måndag 1 december 2008

Dalarna

Utanför bilen väsnas Dalarna,
och varje träd ett utropstecken,
som står på tvär, rakt genom rutan
trär, runt, runt mina ben, kramas
hårdare och evigare för varje mil,
men ben rör sig inte, stilla.
Vilar i det sövande motorljudet som för mig bort.
Och så regnar det, och landskapet löddrar.
Vi når Västergötland och jag gnider minnet noga
i den klara rutans stelnade vatten, kallt,
så att märket tvättas bort och inte syns för den som ser.
Regnet spolar all smuts ner, och alla fläckar, och
ett då som inte är, rinner ner, i rör som inte syns, för
skott till nya träd att dricka upp. Bara doften kvar,
av tvål, som på sitt sätt skvallrar om drömmens punktering
och återvändelse, ber om smällen som aldrig kom.
Bara skott av nya träd som liksom gevär, siktar sig
genom rutan, oavsett var jag är, laddade 
med våra stumma utropstecken.

1 kommentar: