13 december

Vaknade av att Christina stod vid foten av sängen med ljus i håret och sjöng om lucia. Katterna tyckte hon var konstig och ställde till cirkus runt oss, men jag såg bara Christina. Sedan ledde hon mig in i köket där hon hade dukat upp en fantastisk luciafrukost, vars höjdpunkt var en direkt ur ugnen hämtad vegansk lussekatt. Vi åt frukosten i halvmörker men många levande ljus. Sedan samlades vi i soffan och tittade på julkalendern på SVT play. Gillar mer och mer steget från linjär till flerdimensionell tv och kommer på mig själv med att använda det mer och mer. Förundrades än en gång under gårdagen hur mindblowing YouTube är.

Igår kom Fredrik Axelsson över med en flaska glögg och en flaska rött vin. Det var längesedan nu, och det var trevligt att prata ikapp oss och sedan se en av mina favoritfilmer "No country for old men".

Filmen är en ganska annorlunda bröderna Coen-vision där humorn kläs i en mycket mycket mer subtil dräkt än brukligt för regissörerna. Såg "Burn after reading" för några veckor sedan, och kontrasterna de båda filmerna emellan är så många att jag hela tiden glömde bort att det var Joel och Ethan nu när jag såg om no country. Jag inordnar gärna denna filmen i samma led av filmer som presenterats på vita duken de senaste åren, en tradition av filmberättande som inte bekymrar sig så mycket över att förklara, leda tittaren hela vägen fram till berättelsens sensmoral eller hela vägen ner i det psykologiska djupet - men framför allt just det att inte presentera några lösningar eller förklaringar på det "onda", eller det "mänskliga". Kanske är det typsikt för krigstider då man kan kosta på sig att som i en terapeutisk rörelse låta det oförklarliga stå kvar som det oförklarliga. Exempel på andra filmer som inordnar sig i samma tradition av filmberättande är "Broken Flowers", "Cloverfield", "Children of Men" om jag bara ska nämna de första som dyker upp i huvudet.

Filmens vidsträckta, ödsliga, långsamt tysta ökenlandskap i gränstrakterna mot Mexiko är det språk och även den motor som berättandet nyttjar, och det får även en framträdande roll i den livskänsla som gestaltas, som svar på de existentiella frågornas hur och varför. På sätt och vis går filmen in i ett intertextuellt utbyte med det tidiga 1900-talets stora idéroman "Bergtagen" av Thomas Mann. Men här, istället för den högeuropeiska kurorten, möter vi en samling människor som gestaltar olika livskänslor och idéer i den amerikanska södern. Och samtidigt, präglandes allt: cowboy-idealet. Man får ta det som det kommer, "Things happen". Möta det med värdighet, lugn, tystnad, säkerhet. Det man gör, ska man kunna. Fokus. Målmedvetenhet. Nästan lite Heideggerskt anta utmaningen som livet ställer inför en.

Den mest fantasieggande karaktären i filmen är, som vanligt, den ondskefulle, den vars psykologi vi inte riktigt förstår och ändå förstår (för den är inte komplicerad, den är svår därför att den är så rak, även där har vi Heidegger vars tänkande måste vara så enkelt att det är svårt att tänka sig det). En bekant till mig skrev en gång ett arbete om Dracula, och berättade följande anekdot för mig:

En av många historier säger, att en gång så blev en medborgare bestulen på 100 stycken guldmynt. Vlad Dracula letade upp förövaren, bestraffade honom, och gav tillbaks alla 100 guldmynt till offret. Fast han la till ett guldmynt, så offret fick tillbaks 101 guldmynt. Senare när offret räknade mynten, så upptäckte han att det var ett för mycket. Då gick han till Vlad Dracula, och gav tillbaks det extra myntet, varpå Vlad Dracula ska ha svarat "Bra gjort. Jag la dit myntet själv. Om du inte hade kommit hit och gjort rätt för dig, så skulle ditt öde blivit detsamma som förövarens.

Denna anekdot skildrar den mystiska europeiska, gärna östeuropeiska outcasten, som ger sken av att vara rättrådig eller som styrs av principer, men som samtidigt är fruktansvärt ambivalent då några hämningar när det gäller våld inte finns så länge principerna åtföljs. Som en recensent på SR skriver om Anton Chigurh, filmens ondskefulle:

Men Anton Chigurh är inte bara den amerikanska darlingen - den psykopatiske seriemördaren, utan anknyter också till en europeisk outcast, han är märkligt lik den kliché sprungen ur östeuropas mörka hjärta som rättrådigt folk varnade sina barn för, och vars nutida amerikanska motsvarighet också är en mörk främling.

Till exempel hans vana att låta de människor han möter singla slant om sitt liv, han låter hårdnackat slumpen regera. Slumpen som ligger så nära kaoset och i biblisk mening öknen. Han följer en uppsättning principer, som en from munk, och kräver sina offer på skärpta svar och tänkande innan han avrättar dem kallt och metodiskt. Det är ett mörker vars enkelhet och bekymmersfrihet vi chockeras inför, ett mörker vars intellektuella skärpa kan mäta sig med vår, ibland till och med överstiga våran och i vilket fall alltid är enklare, renare. Vi kan inte förstå honom. Ändå förstår alla honom. Han påminner lite om en av mina absoluta favoritkaraktärer, Hermine i Herman Hesses Stäppvargen. Så fruktansvärt fantasieggande just för att det inte går att förstå honom och henne, och när vi ändå är igång kan vi ju också inordna en av mina andra favoritkaraktärer i samma tradition: Hamlet förstås!

I vilket fall, den allra största anledningen till att jag älskar filmen är det som slutet, ja den absolut sista dialograden till och med, gör. Den omkullvälter verkligheten på samma sätt som i den här bloggen tidigare citerade Rückert-dikten gör, eller som Stagnelius "Grymt verklighetens hårda band mig trycka" gör, eller som Jim Jarmusch gör i den sista kortfilmen "Champagne" i samlingen Coffee and Cigarettes. Några av mina elever håller på med ett arbete om eskapism, det att fly verkligheten, kanske in i en bok, en film eller ett spel. Jag tipsade då om några av de här ovan nämnda verklighetsruckarna som exempel på hur konsten, som på sätt och vis är den plats dit man kan fly, som ställer upp nya sanningar, nya världar, hur konsten då och då blir meta och kastar om även sin egen verklighet genom att just välta kon som sover, om vi lite skämtsamt en grå luciadag får kalla verkligheten för en sovande ko - vilket nog inte heller är helt fel.

Äh. Jag ska skriva om för-väntan idag.