Han var hundra väntande vantar i töväder
ishuggtänder på stuprörsrännor när det frös
i goda tider en långlek, i trånga tider en kortlek
när det gick runt för honom en kärrlek
där han paxade att få vara åsnan som drog
som Nietzsche på fotot från förr
psykologen myntade begreppet vilja till donskap
men det meningslösa i att vara vanten förutan någons händer
och det meningslösa att vara någons åsna utan någon
ingen vill ju vara den ensamma åsnan
eller för den delen en kortlek i en värld utan fängelser
detta meningslösa gjorde att leken dog
när han bara var sju år gammal, jag menar SJU ÅR GAMMAL!?
Nå, han kunde i varje fall rita
och det var en tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar