Uppköpt!!!

WAOW! Den här bloggen har blivit uppköpt och finns numera som en del av flashiga, heftiga, independent- DIY-bloggen VITA VALEN missa inte detta!

VITA VALEN

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

Dagens låt

Sun Kil Moons covers på Modest Mouse-låtar är otroligt känsliga och 

lyhörda, men samtidigt våldsamma i det att de formar låten efter 

Marks eget huvud och artistskap och närmast gör låten till hans egen. 

Som med nästan all musik av Modest Mouse är texten det mest 

bärande, därför klipper jag in texten till låten här under. Enjoy!

I'm the same as I was when I was six years old 

And oh my God, I feel so damn old 

I don't really feel anything 

On a plane, I can see the tiny lights below 

And oh my God, they look so alone 

Do they really feel anything? 

Oh my God, I've got to, got to, got to, got to move on 

Where do you move when what you're moving from 

Is yourself? 

The universe works on a math equation 

That never even ever really ends in the end 

Infinity spirals out creation 

We're on the tip of its tongue, and it is saying 

We ain't sure where you stand 

You ain't machines and you ain't land 

And the plants and the animals, they are linked 

And the plants and the animals eat each other 

Oh my God, and oh my cat 

I told my Dad what I need 

Well, I know what I have and want 

But I don't know what I need 

Well, he said, he said, he said, he said 

"Where we're going, I'm dead"

Oddjob 21/5 Kammarcafét, Kristianstad

Young Birds i samarbete med Blue Bird Jazz Club arrangerade på Kristi himmelfärdsdagen en konsert med Oddjob. It was sweet. Cirka 50 personer kom, och förutom huvudakten spelade DJ Christoffer Nylander, ett förband från Christian 4:s gymnasium, filmgruppen i Kristianstad visade de tre filmer som producerats under våren i deras regi, FEL Förlag visade upp FEL1 och FEL2, Malin Danielsson fanns på plats och sålde smycken ur sin serie "Dekadens" och Johannes ställde ut sitt "utställning på en dag"-projekt med verk som producerats samma dag som utställningen/vernissaget.

Oddjob var som alltid oerhört bra. På sätt och vis har Kajfes introverta sida och Ruskträsks extrovärta melodiösa sida mognat i sitt samspel och utnyttjas nu effektivt av bandet som spänner musklerna och visar på så många olika sidor av sig själva att intrycket nästan blir spretigt trots den sammanhållna kreativa visionen som bandet ändå har hållit kurs efter sedan första skivan. Pianisten Daniel Karlsson var utmärkt både rytmiskt och melodiöst, Janne Robertsson på trummor hade några helt oförglömliga beats och bassisten Peter Forss lyfte långa och höga applåder efter ett särskilt känsligt och välutformat solo.

Bandet blev inklappat två gånger, och det andra extranummret som togs upp efter ihärdiga och envist långa applåder från publiken var präglat av avslappnad lekfullhet och humor och samspel med publiken som fick trampa och klappa med som ett extra instrument.

Bästa låten enligt mig var Kings are marching out, där ett kreativt kaos tog över låtstrukturen helt och inte bara bandets utan även publikens magkänsla, föreställer jag mig, aktiverades och fick söka efter känslan av vad som händer, ingen visste riktigt, allt var nedbrutet och spännande på riktigt riktigt.

Tack alla som kom och stöttade Kristianstads alternativa musikscen. Till hösten bjuder vi på ett annat alldeles särskilt framträdande, nämligen Nina Ramsby och Ludvig Berge!!! Missa inte det! Som vanligt pressar vi ner inträdet till ett minimum (gratis för alla upp till och med 20, och ett mer än rimligt pris för studenter upp till 26) och erbjuder något på scen som inte återfinns på stadens mer mainstream-underkastade scener!

Southland Tales

Detta monster till film skakade om en förutspådd ganska förutsägbar kväll. De första 30 minuterna avskydde jag den och drog paralleller till serien Watchmen (vars filmatisering jag inte sett ännu) och Pulp Fiction. Watchmen och Pulp Fiction delar en sorts svårfångad men väldigt klyschig "hårdkokthet" som jag är särskilt allergisk mot. Pulp Fiction lyckas på många sätt ändå ro hem mig som åskådare, medans serien Watchmen inte alls lockar mig. Det minsta! Efter en timme hade denna filmen dock pushat mig så långt över gränsen för vad jag inte kan tycka om på ett väldigt charmigt sätt att jag kapitulerade och började skratta på de rätta ställena och klä berättandet i fancy ord som postmodernt narrativ, mångtydigt ironiskt och kataklasmiskt barrockt. Med andra ord: det här är en sjukt intressant och bra film på så många olika nivåer att det skulle tråka dig halvt ihjäl om jag skulle räkna upp dem alla.

Richard Kelly gjorde sig ett namn hos alla de som tror sig förstå eller i alla fall tror sig kunna förstå filmer, som bygger på och leker med mångtydighet och öppenhet, med hjälp av ett matematiskt likhetstecken framför i och med 2001 års succé Donnie Darko. Se den innan du ser den här, se dem gärna nära inpå varandra om du inte sett Donnie Darko så många gånger att du i princip kan se den för ditt inre öga om du sluter det. Southland Tales leker nämligen inte bara med hårresande ämnen som tidsresor, domedagen, paradoxer, tredje världskriget, atombomber, kändishysterin, miljöförstörelse och JESUS - den leker även med Donnie Darko! Slutet är helt fantastiskt! Mitten är helt fantastisk! I efterhand är även början helt fantastisk!

Du kommer inte kunna förstå den med ett likhetstecken. Den är inte konstruerad i ett sådant syfte. I en av filmens många otroligt B:iga dialoger frågar en av filmens mest intressanta karaktärer: "And what is the truth?" och får naturligtvis ett svar som är roligt i gigantiskt stora proportioner! En av Kellys skruvade kommentarer till alla förståsigpå:are av Donnie Darko kanske? Jag ser det gärna så. Vad svaret är får du se efter själv när du ser filmen!

Ett stort WOW till den här, som kommer ligga på min topp tio-lista ett bra tag framöver!

20 maj

Det såg ut att bli en bra dag redan klockan åtta när jag vaknade i morse. Solen sken in genom sovrumsfönstret och landade mjukt och varmt på mina ben som jag sträckt ut utanför täcket. Jag låg en stund på rygg i samma ställning som jag vaknat och lät solen prata med mig, jag blundade vaket och log. Sen gav jag en hungrig katt mat och kände mig älskad. Sen det dagliga badet, med världens finaste fru som satt på en hård, kall toalettstol och läste högt för mig ur klimaxet i Robert Jordan-boken. Kaffet smakade dessutom gott, det är inte varje dag som kaffet smakar gott och inte direkt punkterar mina nerver.

Jag kunde simma lugnt i badkaret och den spännande sagan som lästes högt för mig, för min lektion började inte förrän klockan 14.20 prick. Jag bjöd Christina på lunch på Rose Garden, lärarbufféstället-per-choice. Vårrullar och tofusushi, mest. Sedan lektionen. När jag kom dit satt redan två elever och arbetade med sitt radioprogram. Jag satt där en stund och gjorde lite lärargrejer, sedan gick jag till Fenix för en soyalatte.

På Fenix glömde Martin hasselnötssmaken i min soyalatte, men jag sa inget om det utan lät världen komma mot mig som den kom. Jag var en av få som valde att inte sitta på deras trevliga och solbadande uteservering. Jag plockade upp Katarina Frostensons senaste diktsamling ur väskan och ett kollegieblock och började läsa första dikten. Jag läste i ungefär tjugo minuter och fyllde ungefär 1 A4-sida i blocket med anteckningar om vad jag läste - jag kom till typ andra raden i första dikten. Det är det som gör Frostenson så bra.

Jag storhandlade efter skolan och gick hem. Intog platsen i den nya soffan som mer och mer blir min, och började se Terminator 3. Lagade mat till Christina som kom hem runt sju på kvällen, såg färdigt filmen efter maten och sitter nu vid datorn en liten stund.

Terminator 3, vad ska man säga? Lekfull, absolut. I en ganska lagom och trevlig förpackning. Ett bra mått diskussion om ödet och ens förmåga att påverka det. Svart slut, lite överraskande och på så sätt bra. Gillar slutsatserna idémässigt. Underhålls till och med under den långa biljakten tidigt i filmen på grund av fyndigt och roligt berättande. Tekniskt kompetent och med precis rätt dos sci-fi-stelkänsla så att det blir bra. Självironi och ansats till postindustriell teknikvision. Minnesvärd? Knappt. Sevärd? Ja.

Dagens

Känsla: fyll himlen!

Ljud: sordin.

Färg: spräckligt röd.

Smak: eftersmak.

19 maj

Natten innan denna natten, ångor som slog mot fönsterrutorna i hela lägenheten, ångor som fick oss att se suddiga ut om någon försökte se in på oss genom imman på glaset, kreativitetens och musikens och yrans imma. Klockan halv tre tog Axel en skateboard (!) hem till sig, Christina läste högt ett tag för mig men somnade lite senare, jag satt en stund i ett rum som plötsligt var stilla och tänkte djuplodande tankar, stilla tankar. Dagen som kom var tidig och bar med sig ett visst mått av hjärtflimmer och illamående, en konstig dag vars enda möjliga lösning var något utomjordsligt som att gå till en mataffär med grönrosa plattor i händerna och en häftande boll som for mellan oss för att köpa löjliga mängder Coca Cola - för att Modest Mouse får Coca Cola att verka vara det coolaste på jorden.

Jo just det, vår humanistiska granne P knackade på och undrade om jag kunde hjälpa honom, han hade råkat radera tre hundra tjugo sidor av sin poesi. Jag lyckades återställa tvåhundra nittio sidor till honom. Sen frågade han om jag lärde mig spela gitarr (vi spelade ogenerat ända fram till att Axel åkte hem halv tre på natten) och jag sa ja, stör vi, och han sa absolut nej och visade sin gitarr som han inte kunde spela på längre på grund av värk och leder och grejer och så sa han att jag var som honom och att när han var ung gav han sig direkt på Bach och grejer med sin gitarr och så gav han mig ett nothäfte som jag får öva på. Nu försöker jag lära mig läsa noter till gitarr. Jag lovade honom en konsert. Jag lovade också att putta in morgontidningen i helgen åt dem då de skulle vara bortresta, P och hans fru.

Jag såg också Underworld - the rising of the Lycans eller vad den heter. Fet film, kanske. Är i ett läge där jag har undervisat så mycket om dramaturgi att jag gillar de flesta filmer jag ser bara för att hjärnan direkt kopplar på analysläget. Höll en trevlig två timmar lång föreläsning med ambitionen att sammanfatta hela filmkunskapskursen för mina elever i morse för att jag var så trött och upplevde hjärtflimmer. Sen sa jag att de fick gå hem för att jag tänkte gå hem.

Nu ska Christina läsa högt, och jag ska jämföra Robert Jordans ord med Brandon Sandersons föreläsningar om kreativt skrivande tills jag somnar. Första och sista lektion imorgon: 14.20. Godnatt!

Magiskt

Delar med mig av ett magisk musikögonblick när Axel spelade i vår soffa en kväll för någon vecka sedan. Kvällar blir knappast bättre. Älskar hans texter: "Nothing will last, nothing but the past", "I was dancing with myself all day I'm tired, I need to sleep, if I wake up I'll wake up somewhere else, I'll probably dream of something new" och "Swiming in the occean is like flying in the sky, some fishes are like birds, to some this might just sound like words but words are not just words my evil friend".

Natten mot 18 maj

Disciplin

This is

Jag har lärt mig så mycket i helgen om skrivandets hantverk att allt känns nytt, ovant och lite främmande. Magen har inte varit vänlig på tre dagar och ögonen bråkar igen. Sömnen undviker mig mer och mer, men rösten blir starkare och starkare.

This is.

Till min ven, den danske

Till Orfeus, den glade dansken

MAXA

Så ser jag Duhkha på scen igen, det var länge sedan sist. Desperationen är större, det otajta mer otajt och orepat repigt. Daniel Johnston hörs i falsetten, Cult of Luna i kraset, Placebo som Axel ensam med en gitarr kan locka fram är nästan helt borta här. Biljardkompaniet känns mindre än vanligt, också det var längesedan. Vissa människor glittrar som jag vill att människor ska glittra. Andra är där också. Mest är där. Jag och Christina tar en bil hem efter första bandet, vi kom för Duhkha. Vi drack varsin öl och hörde på desperat olydig musik som aldrig kommer att låta precis så som det gör just nu.

Innan biljard åt vi god mat, drack folköl och lyssnade på Mozart på extremt hög volym och dansade i en kreativ yra. Livet kan suga hårt, vi dansar nonchalant, ah yeah like we just don't care. Jag och Christina är förmodligen the it just nu, så jävla världsfrånvänt fel. Ingen kan precis som vi kan. Vad vi gör går inte att härma.

Kvällens nyckelord: maxa!

Smakprov på nästa film jag manusat

WILLIAM 

... 

HERMINE 

Gör något William, stå inte bara på samma ställe, rör på dig, känn något, handla, gör något 

WILLIAM 

Jag rör ju mig hela tiden, det är det som är problemet 

HERMINE 

Du gör inget 

WILLIAM 

Bara för att du är så fruktansvärt ytlig 

HERMINE 

HAHAHA! och du ska föreställa djup? Du gräver i sand, du försöker envist sätta dina rötter i mark som inte är odlingsbar, du romantiserar känslan du får av att inte vara välkommen och är blind inför faktumet att du bara behöver flytta på dig några hundra meter för att hitta bördig jord, jord som vill ha dig! Det är du som är ytlig William och dum som är helt oförmögen att hantera det faktum att du växer upp precis som dina föräldrar, du drömmer om dem, slits sönder av dem, inte dina föräldrar utan skuggbilden av dem, drömbilder, inget mer! Du låter vålnader styra ditt liv, du tror att du flyr från dem men i själva verket vallar de dig rätt in i fållan. Du är din far, William, och du slits sönder av separationen mellan honom och din mamma. Du behöver ingen psykolog för att berätta det för dig, du hade mig och nu säger jag det till digutan några försköningar! 

WILLIAM 

... 

HERMINE NÄSTAN SKRIKER 

Säg något! 

WILLIAM 

... 

S S S

11 maj

Gu, jag är ledig imorgon. Insikt och avsikt blir att få stiga upp tidigt, med raska kliv in i badrummet för att där hoppa i badet, sitta och låta en aning för varmt vatten klättra uppåt, läsa, förmodligen blir det den glada vetenskapen av nietzsche igen, efter en stund banka i väggen som döljer badet för sovrummet där min fru ligger och sover, ropa att det är dags att gå upp och att jag vill ha kaffe i badkaret, och efter några sådana utrop stiger också hon upp och går och gör världens godaste morgonkaffe som hon strax lämnar på badkarskanten och säger godmorgon med en puss. Och i den bästa av världar sätter hon sig i badrummet och läser lite högt ur Robert Jordan-boken för mig och jag lägger mig ner i karet så att bara öronen sticker upp och jag njuter tills klockan slår kanske tio. Klockan tio stiger jag upp ur badet och äter en lätt grötfrukost och sätter mig ett slag vid datorn för att se om jag har fått någon post, vilket jag oftast har vid det laget och sen skriver jag en stund på några texter som ständigt flödar runt hjässan och behöver präntas ner. Oh en sån morgon. Jag vill nästan, och det är inte vanligt, gå och lägga mig snart för att jag längtar så.

en fågel

och ett s

ska jag bygga

in i mig

bli dess bo

s    s    s

Uku the song for carry mustach :@

En vardag på en söndag (?)

En dag igen, ett gettekliv

Snedböjd ingångsdörr, skoldörr

trär upp mig genom hissen, schackt

matt, måndag tisdag onsdag torsdag

korridorsfolk, slötittar, armbandsursneglar

tapetgranskar, snedgår förbi dem alla

mot dörren, dörren, lärarprattillossdörren

nej vänta det är jagprattillklassendörren nu

visst ja, trär på mig en annan tröja

och träder in, ek, bok, fura, lund, björk

står och faller med ett löv, vänd era blad

och les i svenskaboken, les dröjande och

klocktickareslag falleri fallerin på huvet

slår in som en önskedröm från sletna hösten

skenbara trösten för året är runt som en klotboll

böjer sig runt en tills man trär in sig i den

och inte kommer loss loss loss

men leverna levererar liv och sliter sig från boken

och bladdrar istället för bläddrar och

tänker på helgen och internet och bloggen

och alla badar i skumtångsvattnet temperatur tretton

sjuttonåringarna trettongraderar sina tankar

på utihus, slutpålesebus. Jag står

går, sitter, går, sneglar, trär

tar hissen hem från första till tredje till

soffan hemma och datorn och soffan och

trör en stund, dör en stund, böjer mig snett

efter livet igen levandes livet levt i liv kiv

en dag igen, ett gettekliv

JACK - Filips song

@ Aphex Twin

jag vill sugröra upp din scheel

jag vill slicka dina spreen

nakna splina spreen

ge mig scheelen

ge mig scheelen

vill ha din scheel

svett pärla svett pärla

orakel

badkoll

vaktlös

scheelen spelar

"...t ror d u"

scheelen rinner uppåt

rörsystem mun sår suger

vårt vårt vårt vårt vårt vårt

scheelen snusk urk

jag vill sug din shceel

ge mig din shceel

pärla pärlemo pärlemor

sveettkyss muntår, pärlemo

Kwa kewa kwaa

Den ensamme anden korsade gatan

gula stänk övergår i grådaskig skuggby

gatulampsgula hårda asfaltsvatten

strömmar som natten pulsar

och andedräkten gulfläckas likaså

och anden tänker: från här till där

från här till där

du behöver ingen anledning att gå

tänk gås, umgås, ombytesbås

andas tillsammans, gula fläckar

pirritus och imparvarterad maglöshet

jag avtacklade preformamågan

att vacklas, att tänklas, strångas

kvarkad kvotidiserad kvackling

kvack salvkva quoi kwa wa

kwa kwa kwa kwa

kwa kwa kewa

Ny soffa i sprytt akletsbum, trittsa!

Dagboksanteckning 4/5

Det är ett sätt som är fullständigt onyttigt att se på, ett sett istället för ett se - esse.

Nosaby

Högstadiekänsla som hemkunskapskök, morgondammlokaler, gödsel, morgondagens framtid - visiterar känslan - besöker ett borta med såsiga ögon och målar väggar. Mamma sa alltid att om jag blundade skulle jag se med mitt tredje öga, det sitter i pannan, här, mitt på, som en cyklop. Hon beundrade hur jag på högstadietiden kunde klottra ett papper fullt med linjer och former utan kopplingar och sammanhang och sedan, som på cirkus inför publik (mamma följde nogsamt varje rörelse min penna drog ut ur min hand) dra linjer mellan linjerna och formerna så att de formade ansikten. Jag hittar fortfarande ansikten i allt, men varför är ansikten så viktiga? Vad har jag för nytta av ansikten? Det är ett sätt att se som är fullständigt onyttigt. Farmors långa ansikte, farfars koniska - första gången farfar var min farafara var i hans stuga i en skog, tror jag, utanför Göteborg, främmande bara, främmande. Sen ser jag honom nära döden, i en lägenhet inne i Göteborg - han dog som en hård kille, jag vet att min pappa beundrar sin pappas sätt att dö. Jag vet att jag har det i mig som kan överträffa båda deras dödar. Högstadiekänsla som jagar genom tomma korridorer, vårtvätt klassvis, parvis, grupparbete, alldeles för varm asfaltsmark utanför klassrummet, inte grå asfaltsmark utan röddöd.

Jag vet att du, blanka, också gick på Nosaby.

För mig var tiden där länge ett vitt tomt utanför, ett blankt minne, vita vita. Men jag har målat om minnena. Jag vet att du kan också. Det vita vill inte rinna ut, det vill fyllas i förening med sin undergång, gång, gång - klämtar klockan som aldrig slår för

vi står i Björket, där inne där fanns det en koja 1992

där trillade jag med bar överkropp in i en buske nässlor

där är en bro jag har försökt elda upp, 2001

Vi ser samma fåglar, samma träd

men gräset är annorlunda

rastplatsen för hundar är

annorlunda

Farfar var inte hos farmor där han skulle vara

Arga filmen flashar mina doom metal-skillz

Äntligen!!!

Timer

Slaggprodukterna från NY-filmen

Den färdiga filmen från New York

:@

Strandad på en kant, kanter är vackra, vågade jag

jag var vågorna i livet en gång

på en kant

nu: kantrad

livet var här, en gång

no rest for the wicked

Trailer 2

En ny snutt från kommande semesterfilmen...

Smakprov

Reseanteckningar

Premiss: ingen planering, inget handskande med pengar, ingen orientering efter karta, försätta sig fullständigt i någon annans våld.

Temata: Sure, Vegan, Nietzsche, Tours på museum, Kabbalah, reduktion, potatis, Broadway, tystnad.

Att leva, semester, naturvidrigheter som att lyfta från marken och flyga i ofattbara hastigheter, att transcenderar sin tidszon, att inte ingripa, att låta musiken från förlängesen mullra i hjärtats innersta och släppa in mannen i trikåer längre än de flesta får komma in, att söka bilder med håv, drömmen om en annan verklighet samtidigt, att gå över gatorna mot rött, att förvånas över pengars drivkraft och inflytande över människor, att ställa frågan om överlevnad för överlevnads skull verkligen är tillräckligt, att ställa mig i tystnadens ensamhet och svarta mörka, att söka speglingar och reflektioner som blanka väggar på skyskrapor som är hotell och vattenpölar mot trottoarkanten, att gå på ovant breda trottoarer, att se skillnaden på gata bredvid gata.

Hemma från New York

1

People flock here to listen to the good music, it is a restaurant where they buy food to eat. 

2

Sure, en resa med en catch phrase. Sheu, sheu, sheu.

3

Mirrors, evenings, walks, yellow, running water, spring, hey rich man, no.

4

The eternal return of the same smile

5

Nietzsche, hur var det, jo tack det var, Nietzsche, Nietzsche, Kabbalah

6

Hon stirrar, han ser likadant, allt är samma, hopplöshet, samma, trött, orkeslös, hjälplös, passiv

7

Sheu

8

Blåsten på avenyerna stör närvarokänslan och verklighetsuppfattningen, rubbad, katalys

9

Hardcore, vegan, gay, broadway, homeless with iPods, camera, multi

Hello

Hello from Mac store in NY

kom ihåg

Det finns en sång: summertime, when the weather is fine... Den går att spela i ett väldigt snabbt tempo, sambatrummor, en hel orkester, firandes, och det går liksom bra.

Livet fortgår

Tillägnat lifegoeson:

Trygg Hansas rödvita post per m

och tusen trasiga ansikten

i kanalen som ingen överlevt utan sim

kort egopics ny röst nio te

kräkningar på flera tusen

rör mig repetivt repetivt trygga repetiv

symololologiskt nakenhet för bad

i champagnefloder som löper ur

Hermines källare undermedvetna

stundermedvetna omedvetenhetstid

och citatet: You have to wait until you're uncovered

You have to wait with someone naked

and then you have to wait some more

ger gåvan livflöde fortgång

så långt borta så nära inpå

språkhuset skakar och lyfter från marken

som ett plan med en plan

skiktar sig mot

riktar sig mot

du måste repetiva mig in i flödet

utmana

tvinga

tinga

det övergivna huset

lägenheten, datorn, maten

En stål att stetta ptvå

äääppleskrutt

Ankare

Plan1 för NY-besöket

Läsa högt ur Robert Jordan på svenska i Central Park en hel dag, eller rättare sagt lyssna på Christina när hon gör det. Dricka Jamba Juice.

3 april

Om några timmar är jag på väg till New York. Jag har inte många planer, en film att spela in, texter som vill skrivas men som saknar röst och syfte, några bokade besök, några måltider och obligatorium sedan mest öppet och fritt. Vill undfly resan genom att ställa den bakom arbete, vill samtidigt inte missa: let's make lots of money. Lazy little Ada och Wild Tigers I Have Known. Dwight. Pianoskorr i nattmörker, en och annan motor, vindloft, smak av rök från himmel och air. En bassäng och två ankor, planar. Tyxtnaden textar sina ord och slöften. Bokade bord, bordsdam med två andar i, svimmandes plant. Ett framlagt och sedan tillbakadraget blogginlägg. Inside is foreign. Bhagavadgita. Du du, du du, du dudu. There will be wise men singing, bringing you luck, bringing you locks. Så många tyxter jag skrevat till den slåten. New Kork bringing you luck now. Bringing you cock. Skotrar, semester, höst.

Tjäna pengar. Pnegar. Pregar. Ögar. öga. tss inte inte inte. Jag är nervös, nervig nervig. 

1 april

En dag ska det inte gå att skilja oss

Öppnar mot frågan

Mellan ja och nej, mellan valet och icke-valet står ett skälvande, osäkert men i sig självt förblivande öppet: kanske. Hur långt ner genom lagren sträcker det sig? Djupare än systemen? Djupare än språket? Djupare än medvetandet? Djupare än det omedvetna? Angreppet, som inte i sig är ett angrepp utan snarare på grund av sin position kastad mot, det träffar i första hand logiken och systemen. Varhelst förståelse i traditionell fixerad betydelse hävdas är kansket kastat mot. Det att förbli i valet, varken att välja eller skjuta väljandet framför sig, det att vara som väljande, det kastas mot ståndpunkterna och tvingar dem att dra tillbaka, retirera förvisso men aldrig helt besegras. Jag tror att detta varat-som-kanske har beröringspunkter med Kierkegaards absurda hjälte, men jag kan ärligt alldeles för lite Kierkegaard för att våga slå an strängen fullt ut, det är ju trots allt nära konsekvens att ställa sig så också inför jämförelser och kunskapsstoff. Vad är det som kansket vinner mot ja och nej? Är det mätandet med frihetens mått? Det är varken, eller både och, lätt och svårt att ställa sig där. Ställer man sig förresten där, eller är man stadd där i utgångspunkten, som om utgångspunkten skulle gå att ange, kan ett kanske istället för plats vara ett håll? Men hållet har riktningar, vilket i och för sig även kansket har. Kansket är fruktlöst, det bär ingenting, leder ingenstans eller ingenvart. Eller är kansket det prövande, som leder överallt utan att bestämma sig för var tältpinnarna ska slås ner? Det beror på om man siktar efter en plats att sova tryggt om natten, skyddad från regn och vind, eller om man inte siktar alls utan - kan man alls inte sikta? I kansket kan man alls inte sikta och samtidigt sikta godtyckligt lite överallt. Siktandet utan mål är ett seende. Skillnaden i siktandet och seendet. Till vilken nytta? Varför inte? Vad ska du med nyttan till? Nyttan är förgänglig. Utan bara vandrar vidare, rörligheten framför allt. Rörelsen, känns det inte som att den har en särställning för oss? Kansket är också, eller kan också vara rörligheten. Döden är kansket som vi aldrig kan fixera. Jaget är kansket som vi aldrig kan fixera. Detta får mig att tänka mycket på Arkimedes och hans ”noli turbare circulos meos”, det vill säga ”rubba inte mina cirklar”. Kansket skjutet mot rörligheten och vridet mot frihetsmåttstocken är oundvikligen en uppmaning att inte rubba någons cirklar. Kansket ekar i Nya Testamentets bättre delar, Jesusordet ”döm icke, på det att ni icke må bli dömda”. Det är också resonant i vad jag hoppas klä mig i genom mitt arbete med skriften FEL. Frågorna är ännu inte till fullo ställda, men de ställs. Det är meningen. Sen kan man gå.

Bristen hos den blick

"Gång på gång korsas tröskeln mellan livet och döden i fragmenten, gång på gång inskärps bristen hos den blick som inte kan se att det ena alltid är genomträngt av det andra. Sett i ljuset av en sådan insikt talar fragmentet inte längre om någon dyster livssutsikt eller i ett melankoliskt tonläge. Över den som inte förmå greppa sin livslott som också en dödslott tecknar den istället en bild vars stämning snarare vetter mot ironi."

Hans Ruin, Herakleitos Fragment.

Efter ett möte, en diskussion och två dagars darr på rösten under lektioner

Det riktiga vansinnet, och den riktiga sjukdomen, bristen, krisen kommer inte förannonserad utan smygande, utan större åtbörder, inifrån, tyst och långsamt knappt märkbart. Jag vet det nu. Jag lever mitt i den inser jag och vet inte vad det ska bli av. Upptäcker till min förvåning att hela denna tiden har den övertygade, i sin flexibilitet orubbliga nihilismen bitit sig fast, slagit rot, byggt bo i mig. Jag är kastad, jag är tärningar som famlar/skramlar frenetiskt för att inte fixeras, men fortfarande godtyckligt etiskt styrt av min ganska övade förmåga att känna medkänsla med andra slår jag inte vilket tal som helst. Mest av allt trött och inspirerad.

Joe blir ande, för att Handy gått upp i rök

”Röken som åberopas skulle då kunna knytas mer precist till gravbålet, som den process varigenom den levande materien förvandlas och den själsliga substansen frigörs”

Hans Ruin

Joe ligger på asfalt lutad mot en gröntrasad container, rocken är alldeles förstörd. Knäna är skrubbade och kinderna brinner av en hel natts kylas frätande verkan. Knogarna är vita av köld, kanten värker in mot benen genom stelt halvomänskligt kött. Natten har varit kaos och kris, alla tankar och all längtan är grus. Containern står bakom Willys hemma, där tömmer personalen mat som har gått ut och emballage och personalrummets sopor. Willys hemmas baksida är en trög gul tegelvägg och någon har klottrat ANTIFA på den med svarta spraybokstäver. Molnen har rört sig ett bra tag ovanför Joe och små strimmor sol har börjat ansätta asfalten som för att få något att växa upp från under den, men asfalten är lika hård som mot Joe, den släpper inte igenom något utan skjuter uppåt med smält stens hela kraft och det svider när Joe hamnar emellan dessa två naturkrafter. Över hustaken anas en rökpelare, det är någon som eldar för att huset ska vara varmt om en stund när det är dags för frukost. Det är ett sådant kvarter, gammla läkarhus och borgarskap i allmänhet. Joe hade en dröm om borgarskap:

Han skulle äga stilrent, en minimalistiskt inredd lägenhet, mestadels som gick i vitt, han skulle inte äga mer än vad livet och hans tydligt definierade njutningar krävde. En skön säng med vita mjuka lakan och ett fluffigt duntäcke, en sådan där väckarklocka som lyser upp rummet så att man vaknar utvilad och naturligt, efter att Joe vaknat och känt sig fullständigt utvilad skulle han dra på sig träningsoverallen som låg prydligt vikt på den snyggt designade klädhängaren bredvid sängen, i hallen skulle han få på sig ett par riktigt snygga joggingskor från Nike, den senaste, mycket enkelt och stilrent designade iPod shufflen klämde han på tröjan sist av allt, fulladdad med dancelåtar från 90-talet som skulle slumpas ut åt honom medan han sprang i den välordnade parken som så smått börjat vakna till liv av det perfekt ljumna solljuset.

Personal som började jobba tidigt på Willys hemma gick ut för att slänga gårdagens sopor från personalrummet i den gröna containern, som vanligt, de småpratade lite, en han och en hon, han tog en cigarett, de hade det trevligt och njöt av den uppbyggeliga ensamheten en stund innan de skulle vara tvungna att gå in i mataffären och jobba av sina timmar inför jobbiga människor som de inte brydde sig ett skit om. Hon berättade för honom att hon sett den nya iPoden på bild, den verkade häftig, en sån skulle man ha.

Handy sår ett spöke

”Hon känner fasa inför sitt liv, men hon vill inte alls dö: det är olyckan.”

Simone de Beauvoir

Handy ser upp från sin bok och ut genom tågrutan. Där ute landskap, mest gräs och nyanslös himmel. Insidan av tåget speglas också suddigt, och han ser sig själv i en mindre skarp version. Som mina texter, tänker han, och mitt sätt att handla i förhållande till alla. Handy kommer på sig själv med att verkligheten av honom själv är oskarp. En pinande, tryckande känsla bakom de torra och varma ögonlocken. Han värker. Allt han ville vara, för andra mest men också för sig själv. Det är oskarpt. Böckerna ger inget längre, lärdomen ger inget längre, inte ens de ambitiösa projekten ger något längre. Framtiden ger inget, längre. Dött lopp.

Häromdagen satt Handy framför en dator och skrev. Plötsligt och mellan orden reflekterades en rörelse i den glansiga skärmen. Bakom honom, det såg ut som om en människa stod två steg bakom honom och betrakta honom, men sen försvann bilden och Handy vågade inte vända sig om men han visste ändå att där skulle vara tomt. Handy kände hur två kalla händer grep tag om hans axlar, så kyliga händer, kyliga händer av ingenting. De ville skaka om honom, men inget kändes.

Handys bröstkorg spänner och håller på att kläckas. Snart. Bröstkorgen spricker och ut stiger ett spöke. En ande. Bröstkorgen skriker: Joel!? Joel!? Joel!? Men Handy kände ingen som heter så. Handy river ett sår, Handy vill inte dö men känner en fruktansvärd fasa inför sitt liv.

Inget.

Fredag kväll

Båg

Djävla våg

jag vågar hata dig

Spleet

känslan av att självdestruktiviteten slutligen vunnit

för sent att göra något åt det

nu bara följer du konsekvenserna

låter dem spela ut dig ur spelet

eller in i spelet

vi vet inte och vågar, med Hamlet, aldrig riktigt veta

kul

Någon tar livet allt för seriöst

glömmer alla ögonblick då man har möjlighet att kasta allt över ända

möjlighet att antingen ställa allt till rätta

eller störta allt och börja om på en helt ny kula

alla har den möjligheten

varje dag hela tiden

och människan är fin

hon är fin och lätt att böja efter sin vilja

gör det.

Frukost hemma hos mej

Min och Christinas vän Anna Högberg var på besök förra fredagen och sov över, sen så la hon upp för alla att se hur en frukost hemma hos oss kan gå till på youtube! Hon kan sina grejor.

På spaning efter Handy, som flytt?

När det är mörkt ute smyger Joe fram längsmed trottoarerna på smågator ett stenkast från den stora vägen där bilar då och då fortfarande kör förbi. Han rör sig i området runt Willys Hemma, spanar genom mörkret med ena handen spejande i pannan. Då och då stannar han upp i ett gathörn, står en stund och håller utkik, lyssnar efter ljud, spanar efter rörelser, känner hur magen blandar tvivel och oro innuti honom. Var håller Handy hus? Han har varit borta i säkert tre dagar nu utan att höra av sig eller lämnat något spår.

Tillbaks vid Willys bakgård igen, där står en stor grön container. Den är värd att betrakta en stund, containrar är särskilda. De är ofta fruktansvärt tärda, märkta, rispade, flitigt använda, fårade, rynkiga, fulla av berättelser. I dem hålls många hemligheter gömda och slängda. Man kan sova i dem om man kommer i en. Ofta när Joe passerar en container brukar han hälsa artigt, nicka och ta ett respektfullt steg åt sidan för att lämna plats. De är fina saker de där. De får honom att tänka på Handy. Joe blir ståendes en lite för lång stund där på bakgården, hinner bli kall och börja frysa.

Det asfalterade underlaget tränger in genom skorna, husen trycker sig nära inpå, gatlyktor bränner köldsår i ögonen, brunnarna hotar svälja honom. Joe blir rädd och ökar takten på stegen. Luft eller vatten eller eld, han behöver det men överallt sten, cement, asfalt, plåt ivägen stänger honom ute. Någon är ute efter honom, han hör det på trädgrenarnas varnande rassel. En polisbil! Nej, inte den. Svinkallt. Utom hus. Joe förvånar sig över hur mjuk Handy gjort honom, förut klarade han nätter liggandes i papp eller inget mer än kläderna nere vid kalla kanalen, klarade han ensamheten. Joe letar upp mobilen i svidande hårt åtsittande jeansfickan för att läsa gamla sms.

Det är som: där inne i det huset, vi är i Fjälkinge nu, på besök hos, där ligger tre unga tjejer nu va i en säng och pratar och där låg jag också tills jag reste mig och gick ut här i kylan. Nu står jag vid ett annat likadant anonymt hus i samma enformiga bostadsområde, vilar ryggen mot ett cykelförråd som står granne med en typisk vanlig tråkig intetsägande brevlåda, jag bläddrar igenom mobilen efter sms som betyder något och sjunger. Jag sjunger taskigt. Jag sjunger hennes låt som hon spelat in. Jag kan texten ganska bra utantill. Kvällen innan hade jag brytit mig in i Torsebros utebad tillsammans med en annan tjej och badat och pratat om amfetamin och vänner och filmer. Vi tog sedan en cykel och jag skjutsade henne på pakethållaren hela vägen hem till henne i Fjälkinge, det var tungt och jävligt för jag hatar att cykla, vi var inte framme förrän två timmar senare när morgonen hade kommit. Vi kröp upp i en soffa och såg En djävulsk romans, sen gick hon och la sig och jag låg på en madrass nedanför och tänkte bara på henne och kunde inte sova resten av dagen som hon sov bort och jag trivdes med det precis så som det var. På kvällen när båda var vakna och jag hade träffat och hälsat artigt på hennes fosterpappa satt vi i hennes soffa, inte den vid teven utan den i hennes flickrum, vi bläddrade i skolkatalogen och hon frågade vad jag tyckte om min bästa vän och jag sa att de nog skulle passa bra ihop. Sen gick vi hem till henne som hade festen som nu dött ut och där jag lämnat min sängplats mellan tre tjejer som jag inte känner så bra men känner att jag kan lita på villkorslöst. Sms:en är inte från någon härifrån, sången är inte härifrån, den är från andra sidan havet och där drömmer jag mig mot omöjligheter och gråter av vällust och njutning.

Joe avbryter sig och låter mobilen hänga slappt i handen längsmed sidan. Det är något i luften, liksom en darrning, svår att beskriva. Det känns som att det är luften, men det kan också vara hans hjärta. Skitliv. Nu måste han hitta Handy som försvunnit spårlöst, kanske ska han leta borta vid Resecentrum också? Där går ju bussar och så.

Joe fattar ett beslut, Handy är försvunnen

Joe vilar för sig själv på en slumpartad plats på det rutiga, snea golvet. Jackan är för kort i ärmarna och byxorna är ojämt uppvikta nere vid fötterna. Knäskålsskrap mot plastgolvet och jeanstygets vyssj när han skiftar ställning från mage till mer sidoliggande stödd på en rödsvullen och litet darrig armbåge. Det är ensamt i köket, spisen är kall och fientlig, luckorna är alla stängda och förmodligen tomma. Golvet vred sig långsamt under honom samtidigt som det for snabbt frammåt, eller åt det hållet man kunde tänka sig var fram för golvets del. Det hade varit okej om inte luften i sin tur stod helt stilla, vilket orsakade att världen slet i honom så att magen snurrade sig flera varv runt sig själv och blev avlångt utsträckt. Istället för att skrika, det här var inget nytt, gäspade han så mycket att käkarna knakade och skavde, höll till och med på att hoppa ur led. Yrslig och illamående ställde sig Joe inte upp utan låg kvar i samma ställning i säkert tre eller fyra minuter, sen fick han ont i armbågen och illamående bara ökade av att handen domnade bort för att den inte fick något blod. Blodcirkulationen var dålig, det hade den varit jättelänge. Det darrade i fickan, ett sms:

- Snart har du inte så många hemligheter för mig längre ;)

Han rullade över på rygg och började skriva på ett svar trots att magen pulserade oroligt.

- Åh jo en och annan saftig tänker jag nog behålla ;) men nära nog! :)

- Nej! Berätta en saftig hemlighet!:-o

- Ånä! Inte så lätt! ;)

- Men! Vad ska jag göra för att förtjäna att veta då?

- Haha det kan du få grunna på! :p

- Äsch jag bara super dig under bordet:)!

- Det kan du ju få försöka! Hahaha

- Haha blir nog inte så svårt. Bara att köpa lite vodka:)

- Oooh! Gillar den tanken. Har inte du några önskningar och hemligheter då? ;p

Joe somnade på golvet och mobilen gled ner bredvid honom och hamnade en stund under honom när han sov. Magen uppskattade sömnen och var betydligt snällare när Joe vaknade någon obestämd tid senare på samma golv. Nu stod världen mer stilla också, ännu bättre. Han visste vad han skulle göra nu, han skulle köpa en plastrång till Handy, då skulle han nog kunna tänka sig att ta honom. Handy hade haft en grej för honom ända sedan de gick på dagis tillsammans, de var båda outsiders, gömde sig i buskarna och tittade och pillade på varandras snoppar. Handy kallade sin för något så sött, vad var det nu igen? Pillesnorken? Haha, ja så var det nog. Han måste fråga honom om den fortfarande hette så. Ikväll kunde de leka namnlekar och spela rollspel tillsammans. Eller var det redan kväll? Åh ja, det vore nog något. Avfärdandets tid var över, nu gällde det bara att hitta en plastrång och framför allt att hitta Handy igen. De hade helt klart befunnit sig här båda två förr-förra gången han var vid medvetande. Men nu var Handy försvunnen. Joe kollade mobilen för att se om han fått något meddelande.

- Jag har många hemligheter men de är ju inga hemligheter om jag berättar dom:) hmm, jag önskar att jag var smart eller att hade jätte mkt chips att äta.

Handy lagar motståndigt en dörr som på det sättet förblir obrukbar - om livshistoria och medvetenhet

Fem milimeter från golvet står Handy och svingar en hammare över huvudet och ena axeln. Han vill kunna skriva som vissa andra, men står mest med svullna ord och utdragna spikar som någon annan slagit in. Under natten med tänd lampa i sängen läste han andras ord som lät så brännande fast de som skrivit dem inte bar sina eldar öppet och kanske ens villigt, det störde honom och vad skulle han göra med det. Orden han läste var bra, tänkte han, för att de associerade vilt och säkert, samtidigt, balanserande mellan second hand och Kinaproduktion och författarna var killarna med kontrakten, de som reser utomlands med vita, fåniga arbetshjälmar bara för att de kan, de som får betalt för idéerna för att de föddes på rätt plats och lärde känna rätt personer.

Det var snart tid för studenten igen, den tiden gjorde Handy nervös förra året och den gör honom nervös även i år. Ett fokus läggs på att bli något, små barn som ska bli något, framtidsdrömmar, övningar i kollektiv idealism. Sång och glädjeyra, det älskade dem, de som tycker att man ska bli något men att det är klart att de som ska bli något imorgon får unnas en fest idag. Handy vet vilka ”de” är, men skulle aldrig peka ut dem för någon annan. Det trycks massor av utbildningskataloger, och institutioner bygger upp vad de vill kalla sina bästa sidor under kvällar och helger och kallar det för öppet hus. Det är nu många hittar på vilka de är, eller rättare: låter sig ordnas in i en bana, det är som att stiga på ett tåg som följer en tågbana in i en sådan där briotågcirkelbana runt runt runt, det är enkelt, låta godtyckligheter styra en in och upp på en vagn och sedan sköter sig resten av makter utanför eller ja utifrån. Sen har man ”skapat” sig en framtid, det är lätt idag och det var lätt förr också. Alla kan göra det. Det är så roligt, det är kul att utbilda sig, det är roligt att träffa nya vänner, läsa om intressanta saker (och sen då?) och sen får man ett bra jobb och får råd att flytta till ett flott hus, under utbildningen träffar man kanske någon lite särskild människa, man bildar ett par och familj, barn, jobbet blir en trygghet, man läser morgontidningen och tycker det är trevligt, läser upp ord ur artiklar för varandra vid frukostbordet, sippar kaffe, går till jobbet, gör saker, lever automatiskt, det är skönt, man slipper tänka, man har det rätt bra utstakat för sig, någon annan tar ansvar samtidigt som man själv är ansvarsfull, vuxen, leker mamma pappa barn och härmar sina förälrar och föräldrar man sett på teve bäst man kan, bråkar lite, går i terapi eller ägnar sig åt små projekt. Var lugn, det här ordnar sig ju, det märker du. Ju äldre du blir märker du att allting bara ordnar sig. Och känns det jobbigt på jobbet får du ju en del pengar över som du kan konsumera kultur för, kultur är viktigt, klart man behöver kultur, då kan man ju glömma bort att man hade det jobbigt strax innan, säg att du börjar lyssna på Radiohead om tio år, ja det är nog lagom att gå tillbaka till dem då, erkänn att du har blivit lite fånig men du är ju vuxen och är därför ursäktad, det är bara förståeligt, sådan är tiden, egentligen var du ju fånigare när du var ung. Skyll på tiden. Det var inte bättre förr, du har slutat tycka det, du bara säger det som att du menar det. Egentligen vet du och alla du säger det till att man säger så på skoj. Nuförtiden (och sen då?). Du kanske köper en sån där stereo som det står om i flotta HIFI-magasin, tycker att du förstår bra ljud, alla skivor låter som på nytt, ironiskt återupptäcker du punken och känner dig lite rebellisk på nytt, ungefär på samma sätt som du säger att det var bättre förr fastän du fortfarande inte tycker det bara verkligen verkligen har blivit bra på att säga det som OM du menade det. Sen har du ju barnen och pensionen att vörda och ta till vara på, det är ju ditt liv, CD-skivorna börjar samla damm, du inser att livet har andra värden, du börjar njuta av stunder, kanske blir det kaffe, whisky, vin, cigarrer, parfymer eller resor men allt handlar om at vara i nuet och njuta av det. Du känner att du skaffat dig ett mått av livsvisdom, livserfarenhet, du vet hur livet är ställt, du är inordnad och du tycker att det är ganska bekvämt ändå, och när det inte står om krig eller konflikter i morgontidningen tycker du i smyg att det är lite tråkigt. Kanske här någonstans återupptäcker du barnet inom dig som inte vill dö, du skaffar kanske en bultbräda eller en boll, något som understryker din nyvunna naiva livskänsla. Du reducerar nuet till enformighet, enkelhet, barnets perspektiv. Du ser frammåt fast du egentligen inte vågar slita blicken från backspegeln. Du får inte köra bil längre, du kommer på dig själv med att gilla tavlor, väggprydnader som du tidigare bara gått förbi, du gillar inte dem på grund av deras mening eller betydelse, du gillar färgerna, det rent estetiska. Du känner dig åter lite hungrig på livet när du mot din vilja och förmodligen helt plötsligt dör och är borta. Någon nära dig i ungefär samma läge funderar över varför du inte valde en bättre död, var du feg? Är hon också feg? Det är försent att ändra på nu, för sent att vara modig. Hon och du har gjort sina val. Allt som faller, som kastats, måste slå i marken på ett något så när av kastet bestämt ställe. Det är bara det att studenterna kastar inte sig själva, det är godtyckligheten som kastar och det gör ont när man är gammal, jag lovar det gör så förbannat ont när det går upp för en och valen är orubbliga, man kan inte ångra sig på första våningen när man kastat sig ner från åttonde mot marken.

Handy vill inte bli något, Handy tänker våga röra på sig och vägra förhålla sig till kastet. Det är hans val, den inbyggda fria viljan i all godtycklighet. Om världen är godtycklig, och alla meningar och betydelser är beroende av världen, då, tänker Handy, kastas jag runt men inte godtyckligt inställd till det. Motståndet är det sista som ger upp livet. Vad är det att leva? Ett djävla motstånd och är man feg är man en idiot som alla andra. Handy tänker väcka Joe och berätta vad han tänkt, men Joe vill inte vakna än på ett tag. Handy slår in några rostiga, upphittade spikar i en dörr som aldrig mer går att öppna och aldrig mer går att stänga för den är trasig och Handy lagar den inte, han lagar motståndigt.

Handys öronsluss

Handy gillar hur det susar otäckt i öronen när han inte gör vad han borde utan gör något helt annat, det vill säga ingenting. Handy bygger musik av orosbruset liksom gnisselstråken i låten "Venus in furs", metodiskt maxar han oron mot ett nära antågande klimax, förstörelsen är skön och han inväntar det sköna som kommer explodera när susebruset blir för genomträngande. Handy är en annorlunda livsnjutare, han njuter fullkomligt barnsligt och fyller snart trettiofem.

PONd

Svakra

Svakra ty gott är dy med frem

je jag tror på toj och e

utan svakta och svakra män

är jag heplos och kokard

Victory

I.

Där tatueringen varit på handleden svällde huden, vred sig runt och blev alldeles svart.

II.

Det kliade och Handy sträckte på sig för att nå med pekfingernageln. Stolen knarrade och samtidigt knarkade Joe på stolen brevé. En fet lina amfetamin snortade han. Sen skulle de vara tillsammans, den djuriska lösningen tog tjugo minuter på sig att resa in i det centrala nervsystemet. Åh det kittlar så skönt när man duschar dagen efter, kallt vatten, fortfarande inte det minsta trött men hjärnbröd. Hungern försvinner också, men magen kurrar.  Handy njöt av att skrapa med pekfingernageln mot huden. Ska någon tända lampan, det är en glödlampa och ingen har tänt den den bara hänger där. Handy tänkte att han kunde hänga där han också och dingla med benen som ett glatt barn dinglar med benen när de inte når ner till marken. Handy gissade att han var trött och borde dra en fet lina han med. Handy skulle ha sex med någon och sen skulle han knarka mer. Sen skulle han läsa Rilke och bädda ner sig i ett täcke som var alldeles för torrt. Gud vet att det fanns urin om det behövdes. Joe låg på golvet och drömde om killar i plastrång. Handy fick en impuls att gå fram och handkyssa Joe där han låg, men ryggen kliade fortfarande och knarket låg orört på bordskivan där det också låg brödsmulor och spilld mjölk. Joe hade hällt amfetaminet i glaset en gång, mjölken hade blivit lite grön och smakade övernaturligt. Handy visste att Joe knarkade hos sina föräldrar när de var hemma och med öppen dörr för att han saknade kyssen, den skulle han få, förr eller senare skulle han få den. Joe grymtade och Handy vände sig mer och mer mot bordet och tänkte på sugrör från macdonalds eller burgerking som var kapade och litet tänjda på bredden, väl använda, men nya fanns att tillgå, gott om dem. I hallen kissade någon, ljudet av vätska som slår och stöter från plastgolv genljöd. Joe drömde om texter om knark som saknade kiss, bajs, schaviga miljöer och pundare. Joe hade ballar för det, så det räcker, så att säga. Han älskade Joe, Handy älskade med blickar, det var så han gjorde det och det fick de nöja sig med.

III.

Hon är jeans och damm från en annan tid men här och nu och hon är inte, absolut inte alls tillgänglig för dig, från en annan varo. Hon bryter mot reglerna för att hon kan, och för att du inte kan följa. Hon är allt du önskar att du var, hon är dig som man.

IV.

Tidklockan vrickade och spillde sidor i ett glas, in i kylen igen - hon ställde in paketet i kylen igen och gick och satte sig. Bryr mig inte, säger hon, gör det bara inte och orkar inte prata om det måste man hela tiden prata om det kan man inte bara klottra osammanhängande linjer i ett fräscht kollegieblock och hoppas på att några av signalerna ska vara värt det imorgon också när man läser igen för att ta igen tid som man gör anspråk på men som samtidigt känns fullständigt förlorad och stulen från en varför kan han inte bara sluta vara så omständig och göra rätt det är inte så mycket ett krav eller någon högt ställd förväntning från min sida, hon ser utåt grådsplanen där kickar en boll ett barn på högvarv frysen tickar och vill sluta för det är brist och brist däremot ställer de krav som iden och viden och idéer borde göra. Han tycker att hon svamlar och ingen har ju tid eller medkänsla nog att orka med sådant svammel - du måste vara kort och koncis, tydlig och klar för att väcka medkänsla nu.

V.

Victory! 21.03 21/3 var det victory! Joe och Handy kastade bojen i kanalen och erfrukitirerade och fann meningen i dirigoliten och megastonen, det är svaren mona väner: tyrckilettera inte bara svakra! Victory!

Nästan

Jag vet att Herakleitos skrev en gång att om allt blev rök skulle näsan urskilja det. Var han ironisk? Som att om allt verkligen gick samman i en enhetlig rök skulle luktsinnet, liksom människan, insistera på att uppmärksamma det särskiljande? Eller föregriper han, och nu skriver jag ordet halvhjärtat, postmodernismen på det sättet att allt samtidigt kan uppfattas som enhet och mångfald, beroende på vilket perspektiv man intar.

Så här läser jag det: näsan har alltid fått böja sig för det mycket mer privilegierade sinnesorgan, ögat, och Herakleitos gör sig helt enkelt rolig på detta enkla faktum, att näsan av någon dum anledning inte räknas för lika mycket som synen. Det sätter hela vår relation till det empiriska lite i gungning. Så vill jag läsa det, och därmed har jag svarat på frågan hur jag mår idag.

Jag mår.

Varför måste människor vara så omständiga? Det vore bättre om alla bara var inständiga eller förständiga (eller heter det: förståndiga?).

Egopics - jag ser på kortfilmer av Lynch kl 10.26 måndag morgon

Höger SKRATT till allah

Saker som betyder något: rörelse, kontraster, spår och att hålla balansen med någon annans hjälp. Fantasin att se på sig själv från någon annans håll. Förmågan att långsamt och motståndslöst anpassa sig följsamt. Förtroende i sin renaste form. Gnistor i ett helt mörkt rum. Inre leenden som möter en. Inget av detta finns någon annanstans.

Biltrafik ute, och blåsta omruskade fotgängare och hundrastare. Någon skulle ha sagt: ta på dig halsduken, det blåser ordentligt där ute. Nu vore det inte så. Det är våld där ute och du vill slippa ut. Du har glömt att filmerna också säger något om verkligheten, du lever i vantron att sånt som filmerna berättar bara finns i de där påhittade världarna. Ditt ljus är en glödlampa som någon byggt. Du själv har inte byggt sedan skolslöjden tvingade dig räta till saker med vinkelhakar och oförsonliga sågarna. Nejsågarna blir fler och fler, du har en av dem själv.

Men gör något, så glömmer du bort att du känner så här. Skriv en bok, och då menar jag inte att du ska gräva ner dig i ointressanta gråtmilda sentimentala texter om dig själv och litterära försök, nej ägna dig åt skrivandet som hantverk, sluta känna för det du gör, lär dig automatiken. Spela in en film, samla människor, gruppera dem, organisera oss. Håll brandtal på torget utanför Domus eller bilda en kör som sjunger om rättvisa och mord i samma sång. Nej jag vet, ring paniksamtalet till din andligt orienterade vän, alla känner någon som känner någon sådan, låt honom begeistra sig själv i din sorgliga spegel, prat om mening, betydelse, harmoni och vetenskap. Pah! Vi är idioter som mänskligt ställer oss på antingen tekniken eller människans sida. Var mer av en idiot och glöm bort, det blir värre och värre och större och omöjligare helatiden, glöm bara bort det och våga skratta.

Nej säg inte att du är en av alla dem som läst Stäppvargen och tror dig veta hur man skrattar på det sättet. Säg det inte. Låt det vara osagt.

Det här är mitt blogginlägg om IPRED, FRA, REINFELDT, GLOBAL UPPVÄRMNING, KÄRNKRAFT, MILJÖ, SOCIALEMOKRATERNA, BLOGGAR, LÄRARE, INTERNET, POLITIK, FOTO, hundar   utbildning   framtid   tingeling   wordpress   föräldrar   kina   graviditet   bloggosfären   bloggare   värme   fildelning   trädgård   recept   jobb   kommunikation   microsoft   kaffe   lördag   stockholm   frankrike   kris   hälsa   usa   ulf lundell   shopping   kapitalism   reklam   fotouppdrag   iran   psykologi   livet   cancer   design   semifinal   hv71   städa   arbetslöshet   fotografi   jobbävning   göteborg   tips   bandy   politiker   spanien   sverige   eurovision song contest   program   mediekritik   islamism   asyl   fordon   ungern   fotoutmaningar   bilduppdraget   judar   facebook   indianer   metastaser   postmodernism   robinson   estetik   skulptur   måleri   tv4   kärlek   regionfrågan   ekonomisk kris   vatten   fotografering   region   lösenord   aspergers syndrom   död   psykiatri   funktionshinder   npf   mamma   ångest   underhållning   maud olofsson   tv   lottam   bloggar   diagnoser   mormor   stress   gnäll   löpning   friskvård   365 photo challenge   söndag   lund   365 foton 2009   uddevalla   bilkris   rita   trafik   slackerprosa   jobben   jade goody   vardagsliv   bilar   modernism   debatt   konst   vetenskap   add   liza marklund   hockey   kreativitet   arbete   frölunda   film   adhd   norrbotten   pysan   second life   madonnan   teckna   kreativ   talang   facket   pappa   teckning   samtidskonst   readymades   tävling   pyssel   virtuella världar   video   finanskrisen   utbildningspolitik   sommarlov   oppositionen   andra världar   koldioxid   indexkompaniet   apmel   virtuell verklighet   tankar   secondlife   it   vård   data   utanförskap.

HAHAHAHA,hahahaha,hihihi,tsss tsss,HAHAHA,hohoho,höhö politik höhö,HEHE

21-22 mars

I går tappade jag ut mycket själ ur mig och slavade orkeslöst för herrar från avgrunden, spretiga fingrar på förtappade händer som svart sträcker sig upp ur självklyftorna. Jag togs hem lutad mot hennes axel och stundtals dragen, balanserad, stundtals lockad med bilder av varmt rostbröd som väntade hemma. Jag tappade ut så mycket att det enda jag lyckades kommunicera ordentligt på en ganka lång tid räknat var: nu är jag nöjd, jag är nöjd nu, mycket nöjd. Så går det när man planerar, tänker jag idag, så går det när man planerar, smider planer, planlägger, föregår och så på det sättet vidare. I går tömde jag mig på så himla mycket att idag känns helt vitt och nej inte i den positiva bemärkelsen det tomma väntande hungriga pappret nej orkeslöst hungrande ja svältande barn så klart i Afrika, det stora härliga landet ska man skriva sitt namn på provet magistern? Nej på den tiden, mitten av nittiotalet, undanglidande, sa man inte magistern, sa man inte läraren heller, sa man titellöst, sa man möjligen namnet, men inte läraren, magistern, herr och så ännu mer vidare. Mitten av nittiotalet, en tid som verkligen många, jag kan räkna dem alla, inte har upplevt. Och så sitter jag i mitt esse och tänker på åttiotalet. Gården, ett ord som ekar mellan sjuttiotalshus som klarat sig förvånansvärt bra in på åttiotalet, gröna drömmar och hus som vita segel, frammåt kapten, mot nya horrisonter och så vidare. Nu finns det vara vita lakan och nya horor, om detta hade varit en text författad av någon annan än jag, som också minns mitten av nittiotalet om än ett helt annat nittiotal än det jag vet fanns. SÅ betyder orden i brev oerhört mycket, och ett halvkasst minne som fixerat Goethes krav på distans när det kom till kärlek. Det omöjliga växer sig bara större och starkare, och när gick det fel? Vissa säger tvåtusenfem, jag säger det gick fel redan nittioåtta. Nej nittiofem, ja, nittiofem, då gick allt åt helvete och jag satt på en toalett i Varnhem och grät, nej stod framför badrumsspegeln och grät, nej på toaletten med alla lock nedfällda och byxorna på. Den emotionella texten spinner sina sockersöta lager runt sig, rosa sockervadd, hela dagen förstörd för att händerna klibbar. Jag avskyr klibb, klibb är det värsta, och skulle jag här och nu plocka fram ett levande hjärta (ja hjärtat lever, det lever minst lika mycket som det där abstrakta jaget du kallar för levande fast det inte finns, bara delarna av det finns påtagligt, men det är klart jag är inte den som bara tror på vad som syns, det manifesterade) så skulle banne mig hjärtat vara kletigt och klibbigt också, djevla djerta. Djevla text som blir emotionell. ETT MANIFEST: hädanefter skjut mig om jag skriver emotionellt, nostalgiskt, sentimentalt eller biografiskt. SKJUT MIG hårt och länge, ge mig ett ordentligt skjut eller skjuts frammåt. KVÄLLSLIG visdom: det tar stopp. Hemlis!

Plan

Jag ska tala om saker som är omvälvande, planer som störtar i två höga byggnader, planer som startar och landar i tid och otid. Jag ska skriva mer om processer och rörliga saker, jag ska utreda och utrensa psykologiska tillstånd som relaterar till förändring och stiltje dialektiskt. Jag ska plana ut och resa mig samtidigt. Jag ska göra inget alls och bli distraherad.

Joel - Åttitalet Var Där Det Var

Joel - A Wednesday Easy Beer

Nickeldamm

Upphittad gammal text från längesedan:

Det var morgon, nickeldamm i luften, yr som snöflingor från barndomen, som snö. Ljus som genom rök, dofter av metall och träsk som stiger underifrån. Metall, kött, ben. 

Morgondis, i luften yr nickelpartiklar som damm, som snöflingor, snö som från barndomen. 

Morgontid och i luften yr nickelkorn som snöflingor från barndomen. Hon strök bort en strimma svett från pannan med morgonrocksärmen. Genom fönstret såg hon ett ljus som genom dimma eller lätt rök. Sannolikt rök. Med fantasins hjälp såg det ut som att det faktiskt snöade, nicklet blänkte av den lilla mängd ljus som tog sig fram genom dimman och träffade dess ojämna ytor. Det hade inte snöat sedan hon var liten och mamma hade gått med henne och hållit henne i handen i parkerna. Staden låg stilla nu, då hade den varit full av liv. Ett kusligt surrande ljud ekade där ute som för att understryka avsaknaden av det äldre tiders människor skulle definiera som liv. Hon hade en deadline att hålla, det visste hon, hon borde ha börjat skriva redan nu istället för att dröja kvar vid frukostbordet. Vart hade livet tagit vägen? Hon trevade med handen där hjärtat skulle ha suttit, nedanför hennes vänstra bröst. Hon slöt ögonen och föreställde sig hur ett pulserande hjärta skulle kunna kännas. Dudunk, dudunk, tänkte hon.

Fragmentet

Det eventuella hån man kan läsa in i brytet

riktar sig därmed inte mot det faktum

ogrundade föreställningar

man kan läsa in i fragmentet

vilka vi har översatt

som delas av alla människor

finns en diskussion

föreställningar,

mängdens föreställningar

det senare

farenheten belöning i 

vilket en efterföljande filosofisk tradition

riktar sig därmed inte

i döden är ett aoristparticip

bevarar den senare

för hur man läser fragmentet

erfarenheten bemödan

eventuella hån man

tycks antyda en lära om straff

eller skall vi snarare se

vilket det tycks antyda

de yttersta tingen

sig också för det kristna sammanhang

dödsögonblicket

vilka vi har översatt

det eventuella hån

för hur man läser fragmentet.

Jag vet inte, kanske lampa?