Eskil Malmberg, lärare på Christian 4:s gymnasium i Kristianstad, sade en gång vid återinvigningen av skolans poesihörna, där lärare och elever samlas och läser dikter för varandra varje torsdag strax innan lunch, att man kan läsa poesi på flera olika sätt. Sedan läste han dikten, jag minns nu inte vilken det var, jag tror det var något av Bruno K. Öijer, med flera olika röster, tonlägen, tempon och humör som för att illustrera. Jag tyckte det var ett roligt och bra budskap som han sände ut på det sättet.
Det är sant. En av det skrivna ordets möjligheter är dess tystnad. Det vi läser är inte uttalat på en viss dialekt, med en manlig eller kvinnlig röst, i ett visst humör eller tillstånd. Det skrivna ordet stirrar in i var och en av oss, in i vårt eget tillstånd, öser ur oss, lika mycket som vi öser ur det. På det sättet tvingar det skrivna ordet oss in i ett utbyte. Däri ligger en av det skrivna ordets möjligheter i dess tystnad. I allmänhet brukar tystnad värderas som sämre och mindre önskvärd än prat, tal, aktivitet, det att göra sig hörd. Men den gången, på poesihörnans återinvigning, visade Eskil att också tystnaden öppnar möjligheter och dörrar, dörrar som i bästa fall lär oss att lyssna lite mer på oss själva. Kanske.
En dikt som jag länge har beundrat och många gånger har läst är “Svarta svanor” av Carl Snoilsky. Det är egentligen en klassisk skolboksdikt, som jag vet att många i de äldre generationerna fick lära sig utantill. För några månader sedan bestämde jag mig för att jag skulle öva in den, eftersom jag tror att utantillrecitation i huvudet berikar förståelsen av en dikt och att det även gynnar minnet som ju behöver sin motion lika mycket som sina kalorier. Men den till synes enkla och klatschiga dikten om de svarta svanarna är briljant utformad, mästerlig både till form och uttryck.
Och på tal om många olika sätt att läsa den, tänkte jag visa på en variant här, nämligen det att samla en grupp människor med ojämna och halvstämda instrument och klappa in rytmen en gång och sedan sätta igång videokameran och läsa monotont ur minnet i den inklappade rytmen som bandet improviserar över.
Trots att klockslaget säkert är nära fem på morgonen när detta spelas in får jag bara ett ord fel i uppläsningen. Jag säger “dunkla fjäderskrud” där det ska vara “rika fjäderskrud”. Så här går dikten i tyst text:
Svarta svanor, svarta svanor
glida som i sorgetåg,
leta sjunkna solars skimmer
i den nattligt dunkla våg.
Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.
Vita svanor tamt i vassen
kryssa efter gunst och bröd;
ut på djupet, svarta svanor,
ut, I barn av natt och glöd!
Jag tror att jag med tiden kommer våga överlåta mer av förståelsen av dikter på läsaren än vad jag gör just nu, jag känner en oerhörd lust att lägga ut betydelsen i varenda ord och spår av ord som jag finner den när jag läser här och nu. Det ska jag inte. Men jag ska säga något, det kan jag inte låta bli.
Allmänt har dikten tolkats som en skildring av diktarens villkor, att lämna tryggheten i vassen för att söka sig till brand och glöd. Jag gillar den tolkningen på sätt och vis, men känner att den i princip går lika bra att läsa mera allmänt som en skildring av två sätt att vara, två livshållningar som ställs mot varandra, eventuellt med en andlig bismak.
Tre saker, framför allt, talar för den direkta kopplingen till diktarens villkor, kanske till och med att Carl Snoilsky är en av de svarta svanarna.
1. På tredje raden står ordet “solar”, inte “solen” eller “sol” utan alltså obestämd form plural. Vad är solar? Jo samma sak som stjärnor. Hade det stått “solen” eller “sol” hade det inte varit riktigt samma sak som när det nu står som det gör. Stjärnorna är en presupposition från traditionen för "poesin", dvs. när en diktare från förr skrivit om stjärnor har man ofta kunna läsa det som symboler för dikter. En relativt samtida med Snoilsky, och en annan av mina favoritpoeter, Edith Södergran, har skrivit en fantastisk och kort dikt om stjärnor som kan sägas symboliserar poesin:
Stjärnorna
När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
Att de svarta svanarna i Snoilskys dikt letar efter sjunkna solars skimmer samspelar, som du kan se, ganska bra med Södergrans fallna stjärna som gått itu i en massa små vassa skärvor i hennes trädgård (är det hennes egen poesi hon talar om som en fallen stjärna vars skärvor kan skada dig om du trampar på dem?). Detta är ett tecken på att den allmäna tolkningen är ganska bra.
2. Nästa tecken är ett likartat fenomen som förra, nämligen ett annat ord som förekommer i dikten (som av en händelse även i Södergrans dikt!), "nattligt" och natten är en presupposition för inspirationens moder. Alltså även där finner vi ett tecken som talar för den specifika läsningen att det är poeten som är den svarta svanen.
3. Naturligtvis det faktum att Snoilsky är en poet och att ganska mycket av den allmäna poetens produktion är metapoetisk, dvs. många av den traditionella poetens poesi handlar om poesins villkor och skapande. Förutom ovan citerade Södergrandikt som ju är metapoetisk, kan vi räkna upp goda exempel på metapoesi som Stagnelius "Grymt verklighetens hårda band mig trycka" där till slut den himlaburna sången (dvs. poesin, lyrik, också stjärnorna huserar ju för övrigt på himlen) och inte minst Charles Baudelaires mycket uppskattade "Albatrossen" som anmärkningsvärt på en höft en generation före Snoilsky också skriver en metapoetisk dikt med en fågel som symbol för poeten:
Poeten liknar molnens furste: skyttars pil,
orkaner ler han åt däruppe i sitt rike;
med jättevingarna på marken, i exil
bland skratt och hånfullt spe, är han en krymplings like.
Vad Snoilsky gör är att han tar Baudelaires albatross och anpassar den efter svenska farvatten till en svan! Dock fortfarande poet, om än en svensk sådan (eller ja, det finns ju svanar från andra länder också). En annan intertextuell koppling jag kommer på på rak arm är ju också H. C. Andersens "Den fula ankungen"...
Dock anser jag inte att man förlorar något på att göra läsningen mera allmän till en bild av två olika livshållningar. Men främst läser vi den alltså metapoetiskt.
Så börjar dikten, och ett visst tempo eller modus etableras direkt av alitterationen: "Svarta svanor, svarta svanor". Den måste läsas liksom tungt, sakta, så som dessa svarta svanor glider över det svarta vattnet som i ett sorgetåg. Den första radens upprepade svarta svanor klämtar lite som kyrkklockorna vid en begravning, och som sagt knyts denna känsla mästerfullt in i dikten genom andra radens "sorgetåg". Man känner nästan att Heidenstam lyssnat på dessa två rader när han senare skrev begravningsdikt till Gustav Fröding som börjar: "bort gå de, stumma skrida de".
Vad söker svanarna i nattens dunkla våg? Jo sjunkna solars skimmer (märk alitterationen igen), det vill säga inte solarna i sig själva utan deras skimmer, deras spegling i vattnet, en bild. Vi kan för ett ögonblick avvika från pluralet i ordet "solar" och se framför oss hur den brandgula i rött skiftande solen håller på att stiga ned bakom horrisonten, den sjunkande solen, och reflekteras i ett fantastiskt sken på den annalkande nattens dunkla vågor som hetsar och eggar dessa svarta svanor som jagar solen (som nu, om vi antar singularis en stund till, närmast spelar mot Platons sol i den berömda grottliknelsen, dvs sanningen eller skönheten). En svan kan aldrig nå solen, det är omöjligt. Vi kan inte nå solen. Den är oåtkomlig för oss (det är inte underligt att vissa kulturer dyrkat den som en gud). Med denna omöjlighet jagar poeten eller den svarta svanen, den jagar det omöjliga! Försöker desperat fånga bilden av den som reflekteras på vattenytan, men även den är omöjlig att hålla fast. Vågorna rullar vidare, obarmhärtigt.
I nästa strof får vi förklaringen till varför dessa svanar är svarta, deras rika fjäderskrud är liksom i eld förkolnad. Har de stått i någon hemlig, omöjlig kontakt med solen? Eller liksom Ikaros försökt komma för nära och bränt sig? Förkolnad innebär ju en slocknad eld. Något som är över, något som svanarna försöker återuppleva, hitta tillbaka till, på nytt. Här öppnas en hel del andliga tolkningar, nyplatonism och hinduism och så vidare. Människans (poetens, svanens) uppgift att återförenas med Guden (solen, poesin, det sköna, sanningen, Gud) varifrån hon kommer, härstammar, men fallit ifrån (in i världen) - läs Stagnelius "Grymt verklighetens hårda band mig trycka" för mer av denna sort. De två raderna innehåller också närmast ett exempel på detta omöjliga, nämligen motsägelser: ordet rik och förkolnad får kämpa lite för att gå ihop.
Nästa två rader i andra strofen leker ännu mer med motsägelsen, näbben som är svanens verktyg för att göra ljud, låta, kommunicera, dess munn, denna symbol för ljud och kommunikation är stum! Det är inte en motsägelse då, men det är en kontrast som gestaltar motsägelsens eeeh... enhet! Precis som den nattligt dunkla vågen är det tysta medium som bär bud om solens existens för svanarna, blir näbben det stumma, tysta medium som bär bud som branden. Det är poetens verk, att med tystnad nå längre än det allmänas prat och tal, att med blodig tystnad (hård poesi!) bära brud om skönheten eller sanningen.
Den sista strofen sen kontrasterar ytterligare en sak, nu de svarta svanarna med de vita som till skillnad från de vilda, blodiga, desperat sökande svarta, tamt kryssar (till skillnad mot glida i första strofen) runt (kryssar går att associera till pladdra eller tala, jag vill läsa in de flesta journalisters brukstexter i den, men det är väl en av mina vigare övningar i tolkandet!) i vassen där det är lugnt och skyddat. Dessutom kryssar de vita efter gunst och bröd, de vill få ett riktigt jobb, tjäna pengar, göra sitt levebröd. De vill ha uppskattning, gunst, från de som står högre än dem och från de som står under dem i allt detta kryssande.
Så kommer de profetiskt klingande sista två raderna i dikten, där de svarta svanarna uppmanas ge sig ut på nytt och på nytt i den omöjliga desperata jakten efter sjunkna solars skimmer. Ut igen, säger dikten, ut igen i skapandets natt, i skapandets omvälvande, osäkra, motsägelsefulla och plågsamma hav. "I barn av natt och glöd" gör känslan av att man inte kan välja om man är svart eller vit svan, man är som poet barn av natt och glöd, man är dömd till sitt värv, sin uppgift, man hör inte hemma i den grunda vassen bland de tama vita svanarna, man är dömd till ett utanförskap, till kamp som man garanterat kommer förlora. Det sista ordet "glöd" låter obehagligt likt det slutgiltiga, i dikten ständigt ekande ordet "död".
Det här är bara början, det finns så oerhört mycket till att säga om denna dikt. Men nu måste jag verkligen börja packa, imorgon beger jag mig till Härnösand för att fira jul. Se till att fira dig ordentligt under ledigheten!
