”Hon känner fasa inför sitt liv, men hon vill inte alls dö: det är olyckan.”
Simone de Beauvoir
Handy ser upp från sin bok och ut genom tågrutan. Där ute landskap, mest gräs och nyanslös himmel. Insidan av tåget speglas också suddigt, och han ser sig själv i en mindre skarp version. Som mina texter, tänker han, och mitt sätt att handla i förhållande till alla. Handy kommer på sig själv med att verkligheten av honom själv är oskarp. En pinande, tryckande känsla bakom de torra och varma ögonlocken. Han värker. Allt han ville vara, för andra mest men också för sig själv. Det är oskarpt. Böckerna ger inget längre, lärdomen ger inget längre, inte ens de ambitiösa projekten ger något längre. Framtiden ger inget, längre. Dött lopp.
Häromdagen satt Handy framför en dator och skrev. Plötsligt och mellan orden reflekterades en rörelse i den glansiga skärmen. Bakom honom, det såg ut som om en människa stod två steg bakom honom och betrakta honom, men sen försvann bilden och Handy vågade inte vända sig om men han visste ändå att där skulle vara tomt. Handy kände hur två kalla händer grep tag om hans axlar, så kyliga händer, kyliga händer av ingenting. De ville skaka om honom, men inget kändes.
Handys bröstkorg spänner och håller på att kläckas. Snart. Bröstkorgen spricker och ut stiger ett spöke. En ande. Bröstkorgen skriker: Joel!? Joel!? Joel!? Men Handy kände ingen som heter så. Handy river ett sår, Handy vill inte dö men känner en fruktansvärd fasa inför sitt liv.
Inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar