Joe blir ande, för att Handy gått upp i rök

”Röken som åberopas skulle då kunna knytas mer precist till gravbålet, som den process varigenom den levande materien förvandlas och den själsliga substansen frigörs”

Hans Ruin

Joe ligger på asfalt lutad mot en gröntrasad container, rocken är alldeles förstörd. Knäna är skrubbade och kinderna brinner av en hel natts kylas frätande verkan. Knogarna är vita av köld, kanten värker in mot benen genom stelt halvomänskligt kött. Natten har varit kaos och kris, alla tankar och all längtan är grus. Containern står bakom Willys hemma, där tömmer personalen mat som har gått ut och emballage och personalrummets sopor. Willys hemmas baksida är en trög gul tegelvägg och någon har klottrat ANTIFA på den med svarta spraybokstäver. Molnen har rört sig ett bra tag ovanför Joe och små strimmor sol har börjat ansätta asfalten som för att få något att växa upp från under den, men asfalten är lika hård som mot Joe, den släpper inte igenom något utan skjuter uppåt med smält stens hela kraft och det svider när Joe hamnar emellan dessa två naturkrafter. Över hustaken anas en rökpelare, det är någon som eldar för att huset ska vara varmt om en stund när det är dags för frukost. Det är ett sådant kvarter, gammla läkarhus och borgarskap i allmänhet. Joe hade en dröm om borgarskap:

Han skulle äga stilrent, en minimalistiskt inredd lägenhet, mestadels som gick i vitt, han skulle inte äga mer än vad livet och hans tydligt definierade njutningar krävde. En skön säng med vita mjuka lakan och ett fluffigt duntäcke, en sådan där väckarklocka som lyser upp rummet så att man vaknar utvilad och naturligt, efter att Joe vaknat och känt sig fullständigt utvilad skulle han dra på sig träningsoverallen som låg prydligt vikt på den snyggt designade klädhängaren bredvid sängen, i hallen skulle han få på sig ett par riktigt snygga joggingskor från Nike, den senaste, mycket enkelt och stilrent designade iPod shufflen klämde han på tröjan sist av allt, fulladdad med dancelåtar från 90-talet som skulle slumpas ut åt honom medan han sprang i den välordnade parken som så smått börjat vakna till liv av det perfekt ljumna solljuset.

Personal som började jobba tidigt på Willys hemma gick ut för att slänga gårdagens sopor från personalrummet i den gröna containern, som vanligt, de småpratade lite, en han och en hon, han tog en cigarett, de hade det trevligt och njöt av den uppbyggeliga ensamheten en stund innan de skulle vara tvungna att gå in i mataffären och jobba av sina timmar inför jobbiga människor som de inte brydde sig ett skit om. Hon berättade för honom att hon sett den nya iPoden på bild, den verkade häftig, en sån skulle man ha.