Dalarna

Utanför bilen väsnas Dalarna,

och varje träd ett utropstecken,

som står på tvär, rakt genom rutan

trär, runt, runt mina ben, kramas

hårdare och evigare för varje mil,

men ben rör sig inte, stilla.

Vilar i det sövande motorljudet som för mig bort.

Och så regnar det, och landskapet löddrar.

Vi når Västergötland och jag gnider minnet noga

i den klara rutans stelnade vatten, kallt,

så att märket tvättas bort och inte syns för den som ser.

Regnet spolar all smuts ner, och alla fläckar, och

ett då som inte är, rinner ner, i rör som inte syns, för

skott till nya träd att dricka upp. Bara doften kvar,

av tvål, som på sitt sätt skvallrar om drömmens punktering

och återvändelse, ber om smällen som aldrig kom.

Bara skott av nya träd som liksom gevär, siktar sig

genom rutan, oavsett var jag är, laddade 

med våra stumma utropstecken.