Efter ett möte, en diskussion och två dagars darr på rösten under lektioner

Det riktiga vansinnet, och den riktiga sjukdomen, bristen, krisen kommer inte förannonserad utan smygande, utan större åtbörder, inifrån, tyst och långsamt knappt märkbart. Jag vet det nu. Jag lever mitt i den inser jag och vet inte vad det ska bli av. Upptäcker till min förvåning att hela denna tiden har den övertygade, i sin flexibilitet orubbliga nihilismen bitit sig fast, slagit rot, byggt bo i mig. Jag är kastad, jag är tärningar som famlar/skramlar frenetiskt för att inte fixeras, men fortfarande godtyckligt etiskt styrt av min ganska övade förmåga att känna medkänsla med andra slår jag inte vilket tal som helst. Mest av allt trött och inspirerad.