Upphittad gammal text från längesedan:
Det var morgon, nickeldamm i luften, yr som snöflingor från barndomen, som snö. Ljus som genom rök, dofter av metall och träsk som stiger underifrån. Metall, kött, ben.
Morgondis, i luften yr nickelpartiklar som damm, som snöflingor, snö som från barndomen.
Morgontid och i luften yr nickelkorn som snöflingor från barndomen. Hon strök bort en strimma svett från pannan med morgonrocksärmen. Genom fönstret såg hon ett ljus som genom dimma eller lätt rök. Sannolikt rök. Med fantasins hjälp såg det ut som att det faktiskt snöade, nicklet blänkte av den lilla mängd ljus som tog sig fram genom dimman och träffade dess ojämna ytor. Det hade inte snöat sedan hon var liten och mamma hade gått med henne och hållit henne i handen i parkerna. Staden låg stilla nu, då hade den varit full av liv. Ett kusligt surrande ljud ekade där ute som för att understryka avsaknaden av det äldre tiders människor skulle definiera som liv. Hon hade en deadline att hålla, det visste hon, hon borde ha börjat skriva redan nu istället för att dröja kvar vid frukostbordet. Vart hade livet tagit vägen? Hon trevade med handen där hjärtat skulle ha suttit, nedanför hennes vänstra bröst. Hon slöt ögonen och föreställde sig hur ett pulserande hjärta skulle kunna kännas. Dudunk, dudunk, tänkte hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar