MAXA

Så ser jag Duhkha på scen igen, det var länge sedan sist. Desperationen är större, det otajta mer otajt och orepat repigt. Daniel Johnston hörs i falsetten, Cult of Luna i kraset, Placebo som Axel ensam med en gitarr kan locka fram är nästan helt borta här. Biljardkompaniet känns mindre än vanligt, också det var längesedan. Vissa människor glittrar som jag vill att människor ska glittra. Andra är där också. Mest är där. Jag och Christina tar en bil hem efter första bandet, vi kom för Duhkha. Vi drack varsin öl och hörde på desperat olydig musik som aldrig kommer att låta precis så som det gör just nu.

Innan biljard åt vi god mat, drack folköl och lyssnade på Mozart på extremt hög volym och dansade i en kreativ yra. Livet kan suga hårt, vi dansar nonchalant, ah yeah like we just don't care. Jag och Christina är förmodligen the it just nu, så jävla världsfrånvänt fel. Ingen kan precis som vi kan. Vad vi gör går inte att härma.

Kvällens nyckelord: maxa!