Joe vilar för sig själv på en slumpartad plats på det rutiga, snea golvet. Jackan är för kort i ärmarna och byxorna är ojämt uppvikta nere vid fötterna. Knäskålsskrap mot plastgolvet och jeanstygets vyssj när han skiftar ställning från mage till mer sidoliggande stödd på en rödsvullen och litet darrig armbåge. Det är ensamt i köket, spisen är kall och fientlig, luckorna är alla stängda och förmodligen tomma. Golvet vred sig långsamt under honom samtidigt som det for snabbt frammåt, eller åt det hållet man kunde tänka sig var fram för golvets del. Det hade varit okej om inte luften i sin tur stod helt stilla, vilket orsakade att världen slet i honom så att magen snurrade sig flera varv runt sig själv och blev avlångt utsträckt. Istället för att skrika, det här var inget nytt, gäspade han så mycket att käkarna knakade och skavde, höll till och med på att hoppa ur led. Yrslig och illamående ställde sig Joe inte upp utan låg kvar i samma ställning i säkert tre eller fyra minuter, sen fick han ont i armbågen och illamående bara ökade av att handen domnade bort för att den inte fick något blod. Blodcirkulationen var dålig, det hade den varit jättelänge. Det darrade i fickan, ett sms:
- Snart har du inte så många hemligheter för mig längre ;)
Han rullade över på rygg och började skriva på ett svar trots att magen pulserade oroligt.
- Åh jo en och annan saftig tänker jag nog behålla ;) men nära nog! :)
- Nej! Berätta en saftig hemlighet!:-o
- Ånä! Inte så lätt! ;)
- Men! Vad ska jag göra för att förtjäna att veta då?
- Haha det kan du få grunna på! :p
- Äsch jag bara super dig under bordet:)!
- Det kan du ju få försöka! Hahaha
- Haha blir nog inte så svårt. Bara att köpa lite vodka:)
- Oooh! Gillar den tanken. Har inte du några önskningar och hemligheter då? ;p
Joe somnade på golvet och mobilen gled ner bredvid honom och hamnade en stund under honom när han sov. Magen uppskattade sömnen och var betydligt snällare när Joe vaknade någon obestämd tid senare på samma golv. Nu stod världen mer stilla också, ännu bättre. Han visste vad han skulle göra nu, han skulle köpa en plastrång till Handy, då skulle han nog kunna tänka sig att ta honom. Handy hade haft en grej för honom ända sedan de gick på dagis tillsammans, de var båda outsiders, gömde sig i buskarna och tittade och pillade på varandras snoppar. Handy kallade sin för något så sött, vad var det nu igen? Pillesnorken? Haha, ja så var det nog. Han måste fråga honom om den fortfarande hette så. Ikväll kunde de leka namnlekar och spela rollspel tillsammans. Eller var det redan kväll? Åh ja, det vore nog något. Avfärdandets tid var över, nu gällde det bara att hitta en plastrång och framför allt att hitta Handy igen. De hade helt klart befunnit sig här båda två förr-förra gången han var vid medvetande. Men nu var Handy försvunnen. Joe kollade mobilen för att se om han fått något meddelande.
- Jag har många hemligheter men de är ju inga hemligheter om jag berättar dom:) hmm, jag önskar att jag var smart eller att hade jätte mkt chips att äta.
1 kommentar:
vad snuskigt :E
Skicka en kommentar