Plötsligt, ha! PLÖhöhöTSLIGT!

Jag vill använda ordet plötsligt om klyschan att allt,
till och med kossan som idisslar gräs på ängen,
stannar upp och blickar bort mot horisonten
när solens första spindeltrådstunna fingrar av
kristall och tidig morgondimma slår ut över jorden,
från sidan sådär som man hört att en man ska komma
en dag och dömma oss alla, båda levande och döda
(men djuren då?) - alltså i jämnhöjd med oss, på vår nivå -
bara för att alla sedan ska fortsätta som vanligt igen
som om ingenting hade hänt, tuggandes sitt gräs, väntandes
på sin buss på Karlavägen innan tunnelbanan börjat gå,
men jag låter bli,
med lite ironi
från mina vänner -
åh jag låter bli
med lite ironi
från mina vänner.
Öst är en myt, jag är alla, det finns ingen utom jag och jag
är mina vänner. Han kommer inte därifrån utan härifrån
jag svääär jag måste läsa mer böcker. FAN.