Högstadiekänsla som hemkunskapskök, morgondammlokaler, gödsel, morgondagens framtid - visiterar känslan - besöker ett borta med såsiga ögon och målar väggar. Mamma sa alltid att om jag blundade skulle jag se med mitt tredje öga, det sitter i pannan, här, mitt på, som en cyklop. Hon beundrade hur jag på högstadietiden kunde klottra ett papper fullt med linjer och former utan kopplingar och sammanhang och sedan, som på cirkus inför publik (mamma följde nogsamt varje rörelse min penna drog ut ur min hand) dra linjer mellan linjerna och formerna så att de formade ansikten. Jag hittar fortfarande ansikten i allt, men varför är ansikten så viktiga? Vad har jag för nytta av ansikten? Det är ett sätt att se som är fullständigt onyttigt. Farmors långa ansikte, farfars koniska - första gången farfar var min farafara var i hans stuga i en skog, tror jag, utanför Göteborg, främmande bara, främmande. Sen ser jag honom nära döden, i en lägenhet inne i Göteborg - han dog som en hård kille, jag vet att min pappa beundrar sin pappas sätt att dö. Jag vet att jag har det i mig som kan överträffa båda deras dödar. Högstadiekänsla som jagar genom tomma korridorer, vårtvätt klassvis, parvis, grupparbete, alldeles för varm asfaltsmark utanför klassrummet, inte grå asfaltsmark utan röddöd.
Jag vet att du, blanka, också gick på Nosaby.
För mig var tiden där länge ett vitt tomt utanför, ett blankt minne, vita vita. Men jag har målat om minnena. Jag vet att du kan också. Det vita vill inte rinna ut, det vill fyllas i förening med sin undergång, gång, gång - klämtar klockan som aldrig slår för
vi står i Björket, där inne där fanns det en koja 1992
där trillade jag med bar överkropp in i en buske nässlor
där är en bro jag har försökt elda upp, 2001
Vi ser samma fåglar, samma träd
men gräset är annorlunda
rastplatsen för hundar är
annorlunda
Farfar var inte hos farmor där han skulle vara
2 kommentarer:
Högstadikänsla bara känslan, förnimmelsen av ensamma tomma korridorer där jag går och är ett med väggen ett med takan och ett med min isolering. Det räcker med att jag närmar mig Fröknegårdsskolans skolgård för att återigen minnas den kalla trösten som fanns att finna innanför en låst toalettdörr. Drömmen om att få vara kille och slippa vara så tjejig. Känslan av att vara förlorad i sitt eget sammanhang. Minnena som kan förändras om man vill, men det tar tid. Forgive but not forget!
jag gick också på nosaby
Skicka en kommentar