Victory

I.

Där tatueringen varit på handleden svällde huden, vred sig runt och blev alldeles svart.

II.

Det kliade och Handy sträckte på sig för att nå med pekfingernageln. Stolen knarrade och samtidigt knarkade Joe på stolen brevé. En fet lina amfetamin snortade han. Sen skulle de vara tillsammans, den djuriska lösningen tog tjugo minuter på sig att resa in i det centrala nervsystemet. Åh det kittlar så skönt när man duschar dagen efter, kallt vatten, fortfarande inte det minsta trött men hjärnbröd. Hungern försvinner också, men magen kurrar.  Handy njöt av att skrapa med pekfingernageln mot huden. Ska någon tända lampan, det är en glödlampa och ingen har tänt den den bara hänger där. Handy tänkte att han kunde hänga där han också och dingla med benen som ett glatt barn dinglar med benen när de inte når ner till marken. Handy gissade att han var trött och borde dra en fet lina han med. Handy skulle ha sex med någon och sen skulle han knarka mer. Sen skulle han läsa Rilke och bädda ner sig i ett täcke som var alldeles för torrt. Gud vet att det fanns urin om det behövdes. Joe låg på golvet och drömde om killar i plastrång. Handy fick en impuls att gå fram och handkyssa Joe där han låg, men ryggen kliade fortfarande och knarket låg orört på bordskivan där det också låg brödsmulor och spilld mjölk. Joe hade hällt amfetaminet i glaset en gång, mjölken hade blivit lite grön och smakade övernaturligt. Handy visste att Joe knarkade hos sina föräldrar när de var hemma och med öppen dörr för att han saknade kyssen, den skulle han få, förr eller senare skulle han få den. Joe grymtade och Handy vände sig mer och mer mot bordet och tänkte på sugrör från macdonalds eller burgerking som var kapade och litet tänjda på bredden, väl använda, men nya fanns att tillgå, gott om dem. I hallen kissade någon, ljudet av vätska som slår och stöter från plastgolv genljöd. Joe drömde om texter om knark som saknade kiss, bajs, schaviga miljöer och pundare. Joe hade ballar för det, så det räcker, så att säga. Han älskade Joe, Handy älskade med blickar, det var så han gjorde det och det fick de nöja sig med.

III.

Hon är jeans och damm från en annan tid men här och nu och hon är inte, absolut inte alls tillgänglig för dig, från en annan varo. Hon bryter mot reglerna för att hon kan, och för att du inte kan följa. Hon är allt du önskar att du var, hon är dig som man.

IV.

Tidklockan vrickade och spillde sidor i ett glas, in i kylen igen - hon ställde in paketet i kylen igen och gick och satte sig. Bryr mig inte, säger hon, gör det bara inte och orkar inte prata om det måste man hela tiden prata om det kan man inte bara klottra osammanhängande linjer i ett fräscht kollegieblock och hoppas på att några av signalerna ska vara värt det imorgon också när man läser igen för att ta igen tid som man gör anspråk på men som samtidigt känns fullständigt förlorad och stulen från en varför kan han inte bara sluta vara så omständig och göra rätt det är inte så mycket ett krav eller någon högt ställd förväntning från min sida, hon ser utåt grådsplanen där kickar en boll ett barn på högvarv frysen tickar och vill sluta för det är brist och brist däremot ställer de krav som iden och viden och idéer borde göra. Han tycker att hon svamlar och ingen har ju tid eller medkänsla nog att orka med sådant svammel - du måste vara kort och koncis, tydlig och klar för att väcka medkänsla nu.

V.

Victory! 21.03 21/3 var det victory! Joe och Handy kastade bojen i kanalen och erfrukitirerade och fann meningen i dirigoliten och megastonen, det är svaren mona väner: tyrckilettera inte bara svakra! Victory!