11 december

Testar gränser, i morse steg jag inte upp ur sängen förrän jag var tvungen att gå hemifrån om femton minuter. Tungan smakade iprenmjöl och huvudet guppade ute på djupt vatten, mellan värk och varsel om feber. Illamående, guppar, snurrar. Viktor delade en kvarts flaska avskyvärd grappa med mig kvällen innan, han citerade: "man vill inte vara en av dem som inte vaknar bakfull den elfte". Vi lyssnade på några av pristagarna, men pratade mest själva. Redaktionsmöte för FEL2 (www.felforlag.se) och ganska många texter hann läsas och diskuteras innan sista tåget till Hässleholm svalde Viktorn från mig och Christina. Så var det alltså morgon och kaffet dracks i farten på väg mot skolan och elevrådsmöte och Alma.

I skolan hjälpte jag Alma skriva tre notiser om viktiga saker till skoltidningen, hon hjälpte mig spela ett kortspel hon kallar "dam" och en hässleholmsk variant av skitgubbe som inte är särskilt balanserad. Jag kunde konstatera att Alma börjat träda in i den postmoderna fasen, där alla stora berättelser och ismer har förlorat sin trovärdighet. Sen svalde tåget Alma, som skulle söderut mot Malmö och sjunga tillsammans med min fru och deras feministiska kör. Gemensam konsert mellan Kristianstads och Malmös feministiska körer. Jag kokar ris, steker lite mer än en halv lagom stor rotselleri i rapsolja med lite salt och peppar och äter ensam i en grå soffa framför en tv som visar handboll. Jag stänger av ljudet och tycker att mycket som det kretsar runt är fånigt, fånigt. Sen stänger jag också av teven och vilar med en katt på bröstet en stund, för trött för att somna.

Mycket av det som saker kretsar runt är fånigt, fånigt.

På kvällen sms:ar jag, skriver på msn, är kontaktad och kontaktar. Diskuterar måleri med en ny bekantskap från Sollentuna, minns hur befriande det var för två sommrar sedan: när jag stod böjd över en 2x2 meter stor masonitskiva som låg på arbetsrumsgolvet, barbröstad och svettig, täckt av färg, frustrerad över rörelser, kombinationer och uttryck skapade av penslar och knivar under mig. Befriande galenskap. Så olikt mig, ändå så nära det jag strävar mot. Häromdagen kände jag mig återigen riktningslös. Strävar jag alls, eller flyr jag planlöst? Kains flykt eller Abels gudsfruktan? Det senaste året känns det som att minst en dag i veckan går åt för att famla efter en grund, något stabilt, något rakt, som en sträcka, en plan, en riktning.

"Yeah mama, this surely is a dream"

"Ich bin gestorben dem Weltgetümmel,
Und ruh' in einem stillen Gebiet!
Ich leb' allein in meinem Himmel,
In meinem Lieben, in meinem Lied!"

Några elever gör ett arbete om eskapism. Några andra elever redigerar sina stumfilmer. Jag lyssnar på solen. Några elever lärde sig om hur Petrus dog. Några elever gör inget alls. Jag citerar Rückert i en blogg på internetet och lyssnar, efter något. Stolen? Befriande befriande berggivande befriande befriande ande ande ande ande ande. På vägen hem från skolan idag, jag tänkte på ordet förväntan, såg framför mig hur en hel svit av tankar och poesi, väktarord, växte fram ur förväntan. Jag ska skriva om förväntan, jag ska lära mig allt jag kan om förväntan. Har du förväntan? Känner du förväntan inför en exekution? Skräcken, fasan, den förväntade döden. Huu... Känner du förväntan när du är kär? Känner du förväntan där du är? Exekutiv, exekution, chef. Saint Joe, Mary never will come back. Please come home. Oh my.

För-väntan.