Det är en komedi förklädd i dramats "relation och kris"-dräkt designad för finare Holywoodfester, vilket drar ett tydligt svart streck under varje skämt och förfinar konsten att få oss att skratta så pass att vi glömmer att det är underhållning det är och inte en spegel som visar oss en bild av oss själva om sådär trettio år. Typ. Wonder boys är en film som berättar en strax över medelålders författare och litteraturprofessors historia som involverar skilsmässa, skrivandets villkor, undervisandets glädje, verklighetsflykt och flykt från sig själv, lärjungsskap, vänskap, att skapa sig äventyr av verkligt stoff och inte bara fantasier samt sist men absolut inte minst viktigt: destruktivitetens sköna konst men kortsiktighet.
Vackra höstglödande bilder varvas med ett lågmält berättande och mörk humor med det där lite tarvliga men också trevliga ljuset i slutet av tunneln. Tempot är väl avvägt, aldrig för snabbt men absolut inte heller så segt att det stimulerar hjärnan allt för mycket. Det håller en kvar tillräckligt löst för att man ändå ska vilja stanna kvar, ungefär som en moders omfamning av sitt barn. Den abstrakta idén av moderns omfamning, vill säga, det kan lika gärna vara en hanes moderliga omfamning. Nåja.
För mig är denna filmens teman högaktuella och väsentliga. Jag såg den för några år sedan, då tyckte jag bra om den men den kändes avlägsen. Kanske är det skrämmande hur pass nära den har kommit mig på de få åren som gått sedan sist. Kanske visar filmen upp en förfärlig spegelbild för mig nu när jag ser den, men det estetiska får mig att missa en av poängerna, nämligen att filmen inte bara är en film. Filmen är mer jag än jag är nu och här. Oh...
Den ställer upp en del intressanta modeller, bland annat tidigare nämnda "destruktivitetens sköna konst", en modell som jag vet med mig angår mig i allra högsta grad. Under hela mitt medvetna liv (post-femton sisådär, kanske sexton till och med) har jag ägnat åtskillig energi och tid åt destruktivitet. Man kan anta att det är något som hör ihop med barnets impuls och njutning av att välta en torn som det eller eller någon annan byggt av klossar. Minns du känslan av att svepa ner det där tornet? Röja det ur vägen? Demolera? Det finns något oerhört skönt i det destruktiva. Det återspeglar sig också arketypiskt i den indiska guden Shiva som ofta porträtteras i en dansande ställning som staty, förgörelsens dans. Det är en ganska fin bild. Också insikten om att skapande och förgörande är intimt förknippat med varandra vill göra sig påminnd när vi diskuterar destruktivitet.
Jag vet åtskilliga tillfällen då jag antingen byggt upp ett fint torn eller ännu hellre ställts inför ett väldigt vackert ordnat torn som någon annan ordnat åt mig, bara för att (om än något passivt) njuta av hur tornet rasar ner. Jag skrattar fruktansvärt igenkännande när professorn och hans redaktör ska befria professorns student från hans föräldrar när professorn precis återbördat studenten till föräldrarna på ett vuxet och moget sätt i scenen dessförinnan. Är det skapandet som kommer i kontakt med något av barnsligheten i oss? De smyger sig hem till studenten och beter sig precis som små killar som är ute och leker äventyr. Det är så dumt. Och den döda hunden som de lägger i studentens säng för att lura hans föräldrar, det är briljant destruktivt, det är professorns chefs döda hund som studenten tidigare skjutit ihjäl.
Sensmoralen i filmen är ändå att denna sköna destruktivitet måste vara kortsiktig, och det är en av professorns studenter som lär honom den läxan. De bästa lärarna lär sig kanske nästan mer av sina elever än vad han lär ut till dem. På det sättet, genom det goda exemplet (vi lär oss alltid bäst genom den klassiska metoden att härmas), ÄR läraren den bästa läraren och eleven den bästa eleven!
Se filmen, men känns den avlägsen eller inte så bra som jag fått dig att tro nu, se den om några år igen när du står där mitt i livet med författardrömmar och en djävla massa att rasera och lära dig av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar