Ἐκκλησία

Hennes pappa slöt ögonen till vila och flickan blev plötsligt ensam i det trånga rummet. Hon var inte fullt beredd på det och förstod först inte vad hon hade att göra. Istället satt hon kvar en stund med en slö min på stolen bredvid sjuksängen och gjorde inget nyttigt alls. Sakta steg en ovanligt vacker beslutsamhet upp från djupet i hennes mörka ögon, sakta bröt den ytan och fick luft och liv. Där förvandlade den henne till sitt redskap, och hon gav sig frivilligt åt den, utan att känna någon ånger. Hon var bara 14 år.

Det röda håret vågade sig ner över flickans axlar och slog med vild, ungdomlig kraft skummande ut över brösten och skulderbladen. Hårtopparna vände sedan bakåt igen, som om hårfästet drog i dem, kallade dem hem och spann en lockig frisyr. Hon var inte särskilt lång vilket fick håret att se ovanligt stort ut, som om det på något sätt spelade en ovanligt viktig roll i hennes liv, som om det på något sätt sa något om vem hon var, beskrev hennes person, betydde något särskilt.

 

Hon böjde sig fram och började omsorgsfullt klä av sig framför sin döda far, tills hon stod framför honom helt naken. Ljusblå trosor med ett barnsligt motiv låg noggrant vikta på stolen där hon nyss suttit bredvid honom. Det brann ett visst trots i hennes blick när hon med prövande röst sade: du är min fråga, nu ska jag ställa dig.

 

I ett så gott som felfritt språng sprängde på en annan plats syrsan genom luften och fångade smidigt stråt som den tagit sikte på. I en vacker båge hade den hoppat, och gungade nu fram och tillbaka på sidan av stråt som stod i en vajande rörelse. Syrsan tillät sig känna tillfredställelse och njöt av hur vacker dess natur var ordnad. Sedan lossade den på greppet om stråt och valde ut ett nytt på måfå. De långa stålbenen spänndes och gjorde sig redo för nästa kraftexplosion ut i luften utan plan och mening.

 

Flickan torkade bort saliv från mungipan med sin högra handrygg, strök ut det längs med den fortfarande flickaktigt runda kinden. Hennes fingrar frös, de var vita och blodet var inte i dem, hade inte varit där på flera minuter. Istället pulserade tinningarna så kraftfullt att hon kände vågor av illamående slå mot henne i takt med sina pulsslag. Hon ville sjukna ihop och lägga sig ner på golvet och dras med ner, bort, av en av de återkommande smärtvågorna. Istället tog hon skälvande trosorna från stolen och drog på sig dem. På sängen låg en vålnad som sakta börjat brytas ned inifrån. Men han hade lämnat henne, var utdriven ur hennes kropp, våldsamt. Ljumna droppar blod på det vita sjukhuslakanet vittnade om våldet. Men spöket var slutligen utanför henne, på en säng, där hon kunde se det, där det inte längre riktigt var ett spöke. Utan död kropp. Lättförståelig död kropp. Ett visset strå gräs.

 

Mot den nu kalla, suddiga huden vilade ett glömt rött hårstrå. Det föll av, förlorade kontakten, föll till golvet när man senare på dagen flyttade på liket.

***

Flickan växte upp till kvinna. Hennes röda hår blev brunt, men behöll sina lockar. På hennes väggar satte man upp tavlor, gobelänger, man tände ljus i henne för att mota bort mörkret, man samlades där och sjöng tillsammans, minndes alla en berättelse tillsammans, och log och tog varandra i hand och hjälptes åt att uppskatta lugnet som kvinnan erbjöd det tröstlösa livet och farandet ute i världen. 

 

Flickan som nu blivit kvinna, tänkte sällan, nästan aldrig, på frågan. Istället njöt hon när nyfödda barn namngavs i hennes strupe, hur två älskande förenades i hennes hjärta, hur hennes immunförsvar någonstans i närheten av levern höll de vuxna i handen när de då och då drabbades av känslan hur världen sakta gled ur deras grepp, hon älskade till och med de tårar som togs emot av hennes slemhinnor mellan benen när de gamla hade sköljts bort av den stora vågen, älskade hur hon kände sig fuktig och saknade något, längtade något, behövde något. 

 

Då och bara då kunde hon ibland komma på sig själv med att tänka på pappa, och fick hejda sig. Hon hade med tiden upptäckt att det kunde hjälpa om hon mässade hans namn som skyddsformel: Jahve, jahve, jahve. Sakta blev hans namn bara ett ljud, och inte så mycket ett minne.