På spaning efter Handy, som flytt?

När det är mörkt ute smyger Joe fram längsmed trottoarerna på smågator ett stenkast från den stora vägen där bilar då och då fortfarande kör förbi. Han rör sig i området runt Willys Hemma, spanar genom mörkret med ena handen spejande i pannan. Då och då stannar han upp i ett gathörn, står en stund och håller utkik, lyssnar efter ljud, spanar efter rörelser, känner hur magen blandar tvivel och oro innuti honom. Var håller Handy hus? Han har varit borta i säkert tre dagar nu utan att höra av sig eller lämnat något spår.

Tillbaks vid Willys bakgård igen, där står en stor grön container. Den är värd att betrakta en stund, containrar är särskilda. De är ofta fruktansvärt tärda, märkta, rispade, flitigt använda, fårade, rynkiga, fulla av berättelser. I dem hålls många hemligheter gömda och slängda. Man kan sova i dem om man kommer i en. Ofta när Joe passerar en container brukar han hälsa artigt, nicka och ta ett respektfullt steg åt sidan för att lämna plats. De är fina saker de där. De får honom att tänka på Handy. Joe blir ståendes en lite för lång stund där på bakgården, hinner bli kall och börja frysa.

Det asfalterade underlaget tränger in genom skorna, husen trycker sig nära inpå, gatlyktor bränner köldsår i ögonen, brunnarna hotar svälja honom. Joe blir rädd och ökar takten på stegen. Luft eller vatten eller eld, han behöver det men överallt sten, cement, asfalt, plåt ivägen stänger honom ute. Någon är ute efter honom, han hör det på trädgrenarnas varnande rassel. En polisbil! Nej, inte den. Svinkallt. Utom hus. Joe förvånar sig över hur mjuk Handy gjort honom, förut klarade han nätter liggandes i papp eller inget mer än kläderna nere vid kalla kanalen, klarade han ensamheten. Joe letar upp mobilen i svidande hårt åtsittande jeansfickan för att läsa gamla sms.

Det är som: där inne i det huset, vi är i Fjälkinge nu, på besök hos, där ligger tre unga tjejer nu va i en säng och pratar och där låg jag också tills jag reste mig och gick ut här i kylan. Nu står jag vid ett annat likadant anonymt hus i samma enformiga bostadsområde, vilar ryggen mot ett cykelförråd som står granne med en typisk vanlig tråkig intetsägande brevlåda, jag bläddrar igenom mobilen efter sms som betyder något och sjunger. Jag sjunger taskigt. Jag sjunger hennes låt som hon spelat in. Jag kan texten ganska bra utantill. Kvällen innan hade jag brytit mig in i Torsebros utebad tillsammans med en annan tjej och badat och pratat om amfetamin och vänner och filmer. Vi tog sedan en cykel och jag skjutsade henne på pakethållaren hela vägen hem till henne i Fjälkinge, det var tungt och jävligt för jag hatar att cykla, vi var inte framme förrän två timmar senare när morgonen hade kommit. Vi kröp upp i en soffa och såg En djävulsk romans, sen gick hon och la sig och jag låg på en madrass nedanför och tänkte bara på henne och kunde inte sova resten av dagen som hon sov bort och jag trivdes med det precis så som det var. På kvällen när båda var vakna och jag hade träffat och hälsat artigt på hennes fosterpappa satt vi i hennes soffa, inte den vid teven utan den i hennes flickrum, vi bläddrade i skolkatalogen och hon frågade vad jag tyckte om min bästa vän och jag sa att de nog skulle passa bra ihop. Sen gick vi hem till henne som hade festen som nu dött ut och där jag lämnat min sängplats mellan tre tjejer som jag inte känner så bra men känner att jag kan lita på villkorslöst. Sms:en är inte från någon härifrån, sången är inte härifrån, den är från andra sidan havet och där drömmer jag mig mot omöjligheter och gråter av vällust och njutning.

Joe avbryter sig och låter mobilen hänga slappt i handen längsmed sidan. Det är något i luften, liksom en darrning, svår att beskriva. Det känns som att det är luften, men det kan också vara hans hjärta. Skitliv. Nu måste han hitta Handy som försvunnit spårlöst, kanske ska han leta borta vid Resecentrum också? Där går ju bussar och så.