Den maskerade monologen

Hon vände sig om mot han som just passerade, ett ögonblick var allt som växlats, men ändå. Hon öppnade munnen och lät det som ville komma ut:

En gång ska vi dansa i evigheten

en dans, det är allt vi får.

Halva dansen skrattar vi och far runt

livfullt i cirklar, som växer och växer

tills vi båda brister ut i gråt

kinderna blir grand canyon

genom tårar tyngda av alltid och aldrig.

Vi gråter en hel istid

tills de utmätta stegen för oss samman igen,

lika långsamt som isen drar sig tillbaka

och famntagets värme låter solen en gång svälja jorden

i härliga helvetiska erotiska flammor

innan den krymper igen och blir till en dvärg

i ett universum som inte känner den längre.

Vi har fått vår dans till låns av tiden

för att vi aldrig hann den, kunde den, i tid

en ursäktande gåva som den

mamman ger till barnet när hon gjort det illa

i tron att hon handlade i dess intresse

men fick fel.

Men tiden har fel, vi dansar också här

som två löv, som vuxit upp bredvid varandra

på samma kvist, och en dag släppt

ungefär samtidigt

och virvlat förbi varandra störtandes ned

som två löv vilka som helst

drömmandes om den eviga föreningen i jord

begravd under den saftiga vita glömskan,

hälsandes guden mask med röd erotisk längtan

Han såg frågande på henne, igenkännande blixtar försökte nå från ögonen ner till hjärtat och händerna, ville ta tag i henne, ruska om, hålla om, svara: hej hur mår du det var längesen vi sköt blickar i staden vi just då börjat känna. Då bar jag kamoflage och ägde kikarsikte, jag gömde mig så bra att du aldrig hittade mig, så jag vann. Var tog du vägen sedan? Du flyttade och bildades, dog en liten bit på vägen. Ögonen ville det så, men händerna nåddes aldrig av de elektriska impulserna, utan låg vältränade, dresserade utmed sidan. Kostymen var mörk grå. Ögonen blixtrade som en lampa på kvällen på en gårdsplan som kämpar för det sista ljuset, och när han vände sig om för att gå, dog de.

På natten när hon inte kunde sova, igen, skrev hon några rader i ett block:

En gång ska vi dansa i evigheten,
En gång, men bara en dans,
Det är allt vi får.

Musiken spelar inte för oss, vi borde
Inte vara här. Ändå lånar vi tid av livet
För att få en kort dans i evigheten.

Här nere blåser vi förbi varann, som
Två löv som kanske en gång delat
Kvist, suttit bredvid varann, men nu
Virvlar förbi som vilka två löv som helst.

Han sov redan med andra kvinnor, bildade sig det liv som var utstakat för honom, följde som alltid den snitslade banan. Den största känslan är den som aldrig blir mer än profetiska ord på pränt, som aldrig hinner bli kropp, bli rumslig, tidslig. Tiden kan ibland ge lån av evigheten, den som stjäl från evigheten hamnar på maskarnas tallrik redan till kvällen.