Liggandes nästan helt under vattenytan i karet, svarar hon:
"nej, nej, det är liksom i andningen det sitter, i andningen"
slår till med en utmanande, eller prövande, min i sitt ansikte
sjunker sen ner under ytan så att fötterna tvingas upp ur karet på andra sidan
hon är så lång att hela hon inte får plats under vattnet
en del av henne måste alltid vara ovanför ytan och droppa ner
denna gången var det fötternas tur att droppa vatten ner i karet
från där ansiktet stuckit upp lät bubblors död mot ytans underdel
tiden där under är stelnad som ansiktet under frusen is, iskall död
sen rundar hennes huvud av dödsminuten och sticker upp igen dyngblött
"tittut" skrattar hon med en bitter underton av att vi var här igen
"allt sitter i andningen, Per-Ola har bara glömt bort det, glömt bort det"
jag betraktar henne under en stund av tystnad och nickar sedan
"te, vill du ha te älskling?" jag frågar det med saklig röst, som om inte allt stod på spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar