Ett glas saft i solen

Så vilar varje ögonblick, oförlöst
oskrik från ofött, ofått spädbarns mun
spär ut rymdens rymders ingenting
spår om inget alls, ett tingens ospår.
Var gror vårt frö av nu? Vår omedelbarhet?
Var livmorden? Var det sår vi måste genom?
Ser du? Sår du? Får du? Ber du?
Vart går du? Förstår du?

En rymd sprängs av varje ögonblicks-
vara, varje oskriks stumhet som spränger trumhinnornas,
varahinnornas hinna, gräns. En dröm hängs
nu, och nu nu, nu

Leker längtans omöjligheter i varje omtumlande
ögonblicks oförlösbarhet, leker fantasi och
älskling nu har jag dig,
nu?

Boken ligger öde och tom, skrivbordet bär på inget alls
så vilar varje ord oförlöst, oskrikt från ofödd poet
och varje ögonblicks omöjlighet lämnas i fred
av ett du som aldrig blevt riktigt du.