Badkarsvit

Jag är en badkarl,

”Skepp ohoj!” ropar jag lojt

över det vita karets tank,

och plaskar trött.

Tankar som fylls,

tankar som tappas.

Tomma tankar,

fyllda tankar.

Rent in,

smutsigt ut.

Smutsig in,

Ren ut,

i.

Jag ser världen precis så:

det fylls på

och tappas ut.

Som Goethe skriver:

“Att andas innebär gåvorna två:

att luften dra in, att låta den gå.

Det ena tynger, det andra lättar,

en bild av undret som livet berättar.”

Och att tappas ut,

tänk hur svindlande kul

att rinna ut i tusen rör,

ta del av ett system,

möta Dante som jobbar

på reningsverket,

och segla med Odysseus

ut i havet där vi alla slutar, och börjar.

Å, att få regna ner en dag, i en sjö,

i Kaanans land, 

bortom öknens rand,

där det finns ett nytt kar

att fylla upp och tappas ur,

fylld av undran vart nästa skur

ska fälla dig då.

avdunsta, ångbli,

ett moln i 

barnmorskeuniform:

kranen krystar.

Mot det vita, blanka,

kranen tappar vattnet.

Fyller upp med livlig vätska.

Vattnets dån mot vatten,

ekar mellan badrumsväggar.

Ytan stiger upp på nytt,

över kroppen, långsamt smek,

kärleks lek: "Ohoj!"

Människans mått:

att låta vattnet rinna till

att låta vattnet rinna bort.

Av och på,

ger vattnet rätt nivå.

Så långt det är möjligt.

Blir vattnet smutsigt,

blir det när man badar,

måste vattnet tappas ut.

Då är badet slut.

Dags att stiga ur.