Jag vet att Herakleitos skrev en gång att om allt blev rök skulle näsan urskilja det. Var han ironisk? Som att om allt verkligen gick samman i en enhetlig rök skulle luktsinnet, liksom människan, insistera på att uppmärksamma det särskiljande? Eller föregriper han, och nu skriver jag ordet halvhjärtat, postmodernismen på det sättet att allt samtidigt kan uppfattas som enhet och mångfald, beroende på vilket perspektiv man intar.
Så här läser jag det: näsan har alltid fått böja sig för det mycket mer privilegierade sinnesorgan, ögat, och Herakleitos gör sig helt enkelt rolig på detta enkla faktum, att näsan av någon dum anledning inte räknas för lika mycket som synen. Det sätter hela vår relation till det empiriska lite i gungning. Så vill jag läsa det, och därmed har jag svarat på frågan hur jag mår idag.
Jag mår.
Varför måste människor vara så omständiga? Det vore bättre om alla bara var inständiga eller förständiga (eller heter det: förståndiga?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar