Utdrag ur eventuell sf-novell

Farbrorn knackar på den fullkomligt stängda dörren. Innanför, det välbekanta ljudet av lektion som sprakar och knastrar och liksom vill tvinga sig ut men hålls kvar av lärarens mjuka säkra stämma. En annan sång och en annan tid som ännu ska vara i trettiofem minuter. A ja, vad är väl fem minuter av fyrtio tänker farbrorn och härmar för sitt inre hur läraren öppnar dörren och hälsar honom välkommen till sitt liv. Sjung med, Kalle, sjung med! uppmanar läraren i Kalles huvud Kalle och bjuder under tiden med hela kroppen och gester in Kalle i klassrummet där hundra förväntansfulla och välkomnande glada ögonen möter honom. Även tjugo vänliga skratt hörs och han ska gå in och sätta sig mitt i klassrummet bredvid Elsa och Edith, klassens modigaste tjejer som dessutom passande nog har mest pengar. Nej: Läraren har slutat sjunga på melodin där inne och hörs nu gå mot dörren där Karl fortfarande fantiserande dröjer, liksom vänd innåt snett åt vänster där han hört att hjärta ska sitta. Hjärtat hörs inte i Kalle, det är tyst som en mus. Det har Kalles hjärta varit sedan någon gång det året han fyllde femtitre och pensionen fortfarande var ett barns tre fjärdedelars livstid bort, fortfarande så lekfullt avlägsen som den aldrig mer är nu. Kalle är farbror, vägskyltarna visar lägre och lägre hastighetsbegränsningar ju närmre han kommer.

När Kalle var ung hade han både bråttom och inte bråttom när han vägrade ta körkort men sa till alla frustrerade tyckare om saken att han skulle skaffa körkort den dagen svävarna kom och ersatte bilen. Han var så trött på allt prat, särskilt det i radio, tv och tidningar. Han är det fortfarande och fick senast häromdagen skjuts i en typisk vanlig bil som var fast rotad i marken med fyra tunga däck, bara för att Kalle inte hade någon bil trots att räkneåren nu nått det respektingivande framtidstalet 4009. Svävarhelveten som aldrig kommer! brukade Kalle ofta höras svära åtminstone en bit in på pensionsåren. Besvikelsen på framtiden som aldrig kom honom till mötes gjorde honom faktiskt bitter under en period av sitt liv, någon gång samtidigt då som hjärtat blev stumt och ljudlöst (det var inte helt och fullt ljudlöst, det avgav ibland små ljud som påminde om pip). Nu stod Kalle som farbror inför en klassrumsdörr som slog upp och presenterade hans lärare för honom, läraren hade en väldigt väldigt väldig basröst så djup.

- Du är sen, stig in Karl och sätt dig.