21-22 mars

I går tappade jag ut mycket själ ur mig och slavade orkeslöst för herrar från avgrunden, spretiga fingrar på förtappade händer som svart sträcker sig upp ur självklyftorna. Jag togs hem lutad mot hennes axel och stundtals dragen, balanserad, stundtals lockad med bilder av varmt rostbröd som väntade hemma. Jag tappade ut så mycket att det enda jag lyckades kommunicera ordentligt på en ganka lång tid räknat var: nu är jag nöjd, jag är nöjd nu, mycket nöjd. Så går det när man planerar, tänker jag idag, så går det när man planerar, smider planer, planlägger, föregår och så på det sättet vidare. I går tömde jag mig på så himla mycket att idag känns helt vitt och nej inte i den positiva bemärkelsen det tomma väntande hungriga pappret nej orkeslöst hungrande ja svältande barn så klart i Afrika, det stora härliga landet ska man skriva sitt namn på provet magistern? Nej på den tiden, mitten av nittiotalet, undanglidande, sa man inte magistern, sa man inte läraren heller, sa man titellöst, sa man möjligen namnet, men inte läraren, magistern, herr och så ännu mer vidare. Mitten av nittiotalet, en tid som verkligen många, jag kan räkna dem alla, inte har upplevt. Och så sitter jag i mitt esse och tänker på åttiotalet. Gården, ett ord som ekar mellan sjuttiotalshus som klarat sig förvånansvärt bra in på åttiotalet, gröna drömmar och hus som vita segel, frammåt kapten, mot nya horrisonter och så vidare. Nu finns det vara vita lakan och nya horor, om detta hade varit en text författad av någon annan än jag, som också minns mitten av nittiotalet om än ett helt annat nittiotal än det jag vet fanns. SÅ betyder orden i brev oerhört mycket, och ett halvkasst minne som fixerat Goethes krav på distans när det kom till kärlek. Det omöjliga växer sig bara större och starkare, och när gick det fel? Vissa säger tvåtusenfem, jag säger det gick fel redan nittioåtta. Nej nittiofem, ja, nittiofem, då gick allt åt helvete och jag satt på en toalett i Varnhem och grät, nej stod framför badrumsspegeln och grät, nej på toaletten med alla lock nedfällda och byxorna på. Den emotionella texten spinner sina sockersöta lager runt sig, rosa sockervadd, hela dagen förstörd för att händerna klibbar. Jag avskyr klibb, klibb är det värsta, och skulle jag här och nu plocka fram ett levande hjärta (ja hjärtat lever, det lever minst lika mycket som det där abstrakta jaget du kallar för levande fast det inte finns, bara delarna av det finns påtagligt, men det är klart jag är inte den som bara tror på vad som syns, det manifesterade) så skulle banne mig hjärtat vara kletigt och klibbigt också, djevla djerta. Djevla text som blir emotionell. ETT MANIFEST: hädanefter skjut mig om jag skriver emotionellt, nostalgiskt, sentimentalt eller biografiskt. SKJUT MIG hårt och länge, ge mig ett ordentligt skjut eller skjuts frammåt. KVÄLLSLIG visdom: det tar stopp. Hemlis!