Danne befläckar sitt arbete

Böjd över ett arbete som aldrig skulle fullbordas börjar Danne plötsligt brottas med begreppet ”befläckelse”. Ena sekunden har man något som man är stolt över och tycker är väldigt fint, i andra har någon spilt en stor ful, fet fläck rakt över saken och den är inte längre lika fin och förlorar snabbt samt accelererande i affektionsvärde. Fingrarna leker med örat till kaffekoppen som halvfylld står bredvid arbetet på skrivbordet, som om han skulle spilla ut det kvarvarande, ljumna kaffet över detta arbete. Å andra sidan tror Danne att befläckelse också används när man talar om avel, det vill säga när tjuren ska göra kossan gravid. Alltså som något produktivt. Det är han inte säker på, fakta har aldrig varit Dannes grej. Han har haft andra grejer. Inte fakta. Kaffekoppen står och väger mellan att tippa över eller slå tillbaka i upprätt ställning, två av hans fingrar är det enda som i samarbete med gravitationen, eller vad för sorts fysik som egentligen är iblandad här, påverkar koppen och arbetets öde. Ett annat, bättre ord för öde, tänker Danne, är flöde och så låter han kaffet rinna ut över det halvfyllda vita arket papper och sig själv.

Befläckelse innebär att något som förmodats vara rent eller ursprungligt eller varandes som sig bör angrips av något störande utifrån, något som lägger sig över, tränger sig in eller smetar ihop vad som var med det som inte borde vara. Befläckelse har med smuts och äckel att göra. Befläckelse är en sjukdomsart på det enhetliga, rätta, sanna. För Danne har befläckelsen redan täckt det mesta. Han gör som de flesta gör i den situationen, underordnar sig för den nya ordningen, böjer knä och hyllar fläcken framför det rena och rätta. Lurar sig själv att det som inte är som sig bör är vad som bör och att det bakomliggande är underordnat utvecklingens benhårda linje, evolutionsläran, utvecklingsoptimismens accelererande uppåtkurva. Danne hyllar befläckelsen smutsig av okunskap, brist på insikt. Danne är en fläck bland många andra.

Så går Dannes tankar böjd över ett förstört arbete, och vidare.

Anar att befläckelse som begrepp kan tjäna honom och hans syften. En lerklump som med skickliga händer kan formas till ett svar, en förklaringsmodell.

Det utifrån hotandes, det som lägger sig över alla hans goda intentioner, vad är det? Det har blivit uppenbart för honom att det handlar om pengar. Så fort pengar kommer in i bilden reagerar Danne repulsivt, barnsligt, tillbakavisande. Det blir hans svar. Han skriver gärna, men så fort han skriver för pengar, när det finns något att tjäna på det, blir skrivandet frånstötande för honom. Vrider sig skrivandet ur händerna på honom som en, inte giftig men äcklig orm. Självhat. Han undervisar gärna, men så fort pengarna blir för uppenbart involverade i funktionen, det är klart att de måste finnas där, facket och så vidare, men så fort han kommer på sig själv att han tänker in pengarna som en del i vad han gör blir det frånstötande för honom och han upplever en plötslig, stark, hopplös kris. Krisen tvingar honom bort, ut, till gömstället. Danne har i dessa fall med en obändlig primitiv urkraft att göra, instinkten som hetsar djuret tillbaka till hålet det kröp upp ifrån (i Dannes och människans fall havet, eller förmodat havet, den traditionella symbolen för kaos, råstyrka, vildsinthet, krig och strid). 

Därför skrev Danne en berättelse några dagar därpå som slutade med att poeten, skalden, huvudpersonen trotsigt stegade ut i havet sjungandes och spelandes på en gitarr. Därför skrev Danne om mannen som fick sanningen till skänks men som lite senare slutade upplöst i vattnet runt statyn Ikaros strax nedanför Kyrkan på ett av torgen där Danne brukade stå. Vattnet flödar och upplöser och har för Danne absolut inget alls med pengar att göra.

Dagen efter går Danne och köper en svart ny anteckningsbok och en svart tuschpenna spetstjocklek 0,3 för att kunna skriva ännu bättre och på ännu fler ställen än när han sitter hemma framför en av sina två datorer.