Strax efter lunch kom han på sig själv med att han inte hade gått tillbaka till jobbet. Han skulle ha varit där klockan ett, möte, minns inte riktigt om vad, orelevant, han var inte där och det var vad som räknades. Danne såg sig om, torget var nästan helt tomt på människor. Alla hade återgått från sin lunch och satt nu innomhus. Det var kallt ute och en tydlig bild av hans säng och de påsiga ljudet av duntäcket runt den nakna, varma huden viskade lockande åt Danne att gå hem. Vägen hem tar bara tio minuter att gå. Han skulle strax kunna ligga ned, avklädd och fri, varm. Näsan kittlades som precis innan den börjar rinna, det var verkligen kallt ute. Mars var ofullkomligt.
För en vecka sedan hade ett brev kommit med posten. I det stod det att Danne hade en vecka på sig att registrera sig på högskolan, annars skulle hans plats strykas. Jobbet som från början var vid sidan om utbildningen hade mer och mer trängt sig fram och förbi. Planen var att han skulle både jobba och plugga vid sidan om varandra, men något hade befläckat den planen och den var inte längre i hamn. Brevet låg nu i hans bakficka, ihopskrynklat. Han hade tagit det med sig i morse, sista dagen idag, han kände en molande värk från bakfickan. Det var... skönt. Danne var ett hamnlöst skepp på drift, han gillade liknelsen en stund innan den kändes gammal. Han hade ju läst Rimbaud, och Rimbauds båt var nog en mer passande bild för vad Danne hade blivit.
Danne var en källare där några femtiplusare i läderbyxor och mustach spelade blues tillsammans, riktig blues i uppåttakt, banjo, munspel och gröt. Danne var kvällen, natten och morgonen efter. Danne var ett glas gul morgonjuice och den febriga morgontrafiken strax innan åtta.
Så fortsatte han tänka en stund till. Någon enstaka gjorde honom sällskap och korsade torget på väg på något ärende. Danne stod. Klockan hade slagit två och mötet borde vara över. Det var oklart vad han borde ha gjort nu, om han var på jobbet. Det fanns alltid något som kunde göras, och det fanns ännu mer som kunde skjutas fram över en fika med någon kollega i lärarrummet eller ett samtal om film med en elev eller två på drift från någon oklar, vag, flämtande lektion i avlägsenheten.
Brevet skulle aldrig besvaras, det skulle drunkna och lösas upp i små ihoptryckta beståndsdelar pappersmassa i en tvättmaskin nästa gång Danne hade tvättid, fortfarande i byxornas bakficka. Sedan skulle det vara över, för alltid över och i det avlägsna.
Kvart i tre rörde han sig plötsligt bort från torget. Ett tag hade han studerat sitt armbandsur noggrannt, ett tag hade en försökt se det välbekanta torget på nytt genom att kisa med ögonen. Kvart i tre styrde han till slut hem mot sin lägenhet. Där väntade släckta lampor och en hall som behövde sopas på honom. Där väntade en obäddad säng och ett prasselpåsigt duntäcke som tyvärr var kört i tvättmaskin några gånger för mycket för att fortfarande räknas som riktigt lyxigt fint. Vägen hem var densamma som alltid och tog absolut ingen tid alls och samtidigt väldigt lång tid att gå. När Danne stod inför sin ytterdörr var klockan tre prick, och en enda sinnesrörelse existerade för Danne, en kort och snabbt avtagande undran vad det hade kommit för post idag.
Telefon klockan halv elva på kvällen. Han halvlåg i soffan, barfota. Dannes mamma tyckte att han skulle ringa sin syster oftare. Han var inte en sådan som hörde av sig längre, Danne hade upphört med allt hörande av sig. Till någon. Det var inget, tyckte Danne, som var riktat särskilt mot systern som inte borde ta åt sig. Han var ju bara sådan. Sådan var Danne.
Den natten stannade Dannes armbandsur när Danne sov. Den långa visaren slutade på tian och den korta på tvåan. Det tog det slut och någon skulle behöva köpa nya batterier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar