Uppköpt!!!

WAOW! Den här bloggen har blivit uppköpt och finns numera som en del av flashiga, heftiga, independent- DIY-bloggen VITA VALEN missa inte detta!

VITA VALEN

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

www.vitavalen.se

Dagens låt

Sun Kil Moons covers på Modest Mouse-låtar är otroligt känsliga och 

lyhörda, men samtidigt våldsamma i det att de formar låten efter 

Marks eget huvud och artistskap och närmast gör låten till hans egen. 

Som med nästan all musik av Modest Mouse är texten det mest 

bärande, därför klipper jag in texten till låten här under. Enjoy!

I'm the same as I was when I was six years old 

And oh my God, I feel so damn old 

I don't really feel anything 

On a plane, I can see the tiny lights below 

And oh my God, they look so alone 

Do they really feel anything? 

Oh my God, I've got to, got to, got to, got to move on 

Where do you move when what you're moving from 

Is yourself? 

The universe works on a math equation 

That never even ever really ends in the end 

Infinity spirals out creation 

We're on the tip of its tongue, and it is saying 

We ain't sure where you stand 

You ain't machines and you ain't land 

And the plants and the animals, they are linked 

And the plants and the animals eat each other 

Oh my God, and oh my cat 

I told my Dad what I need 

Well, I know what I have and want 

But I don't know what I need 

Well, he said, he said, he said, he said 

"Where we're going, I'm dead"

Oddjob 21/5 Kammarcafét, Kristianstad

Young Birds i samarbete med Blue Bird Jazz Club arrangerade på Kristi himmelfärdsdagen en konsert med Oddjob. It was sweet. Cirka 50 personer kom, och förutom huvudakten spelade DJ Christoffer Nylander, ett förband från Christian 4:s gymnasium, filmgruppen i Kristianstad visade de tre filmer som producerats under våren i deras regi, FEL Förlag visade upp FEL1 och FEL2, Malin Danielsson fanns på plats och sålde smycken ur sin serie "Dekadens" och Johannes ställde ut sitt "utställning på en dag"-projekt med verk som producerats samma dag som utställningen/vernissaget.

Oddjob var som alltid oerhört bra. På sätt och vis har Kajfes introverta sida och Ruskträsks extrovärta melodiösa sida mognat i sitt samspel och utnyttjas nu effektivt av bandet som spänner musklerna och visar på så många olika sidor av sig själva att intrycket nästan blir spretigt trots den sammanhållna kreativa visionen som bandet ändå har hållit kurs efter sedan första skivan. Pianisten Daniel Karlsson var utmärkt både rytmiskt och melodiöst, Janne Robertsson på trummor hade några helt oförglömliga beats och bassisten Peter Forss lyfte långa och höga applåder efter ett särskilt känsligt och välutformat solo.

Bandet blev inklappat två gånger, och det andra extranummret som togs upp efter ihärdiga och envist långa applåder från publiken var präglat av avslappnad lekfullhet och humor och samspel med publiken som fick trampa och klappa med som ett extra instrument.

Bästa låten enligt mig var Kings are marching out, där ett kreativt kaos tog över låtstrukturen helt och inte bara bandets utan även publikens magkänsla, föreställer jag mig, aktiverades och fick söka efter känslan av vad som händer, ingen visste riktigt, allt var nedbrutet och spännande på riktigt riktigt.

Tack alla som kom och stöttade Kristianstads alternativa musikscen. Till hösten bjuder vi på ett annat alldeles särskilt framträdande, nämligen Nina Ramsby och Ludvig Berge!!! Missa inte det! Som vanligt pressar vi ner inträdet till ett minimum (gratis för alla upp till och med 20, och ett mer än rimligt pris för studenter upp till 26) och erbjuder något på scen som inte återfinns på stadens mer mainstream-underkastade scener!

Southland Tales

Detta monster till film skakade om en förutspådd ganska förutsägbar kväll. De första 30 minuterna avskydde jag den och drog paralleller till serien Watchmen (vars filmatisering jag inte sett ännu) och Pulp Fiction. Watchmen och Pulp Fiction delar en sorts svårfångad men väldigt klyschig "hårdkokthet" som jag är särskilt allergisk mot. Pulp Fiction lyckas på många sätt ändå ro hem mig som åskådare, medans serien Watchmen inte alls lockar mig. Det minsta! Efter en timme hade denna filmen dock pushat mig så långt över gränsen för vad jag inte kan tycka om på ett väldigt charmigt sätt att jag kapitulerade och började skratta på de rätta ställena och klä berättandet i fancy ord som postmodernt narrativ, mångtydigt ironiskt och kataklasmiskt barrockt. Med andra ord: det här är en sjukt intressant och bra film på så många olika nivåer att det skulle tråka dig halvt ihjäl om jag skulle räkna upp dem alla.

Richard Kelly gjorde sig ett namn hos alla de som tror sig förstå eller i alla fall tror sig kunna förstå filmer, som bygger på och leker med mångtydighet och öppenhet, med hjälp av ett matematiskt likhetstecken framför i och med 2001 års succé Donnie Darko. Se den innan du ser den här, se dem gärna nära inpå varandra om du inte sett Donnie Darko så många gånger att du i princip kan se den för ditt inre öga om du sluter det. Southland Tales leker nämligen inte bara med hårresande ämnen som tidsresor, domedagen, paradoxer, tredje världskriget, atombomber, kändishysterin, miljöförstörelse och JESUS - den leker även med Donnie Darko! Slutet är helt fantastiskt! Mitten är helt fantastisk! I efterhand är även början helt fantastisk!

Du kommer inte kunna förstå den med ett likhetstecken. Den är inte konstruerad i ett sådant syfte. I en av filmens många otroligt B:iga dialoger frågar en av filmens mest intressanta karaktärer: "And what is the truth?" och får naturligtvis ett svar som är roligt i gigantiskt stora proportioner! En av Kellys skruvade kommentarer till alla förståsigpå:are av Donnie Darko kanske? Jag ser det gärna så. Vad svaret är får du se efter själv när du ser filmen!

Ett stort WOW till den här, som kommer ligga på min topp tio-lista ett bra tag framöver!

20 maj

Det såg ut att bli en bra dag redan klockan åtta när jag vaknade i morse. Solen sken in genom sovrumsfönstret och landade mjukt och varmt på mina ben som jag sträckt ut utanför täcket. Jag låg en stund på rygg i samma ställning som jag vaknat och lät solen prata med mig, jag blundade vaket och log. Sen gav jag en hungrig katt mat och kände mig älskad. Sen det dagliga badet, med världens finaste fru som satt på en hård, kall toalettstol och läste högt för mig ur klimaxet i Robert Jordan-boken. Kaffet smakade dessutom gott, det är inte varje dag som kaffet smakar gott och inte direkt punkterar mina nerver.

Jag kunde simma lugnt i badkaret och den spännande sagan som lästes högt för mig, för min lektion började inte förrän klockan 14.20 prick. Jag bjöd Christina på lunch på Rose Garden, lärarbufféstället-per-choice. Vårrullar och tofusushi, mest. Sedan lektionen. När jag kom dit satt redan två elever och arbetade med sitt radioprogram. Jag satt där en stund och gjorde lite lärargrejer, sedan gick jag till Fenix för en soyalatte.

På Fenix glömde Martin hasselnötssmaken i min soyalatte, men jag sa inget om det utan lät världen komma mot mig som den kom. Jag var en av få som valde att inte sitta på deras trevliga och solbadande uteservering. Jag plockade upp Katarina Frostensons senaste diktsamling ur väskan och ett kollegieblock och började läsa första dikten. Jag läste i ungefär tjugo minuter och fyllde ungefär 1 A4-sida i blocket med anteckningar om vad jag läste - jag kom till typ andra raden i första dikten. Det är det som gör Frostenson så bra.

Jag storhandlade efter skolan och gick hem. Intog platsen i den nya soffan som mer och mer blir min, och började se Terminator 3. Lagade mat till Christina som kom hem runt sju på kvällen, såg färdigt filmen efter maten och sitter nu vid datorn en liten stund.

Terminator 3, vad ska man säga? Lekfull, absolut. I en ganska lagom och trevlig förpackning. Ett bra mått diskussion om ödet och ens förmåga att påverka det. Svart slut, lite överraskande och på så sätt bra. Gillar slutsatserna idémässigt. Underhålls till och med under den långa biljakten tidigt i filmen på grund av fyndigt och roligt berättande. Tekniskt kompetent och med precis rätt dos sci-fi-stelkänsla så att det blir bra. Självironi och ansats till postindustriell teknikvision. Minnesvärd? Knappt. Sevärd? Ja.

Dagens

Känsla: fyll himlen!

Ljud: sordin.

Färg: spräckligt röd.

Smak: eftersmak.

19 maj

Natten innan denna natten, ångor som slog mot fönsterrutorna i hela lägenheten, ångor som fick oss att se suddiga ut om någon försökte se in på oss genom imman på glaset, kreativitetens och musikens och yrans imma. Klockan halv tre tog Axel en skateboard (!) hem till sig, Christina läste högt ett tag för mig men somnade lite senare, jag satt en stund i ett rum som plötsligt var stilla och tänkte djuplodande tankar, stilla tankar. Dagen som kom var tidig och bar med sig ett visst mått av hjärtflimmer och illamående, en konstig dag vars enda möjliga lösning var något utomjordsligt som att gå till en mataffär med grönrosa plattor i händerna och en häftande boll som for mellan oss för att köpa löjliga mängder Coca Cola - för att Modest Mouse får Coca Cola att verka vara det coolaste på jorden.

Jo just det, vår humanistiska granne P knackade på och undrade om jag kunde hjälpa honom, han hade råkat radera tre hundra tjugo sidor av sin poesi. Jag lyckades återställa tvåhundra nittio sidor till honom. Sen frågade han om jag lärde mig spela gitarr (vi spelade ogenerat ända fram till att Axel åkte hem halv tre på natten) och jag sa ja, stör vi, och han sa absolut nej och visade sin gitarr som han inte kunde spela på längre på grund av värk och leder och grejer och så sa han att jag var som honom och att när han var ung gav han sig direkt på Bach och grejer med sin gitarr och så gav han mig ett nothäfte som jag får öva på. Nu försöker jag lära mig läsa noter till gitarr. Jag lovade honom en konsert. Jag lovade också att putta in morgontidningen i helgen åt dem då de skulle vara bortresta, P och hans fru.

Jag såg också Underworld - the rising of the Lycans eller vad den heter. Fet film, kanske. Är i ett läge där jag har undervisat så mycket om dramaturgi att jag gillar de flesta filmer jag ser bara för att hjärnan direkt kopplar på analysläget. Höll en trevlig två timmar lång föreläsning med ambitionen att sammanfatta hela filmkunskapskursen för mina elever i morse för att jag var så trött och upplevde hjärtflimmer. Sen sa jag att de fick gå hem för att jag tänkte gå hem.

Nu ska Christina läsa högt, och jag ska jämföra Robert Jordans ord med Brandon Sandersons föreläsningar om kreativt skrivande tills jag somnar. Första och sista lektion imorgon: 14.20. Godnatt!

Magiskt

Delar med mig av ett magisk musikögonblick när Axel spelade i vår soffa en kväll för någon vecka sedan. Kvällar blir knappast bättre. Älskar hans texter: "Nothing will last, nothing but the past", "I was dancing with myself all day I'm tired, I need to sleep, if I wake up I'll wake up somewhere else, I'll probably dream of something new" och "Swiming in the occean is like flying in the sky, some fishes are like birds, to some this might just sound like words but words are not just words my evil friend".

Natten mot 18 maj

Disciplin

This is

Jag har lärt mig så mycket i helgen om skrivandets hantverk att allt känns nytt, ovant och lite främmande. Magen har inte varit vänlig på tre dagar och ögonen bråkar igen. Sömnen undviker mig mer och mer, men rösten blir starkare och starkare.

This is.

Till min ven, den danske

Till Orfeus, den glade dansken

MAXA

Så ser jag Duhkha på scen igen, det var länge sedan sist. Desperationen är större, det otajta mer otajt och orepat repigt. Daniel Johnston hörs i falsetten, Cult of Luna i kraset, Placebo som Axel ensam med en gitarr kan locka fram är nästan helt borta här. Biljardkompaniet känns mindre än vanligt, också det var längesedan. Vissa människor glittrar som jag vill att människor ska glittra. Andra är där också. Mest är där. Jag och Christina tar en bil hem efter första bandet, vi kom för Duhkha. Vi drack varsin öl och hörde på desperat olydig musik som aldrig kommer att låta precis så som det gör just nu.

Innan biljard åt vi god mat, drack folköl och lyssnade på Mozart på extremt hög volym och dansade i en kreativ yra. Livet kan suga hårt, vi dansar nonchalant, ah yeah like we just don't care. Jag och Christina är förmodligen the it just nu, så jävla världsfrånvänt fel. Ingen kan precis som vi kan. Vad vi gör går inte att härma.

Kvällens nyckelord: maxa!

Smakprov på nästa film jag manusat

WILLIAM 

... 

HERMINE 

Gör något William, stå inte bara på samma ställe, rör på dig, känn något, handla, gör något 

WILLIAM 

Jag rör ju mig hela tiden, det är det som är problemet 

HERMINE 

Du gör inget 

WILLIAM 

Bara för att du är så fruktansvärt ytlig 

HERMINE 

HAHAHA! och du ska föreställa djup? Du gräver i sand, du försöker envist sätta dina rötter i mark som inte är odlingsbar, du romantiserar känslan du får av att inte vara välkommen och är blind inför faktumet att du bara behöver flytta på dig några hundra meter för att hitta bördig jord, jord som vill ha dig! Det är du som är ytlig William och dum som är helt oförmögen att hantera det faktum att du växer upp precis som dina föräldrar, du drömmer om dem, slits sönder av dem, inte dina föräldrar utan skuggbilden av dem, drömbilder, inget mer! Du låter vålnader styra ditt liv, du tror att du flyr från dem men i själva verket vallar de dig rätt in i fållan. Du är din far, William, och du slits sönder av separationen mellan honom och din mamma. Du behöver ingen psykolog för att berätta det för dig, du hade mig och nu säger jag det till digutan några försköningar! 

WILLIAM 

... 

HERMINE NÄSTAN SKRIKER 

Säg något! 

WILLIAM 

... 

S S S

11 maj

Gu, jag är ledig imorgon. Insikt och avsikt blir att få stiga upp tidigt, med raska kliv in i badrummet för att där hoppa i badet, sitta och låta en aning för varmt vatten klättra uppåt, läsa, förmodligen blir det den glada vetenskapen av nietzsche igen, efter en stund banka i väggen som döljer badet för sovrummet där min fru ligger och sover, ropa att det är dags att gå upp och att jag vill ha kaffe i badkaret, och efter några sådana utrop stiger också hon upp och går och gör världens godaste morgonkaffe som hon strax lämnar på badkarskanten och säger godmorgon med en puss. Och i den bästa av världar sätter hon sig i badrummet och läser lite högt ur Robert Jordan-boken för mig och jag lägger mig ner i karet så att bara öronen sticker upp och jag njuter tills klockan slår kanske tio. Klockan tio stiger jag upp ur badet och äter en lätt grötfrukost och sätter mig ett slag vid datorn för att se om jag har fått någon post, vilket jag oftast har vid det laget och sen skriver jag en stund på några texter som ständigt flödar runt hjässan och behöver präntas ner. Oh en sån morgon. Jag vill nästan, och det är inte vanligt, gå och lägga mig snart för att jag längtar så.

en fågel

och ett s

ska jag bygga

in i mig

bli dess bo

s    s    s

Uku the song for carry mustach :@

En vardag på en söndag (?)

En dag igen, ett gettekliv

Snedböjd ingångsdörr, skoldörr

trär upp mig genom hissen, schackt

matt, måndag tisdag onsdag torsdag

korridorsfolk, slötittar, armbandsursneglar

tapetgranskar, snedgår förbi dem alla

mot dörren, dörren, lärarprattillossdörren

nej vänta det är jagprattillklassendörren nu

visst ja, trär på mig en annan tröja

och träder in, ek, bok, fura, lund, björk

står och faller med ett löv, vänd era blad

och les i svenskaboken, les dröjande och

klocktickareslag falleri fallerin på huvet

slår in som en önskedröm från sletna hösten

skenbara trösten för året är runt som en klotboll

böjer sig runt en tills man trär in sig i den

och inte kommer loss loss loss

men leverna levererar liv och sliter sig från boken

och bladdrar istället för bläddrar och

tänker på helgen och internet och bloggen

och alla badar i skumtångsvattnet temperatur tretton

sjuttonåringarna trettongraderar sina tankar

på utihus, slutpålesebus. Jag står

går, sitter, går, sneglar, trär

tar hissen hem från första till tredje till

soffan hemma och datorn och soffan och

trör en stund, dör en stund, böjer mig snett

efter livet igen levandes livet levt i liv kiv

en dag igen, ett gettekliv

JACK - Filips song

@ Aphex Twin

jag vill sugröra upp din scheel

jag vill slicka dina spreen

nakna splina spreen

ge mig scheelen

ge mig scheelen

vill ha din scheel

svett pärla svett pärla

orakel

badkoll

vaktlös

scheelen spelar

"...t ror d u"

scheelen rinner uppåt

rörsystem mun sår suger

vårt vårt vårt vårt vårt vårt

scheelen snusk urk

jag vill sug din shceel

ge mig din shceel

pärla pärlemo pärlemor

sveettkyss muntår, pärlemo

Kwa kewa kwaa

Den ensamme anden korsade gatan

gula stänk övergår i grådaskig skuggby

gatulampsgula hårda asfaltsvatten

strömmar som natten pulsar

och andedräkten gulfläckas likaså

och anden tänker: från här till där

från här till där

du behöver ingen anledning att gå

tänk gås, umgås, ombytesbås

andas tillsammans, gula fläckar

pirritus och imparvarterad maglöshet

jag avtacklade preformamågan

att vacklas, att tänklas, strångas

kvarkad kvotidiserad kvackling

kvack salvkva quoi kwa wa

kwa kwa kwa kwa

kwa kwa kewa

Ny soffa i sprytt akletsbum, trittsa!

Dagboksanteckning 4/5

Det är ett sätt som är fullständigt onyttigt att se på, ett sett istället för ett se - esse.

Nosaby

Högstadiekänsla som hemkunskapskök, morgondammlokaler, gödsel, morgondagens framtid - visiterar känslan - besöker ett borta med såsiga ögon och målar väggar. Mamma sa alltid att om jag blundade skulle jag se med mitt tredje öga, det sitter i pannan, här, mitt på, som en cyklop. Hon beundrade hur jag på högstadietiden kunde klottra ett papper fullt med linjer och former utan kopplingar och sammanhang och sedan, som på cirkus inför publik (mamma följde nogsamt varje rörelse min penna drog ut ur min hand) dra linjer mellan linjerna och formerna så att de formade ansikten. Jag hittar fortfarande ansikten i allt, men varför är ansikten så viktiga? Vad har jag för nytta av ansikten? Det är ett sätt att se som är fullständigt onyttigt. Farmors långa ansikte, farfars koniska - första gången farfar var min farafara var i hans stuga i en skog, tror jag, utanför Göteborg, främmande bara, främmande. Sen ser jag honom nära döden, i en lägenhet inne i Göteborg - han dog som en hård kille, jag vet att min pappa beundrar sin pappas sätt att dö. Jag vet att jag har det i mig som kan överträffa båda deras dödar. Högstadiekänsla som jagar genom tomma korridorer, vårtvätt klassvis, parvis, grupparbete, alldeles för varm asfaltsmark utanför klassrummet, inte grå asfaltsmark utan röddöd.

Jag vet att du, blanka, också gick på Nosaby.

För mig var tiden där länge ett vitt tomt utanför, ett blankt minne, vita vita. Men jag har målat om minnena. Jag vet att du kan också. Det vita vill inte rinna ut, det vill fyllas i förening med sin undergång, gång, gång - klämtar klockan som aldrig slår för

vi står i Björket, där inne där fanns det en koja 1992

där trillade jag med bar överkropp in i en buske nässlor

där är en bro jag har försökt elda upp, 2001

Vi ser samma fåglar, samma träd

men gräset är annorlunda

rastplatsen för hundar är

annorlunda

Farfar var inte hos farmor där han skulle vara

Arga filmen flashar mina doom metal-skillz