. Den är obehaglig och fruktansvärt snuskig, men också väl komponerad, psykologiskt djuplodande och rundas av med den allmängiltiga sanningen, som också sammanfattar ungefär allt mitt tänkande, oavsett om det handlar om livsfilosofi, hur man ska läsa en bra dikt eller bygga en relation:

You have to wait until you're uncovered

You have to wait with someone naked

and then you have to wait some more

Ja, sanningen blir förstås inte uppenbar sådär direkt, man måste ligga med den lite först, och vänja sig. Till att börja med kan man se filmen. Lie with me, heter den. Se den. När du har tid. Se den ensam.

15 november

Väcktes av Christina som ringde och sa att jag måste läsa hennes mejl och svara på det så fort jag kan. Mejlet var ett så sött mejl att jag tänker dela med mig av det här. Hon är söt och tycker om sin dator mycket och relaterar till den som en kännande varelse. Ser fram mot att läsa hennes sf-text till vår antologi vi ska ge ut till våren (www.felforlag.se).

Nu har min dator betett sig konstigt igen!

Jag loggade in med modemet i morse när jag åt frukost och kollade datorn och då gick allt bra. Sen när jag kom hit satte jag in modemet men när jag skulle logga in stod det att det blivit fel på kortet så jag tog ut grejen och ploppade ut sim-kortet och satte i igen. Men när jag satte in den igen stod det ett annat felmeddelande rörande kortet, så jag tog ut och testade igen några gånger men det funkade inte. Då slog det mig att KB säkert har ett nätverk man kan gå in på, så jag tryckte på airportloggan men då stod det att airport inte var anslutet så jag tryckte "öppna nätverksinställningar" och då hände inget, det öppnades inte, men systeminställningar hoppade upp i dockan. Så jag högerklickade på ikonen och så stod det att programmet inte svarade, så jag tvångsavslutade. Sen öppnade jag systeminställningar via äpplet i vänstra hörnet och det gick. Men när jag klickade på nätverk började den regnbågstänka så jag fick tvångavsluta igen. Då tänkte jag att datorn ju varit på länge och rest och allt sånt så kanske den vill startas om. Så jag gjorde en omstart men när den stängt ner alla program stod den i ett läge där man såg min skrivbordsbild med katterna fast skärmen var liksom lite mörkare än vanligt och så bara tänkte den i säkert fem minuter (med den grejen som snurrar runt, du vet med stavar i en cirkel och så går det runt ljus, som när man startar en mac) så jag tog ut strömsladden men det gjorde ingen skillnad så jag höll in power-knappen en stund och då slocknade den. Sen stängde jag datorn i en halv minut och kände på den och den var inte ovanligt varm eller något sånt. Sen höll jag inne power-knappen och inget hände först. Så jag höll in den igen, men ännu längre. Då tutade datorn, och tutet kom liksom från sidan, precis som det jag berättade med mobilen! Fast då var det en ganska hög ton, nu var det en mer dov men högre rent volymmässigt och det lät INTE mac, det var en PC-tut!!! Jag blev förskräckt och lyfte upp den (ifall den inte tystnade hade jag ju fått springa ut ut läsesalen), men då slutade den och skärmen blev blå och så startade den upp som vanligt, i vanlig takt. Och nu funkade det med airport, nu stod det "slå på airport" som vanligt och jag har loggat in på KB:s nätverk (man använde sitt lånekortsnummer och personnummer).

Jahaja, vad hände??? Varför lät den som en PC? Varför skämde den ut mig på KB? Har jag gjorde något fel? Tycker den inte om mig? :(

Jag saknar dig, och katternas mjuka pälsar!

KYSS!

14 november

14 november

Ska börja med en snabb återgivelse av gårdagen. Skulle vara lärare i matematik på morgonen, vaknade lite sent men hann precis till klassrummet när lektionen skulle börja. Där möter jag den alltid glada och trevliga vikarien som liknar Clark Kent, alltså stålmannen. Jag kallar honom för stålmannen. Han hade redan hunnit släppa in klassen och skriva ett tal på tavlan, superhjältar med snabbhetsskills. Vi förstod att det hade skett en dubbelbokning av vikarier, och jag var ödmjuk och sa att han förmodligen kan lära dem matte bättre än jag (för han utbildar sig till mattelärare) och så kom jag på att det var tur för jag hade lovat att läsa en dikt på skolans poesihörna klockan halv tolv, mitt under lektionen. Så jag gick till skolcafét och träffade Joel som jag skulle läsa tillsammans med och inväntade rätt klockslag för att börja läsa.

Det kom ovanligt många för att lyssna den här gången, nästan hela cafét fylldes! Det är kul att det ständiga nötandet har börjat ge resultat. Mitt och Joels tema hade vi bestämt skulle vara grekiska gudar, och jag valde mellan Saphodikten där hon är tjenis med Afrodite och Stagnelius Endymion. Jag valde Stagnelius för att jag älskade den när jag själv gick på gymnasiet. Jag tyckte att det blev en oerhört lyckad läsning av både mig och Joel.

Läs dikten här

Sedan vart jag intervjuad av några medieelever om vad som händer efter skolan, och vad man kan ha för nytta av medieprogramet och dess olika inriktningar. Det bev nog en cool intervju med mycket självironi men framför allt kreddade jag mina kollegor mycket. Resten av gårdagen försvann i ett töcken.

Idag vaknade jag snabbt, drog på mig kläder och gick för att hålla lektion i ljudteknik. Mådde illa. Hade inget humör. Det regnade ute på det obehagliga sättet. När jag kom fram var jag lite tidig så jag övade mina trumskillz på ljudstudions trumset. Men inga elever kom! Om jag inte skrämt iväg dem med mina trumskillz kanske det berodde på något annat? Jag kollade schemat lite närmare och såg att jag visst inte alls skulle ha lektion idag utan lätt kunnat genomföra min 24-timmars sömn idag utan något problem. Shit. Jag gick hem igen, satte på filmen Chaos Theory och somnade. Den var inte så värst bra, jag engagerades aldrig riktigt. Ska nog försöka se om den från där jag somnade senare idag eller något.

Fram tills nu har jag försökt sova och inte svarat i telefonen som ringt ganska ofta. Kom på att jag inte druckit något kaffe. Vet inte om jag orkar.

Saker att göra halv tre på natten...

Vad gör man en dag när ens fru lämnar en och åker till Stockholm en vecka på forskningsresa och man känner hur en elak sjukdom sakta men säkert vinner över kroppen? Jo, man träffar goda vänner, dricker öl, och när man kommer hem på natten BAKAR MAN SCONES!!! Jag var på gott humör klockan halv tre i natt, och kände mig extra kreativ. Jo, jag var också ganska berusad och förvirrad och pladdrade lite väl mycket för att det skulle vara sevärt... Njut av den fantastiska musiken istället!

Barnets förväntan

Det rusar en våg mot oss

större och högre än våra kroppar

högre än hus, större än tempel.

Vi ska leka i den, slå kullerbyttor

koka kaffe i vattnet, som när vi var barn

dyka som delfiner, skrapa magen mot botten.

Vi ska vinka på våra mödrar 

som oroligt spanar borta vid strandgränsen

En hel värld ska spana efter oss i sorg.

Den thailändska solen står mitt på himlen

små partiklar på ytan får vattnet att glittra

som barnets förväntansfyllda ögon inför havet.

12 november

Gick upp strax efter klockan sex för att hinna med morgonrutinen att bada minst en timme, gärna en och en halv. Tänkte läsa ut Siddharta, men fastnade i andra tankar. Jag tänkte lite på vilken ingång jag ska lägga på min essä om islam, nu lutar det åt att försöka använda Hans Georg Gadamers syn på begreppet 'hälsa' (hämtat från Den gåtfulla hälsan) i kombination med 'sekularisering' och en allmän hermeneutisk utgångspunkt i förförståelse, verkningshistoria och syftandet till helhet. Med det hoppas jag kunna säga något intressant om muslimens inomvärldsliga fokus, det immanenta fokuset i att underkasta sig som en integrerad del i vardagslivet. Kanske kan det säga något även om den svenska relationen till det religiösa, privat och offentligt. Baaah, kanske? Får bada över den frågan fler gånger innan jag bestämer mig.

För övrigt gör badet det för mig som promenaden gjorde för Nietzsche. Att helt och fullt hänge sig åt tänkandet och samtidigt fly undan något som man inte kan komma ifrån. Mitt problem är väl att promenader generellt är nyttigare än långa bad. Men går det att ersätta det ena med det andra? Jag har hört om de som skiftar mellan att röka och snusa som ingenting.

Idag har jag blivit kallad för galen. Jag försökte vänja mig vid det en stund, dröja kvar i känslan, hur det var, och det var inte helt fel men jag kände mig lite missförstådd ändå. Sen har jag försökt undervisa i ljudteknik utan någon teknik då någon annan lärare hade slarvat bort nyckeln till skåpet där all den dyra tekniken göms undan för tjuvar. Då kände jag mig också lite galen, tänkte för en stund att vi kunde rita ljudvågor tillsammans med penna och papper. Istället höll jag en kort men inspirerad föreläsning om tolkning, då eleverna är i färd med att tolka en av två noveller som de har att välja mellan, där den ena är Dagermans "Att döda ett barn". Sen kollade vi på youtube, några elever visade mig hur någon har dubbat Sagan om ringen på ett humoristiskt sätt. Jag förstod humorn, lite i alla fall, men kände mig ändå lite gammal. Då kunde jag berätta att de som väljer ljud som inriktning till tvåan just kommer att få dubba korta filmklipp.

Var också på en kort promenad med Alma och tittade på en flagga som någon hängt upp utanför ett öde hus strax bortanför tågstationen. Jag tyckte det var kul att Lundarörelsen får lite ringar på vattnet och blir större än sig själv. Vad jag har hört från husockupationerna gillade jag att de som var litet ansvariga bar kostym och deras absoluta drog- och alkoholförbud i huset. Så länge det är fredligt och utfört i god ton tycker jag också det är sympatiskt att kämpa för boende åt alla.

Nu funderar jag på om jag ska gå på skolans poesiafton som är ikväll, innan jag ska vinka av Christina vid tåget som hon tar upp till Stockholm för en veckas forskning på Kungliga Biblioteket. Och jag funderar på om jag ska bjuda hem någon mer än Viktor och Kristian till min salong ikväll för att dricka öl eller vin eller grappa och lyssna på opera (på skoj).

Imorgon ska jag vara mattelärare, det är kul med sådana maskerader där man kan leka personlighetsdrag som man egentligen saknar.

Allt gott.

Blodigt kaffe

Jag vet fikor som plötsligt blivit på blodigt allvar, det kan hända helt oväntat och snart gå över igen. De lämnar alltid en sugande känsla efter sig, som när man tömt en tablettask, säg till exempel Viol, utan att egentligen ha sugit på tabletterna, bara tuggat och svalt. En sorts mild otillfredställelse. Det är luften som pyser ut när någon smäller ballongen, dagen efter ett kalas när man går igenom lägenheten och smäller de till hälften försjunkna som inte pallade natten. Men det är kalaset man minns. Jag tror att det är många som lever, åtminstone en del av, sin ungdom på den känslan. Därför försöker jag låta bli att fika för ofta. 

Det hände mig senast en gång i våras:

Blödande kaffe

Dimmiga, simmiga ögon,

ett stanna kvar hos mig, snälla

när alla andra reser sig för att röka.

Bara några minuter tillsammans

utan flytväst.

Simmiga blickar, sökande,

retande, under lugg, örnar

plötsligt möte framifrån

två snabba ögonkast bort,

kaffe och muffins.

Du rör runt i koppen, läppjar

blicken söker min, dröjer

spelar mellan ute/hemma

och inne/borta, på smyg

ett mellan-oss.

Som blodet lockar rovdjuren

doftar ditt hav av tankars

möjligheters röda blomster.

Hajar cirklar runt i kaffet,

hemliga, farliga hajar.

11 november

Vaknade och mådde dåligt, orkade inte bada längre än en halvtimme, väckte Christina och frågade om hon inte ville vikariera för mig på morgonen. Hon var snäll och ville det, jag satte på kaffe och skar två brödskivor till henne medan hon gjorde sig i ordning.

Har suttit i någon timme och strösurfat i soffan med morgonteve i bakgrunden, sakta fått kontroll över illamåendet och tröttheten. Att det regnar ute förstör lite planen med lektionen i eftermiddag där eleverna ska börja filma. Funderar på om jag ska planera om och köra en lektion i skolans bio istället, visa några kortfilmer och diskutera till exempel maktförhållandets betydelse i dramaturgin, allegori och symbolism i film eller något. Beror på hur jag känner mig efter lunch.

Vill gå och lägga mig tidigt ikväll.

Läser Siddharta av Herman Hesse, än så länge inte lika gripen av den som av Stäppvargen, men läser vidare, den är ju kort. Kan inte slita mig från Hermines våldnad, tänker mycket på henne och Harry och ensamheten i getsemane örtagård.

Skissar på ett kvinnoporträtt i text, det är svårt att inte falla i alla möjliga gropar, fällor och obskyra referenser som bara jag själv kan följa. Hon har rött hår och en reserverad hållning, nästan utomvärldslig, frånvarande, drömmande, men ändå vild (redan där fällor och avgrunder i skildringen, men en rolig tankenöt).

10 november

Första dagen som lärare i ljudteknik. Lite skrämd av de stora mixerborden och alla kablar, programkrascher och inställningar hittills. Men känner viss tillförsikt, är mycket tryggare i lärarrollen nu än vad jag har varit tidigare.

Christina vikarierade för mig hos Alma, efter min ljudlektion gick jag dit och värmde mig för det kalla regnet, lyssnade på favoritläraren Håkan och låtsades hjälpa till att anteckna. Köpte världens äckligaste Go Green-salsa när jag och Christina köpte hem lunch från Domus (kikärtor med citrussås, ingen höjdare!).

Sov en stund i soffan, vaknade och gick till sängen där jag sov en stund till. Fick inspiration att skriva så jag satte mig vid datorn och knackade i någon eller några timmar. Byggde om några gamla dikter på nytt som jag publicerade på facebook, två av dem i alla fall. Fortsatte skriva på mitt senaste novellbygge någon timme också.

Sent på kvällen gick Christina ut i regnet och handlade godis för alla våra pengar, om jag hade fått bestäma, och när hon kom hem kurade vi ihop oss i soffan med katterna och såg på filmen "Burn after reading" som på sätt och vis engagerade oss, Christina satt framåtlutad mot tv:n med ett leende på läpparna och en litet misstrogen blick när den närmade sig slutet. En sevärd film, den får fyra av fem i betyg.

Sen såg vi av någon dum anledning på en DVD där komikern Johan Glans gjorde standup i Helsingborg, var trots en viss skepcis från min sida ganska rolig och sevärd. En gång.

Fixade ihop den här bloggen istället för att gå och lägga mig i tid, ska upp tidigt imorgon och till skolan. Men det blir en ganska soft dag, assistent på morgonen och lärare i rörlig bild på eftermiddagen där gruppen ska ut och filma. Blir nog bra, ska lägga mig i sängen nu med lite musik i hörlurar. Med lite tur somnar jag runt fyra, och måste inte gå upp förrän runt sex-tiden, om jag ska hinna med mitt nästan obligatoriska entimmesbad innan skolan.

Texter

Tänker spotta ur mig en del grejer här, balanserandes på gränsen mellan ego och det allmäna intresset. Vad kan vara bättre än att inleda ett sådant högst anspråkslöst projekt som detta med lite självironi.

Andas in, jag andas ut. Solen skållar katten,

fåtöljen kokar över. I rummet snarkar

apparater, elektricitets svaga brus.

Utanför röker trafiken, rosslar,

hostar och gnider tänder. Jag drar

filten mellan mig och ljuden, drar

lättnadens suck och imiterar katten.

Under filten bildas fuktig kondens från

andedräkt som nynnat text. Värmen

som smälter orden, koldioxiden kväver

drömmar, bilder, verklighet, mening.

Själens brandlarm saknar batteri,

tankens rivjärn skaver knogarna, inte språket,

på handen som skriver, blodig.

Blod som droppar ner i böckernas avlopp,

en virvel av utsköljd poesi. Det lästa ordet

minns tider som besjöngs, nu är allt på band.

Eller digitalt, oändligt försvunnet från rummet,

kopians förstenade evighet. Poeten sväljer

halstabletten utan att suga, control C.

Halstabletter avhjälper anden.