Jag vet fikor som plötsligt blivit på blodigt allvar, det kan hända helt oväntat och snart gå över igen. De lämnar alltid en sugande känsla efter sig, som när man tömt en tablettask, säg till exempel Viol, utan att egentligen ha sugit på tabletterna, bara tuggat och svalt. En sorts mild otillfredställelse. Det är luften som pyser ut när någon smäller ballongen, dagen efter ett kalas när man går igenom lägenheten och smäller de till hälften försjunkna som inte pallade natten. Men det är kalaset man minns. Jag tror att det är många som lever, åtminstone en del av, sin ungdom på den känslan. Därför försöker jag låta bli att fika för ofta.
Det hände mig senast en gång i våras:
Blödande kaffe
Dimmiga, simmiga ögon,
ett stanna kvar hos mig, snälla
när alla andra reser sig för att röka.
Bara några minuter tillsammans
utan flytväst.
Simmiga blickar, sökande,
retande, under lugg, örnar
plötsligt möte framifrån
två snabba ögonkast bort,
kaffe och muffins.
Du rör runt i koppen, läppjar
blicken söker min, dröjer
spelar mellan ute/hemma
och inne/borta, på smyg
ett mellan-oss.
Som blodet lockar rovdjuren
doftar ditt hav av tankars
möjligheters röda blomster.
Hajar cirklar runt i kaffet,
hemliga, farliga hajar.
1 kommentar:
Den särskilt naiva liknelsen med Violasken kommer sig enbart av att jag just då unnade mig det långsamma nöjet att tömma en sådan tablett för tablett, nästan systematiskt. Min mamma har berättat att hon åt överdrivet många violaskar när hon bar mig i magen, jag har också hört att sådant kan få efterverkningar.
Skicka en kommentar