Fem milimeter från golvet står Handy och svingar en hammare över huvudet och ena axeln. Han vill kunna skriva som vissa andra, men står mest med svullna ord och utdragna spikar som någon annan slagit in. Under natten med tänd lampa i sängen läste han andras ord som lät så brännande fast de som skrivit dem inte bar sina eldar öppet och kanske ens villigt, det störde honom och vad skulle han göra med det. Orden han läste var bra, tänkte han, för att de associerade vilt och säkert, samtidigt, balanserande mellan second hand och Kinaproduktion och författarna var killarna med kontrakten, de som reser utomlands med vita, fåniga arbetshjälmar bara för att de kan, de som får betalt för idéerna för att de föddes på rätt plats och lärde känna rätt personer.
Det var snart tid för studenten igen, den tiden gjorde Handy nervös förra året och den gör honom nervös även i år. Ett fokus läggs på att bli något, små barn som ska bli något, framtidsdrömmar, övningar i kollektiv idealism. Sång och glädjeyra, det älskade dem, de som tycker att man ska bli något men att det är klart att de som ska bli något imorgon får unnas en fest idag. Handy vet vilka ”de” är, men skulle aldrig peka ut dem för någon annan. Det trycks massor av utbildningskataloger, och institutioner bygger upp vad de vill kalla sina bästa sidor under kvällar och helger och kallar det för öppet hus. Det är nu många hittar på vilka de är, eller rättare: låter sig ordnas in i en bana, det är som att stiga på ett tåg som följer en tågbana in i en sådan där briotågcirkelbana runt runt runt, det är enkelt, låta godtyckligheter styra en in och upp på en vagn och sedan sköter sig resten av makter utanför eller ja utifrån. Sen har man ”skapat” sig en framtid, det är lätt idag och det var lätt förr också. Alla kan göra det. Det är så roligt, det är kul att utbilda sig, det är roligt att träffa nya vänner, läsa om intressanta saker (och sen då?) och sen får man ett bra jobb och får råd att flytta till ett flott hus, under utbildningen träffar man kanske någon lite särskild människa, man bildar ett par och familj, barn, jobbet blir en trygghet, man läser morgontidningen och tycker det är trevligt, läser upp ord ur artiklar för varandra vid frukostbordet, sippar kaffe, går till jobbet, gör saker, lever automatiskt, det är skönt, man slipper tänka, man har det rätt bra utstakat för sig, någon annan tar ansvar samtidigt som man själv är ansvarsfull, vuxen, leker mamma pappa barn och härmar sina förälrar och föräldrar man sett på teve bäst man kan, bråkar lite, går i terapi eller ägnar sig åt små projekt. Var lugn, det här ordnar sig ju, det märker du. Ju äldre du blir märker du att allting bara ordnar sig. Och känns det jobbigt på jobbet får du ju en del pengar över som du kan konsumera kultur för, kultur är viktigt, klart man behöver kultur, då kan man ju glömma bort att man hade det jobbigt strax innan, säg att du börjar lyssna på Radiohead om tio år, ja det är nog lagom att gå tillbaka till dem då, erkänn att du har blivit lite fånig men du är ju vuxen och är därför ursäktad, det är bara förståeligt, sådan är tiden, egentligen var du ju fånigare när du var ung. Skyll på tiden. Det var inte bättre förr, du har slutat tycka det, du bara säger det som att du menar det. Egentligen vet du och alla du säger det till att man säger så på skoj. Nuförtiden (och sen då?). Du kanske köper en sån där stereo som det står om i flotta HIFI-magasin, tycker att du förstår bra ljud, alla skivor låter som på nytt, ironiskt återupptäcker du punken och känner dig lite rebellisk på nytt, ungefär på samma sätt som du säger att det var bättre förr fastän du fortfarande inte tycker det bara verkligen verkligen har blivit bra på att säga det som OM du menade det. Sen har du ju barnen och pensionen att vörda och ta till vara på, det är ju ditt liv, CD-skivorna börjar samla damm, du inser att livet har andra värden, du börjar njuta av stunder, kanske blir det kaffe, whisky, vin, cigarrer, parfymer eller resor men allt handlar om at vara i nuet och njuta av det. Du känner att du skaffat dig ett mått av livsvisdom, livserfarenhet, du vet hur livet är ställt, du är inordnad och du tycker att det är ganska bekvämt ändå, och när det inte står om krig eller konflikter i morgontidningen tycker du i smyg att det är lite tråkigt. Kanske här någonstans återupptäcker du barnet inom dig som inte vill dö, du skaffar kanske en bultbräda eller en boll, något som understryker din nyvunna naiva livskänsla. Du reducerar nuet till enformighet, enkelhet, barnets perspektiv. Du ser frammåt fast du egentligen inte vågar slita blicken från backspegeln. Du får inte köra bil längre, du kommer på dig själv med att gilla tavlor, väggprydnader som du tidigare bara gått förbi, du gillar inte dem på grund av deras mening eller betydelse, du gillar färgerna, det rent estetiska. Du känner dig åter lite hungrig på livet när du mot din vilja och förmodligen helt plötsligt dör och är borta. Någon nära dig i ungefär samma läge funderar över varför du inte valde en bättre död, var du feg? Är hon också feg? Det är försent att ändra på nu, för sent att vara modig. Hon och du har gjort sina val. Allt som faller, som kastats, måste slå i marken på ett något så när av kastet bestämt ställe. Det är bara det att studenterna kastar inte sig själva, det är godtyckligheten som kastar och det gör ont när man är gammal, jag lovar det gör så förbannat ont när det går upp för en och valen är orubbliga, man kan inte ångra sig på första våningen när man kastat sig ner från åttonde mot marken.
Handy vill inte bli något, Handy tänker våga röra på sig och vägra förhålla sig till kastet. Det är hans val, den inbyggda fria viljan i all godtycklighet. Om världen är godtycklig, och alla meningar och betydelser är beroende av världen, då, tänker Handy, kastas jag runt men inte godtyckligt inställd till det. Motståndet är det sista som ger upp livet. Vad är det att leva? Ett djävla motstånd och är man feg är man en idiot som alla andra. Handy tänker väcka Joe och berätta vad han tänkt, men Joe vill inte vakna än på ett tag. Handy slår in några rostiga, upphittade spikar i en dörr som aldrig mer går att öppna och aldrig mer går att stänga för den är trasig och Handy lagar den inte, han lagar motståndigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar