Havandeskap - en betraktelse över moderskapet

Ur havet steg hon upp på stranden lika blå lila grön och litet röd som där himlen och havet möts och blandas med varandra bakom henne, klibbar gör hon liksom fortfarande fast i den bild hon är på väg att stiga ut ur. Sakta framträder hon, lösgör sig. Sandkorn rörs upp av kantigt släpiga steg precis vid strandbrynet och fångas upp i luften av fuktiga smalben som sticker ut från en fuktig naken kropp som målmedvetet pressar sig frammåt, uppåt längs den smala sandstranden. Lämnar saltvattnets väta kyla skum bakom som ett spår, klär sig i sand och tång och kvarlämnade cigarettfimpar, hon pressar sig uppåt mot strandgränsen, där träd, gräs, strandhus, människor tar vid. Fötterna tar fyr av den värme som kommer av långvarig kyla, de hettar och svider som kinderna gör efter en stärkande vinterpromenad när man står i hallen och hänger av sig rocken och halsduken. Ögonen torkar och sluter sig halvt, kisande för att ta emot och avvisa vinden, den kalla blåst som bor vid havskanten och en bit innåt land. Fingrar kröks och rätas ut och fylls av varmt blod för första gången på länge, känns det som. Hon lever men lägger ännu inte märke till det, bara pressar frammåt. Bröstvårtorna är styva och riktade spännt rakt fram, vårtgårdarna knottrar sig lekfullt ihopdragandes. Könet känner sig själv för första gången på väldigt, väldigt länge. Det ger av små ilningar som sprider sig genom centrala nervsystem kvickt och livfullt, samtidigt också litet smärtsamt, så som det kan vara. Hon lämnar stranden, havet bakom sig, en skugga har korsat strandremsan och allt är nu åter natt, stilla. Kanske en morgon som är uppe tidigt, inväntar solen, kanske fortfarande helt natt. Stilla och dött som i graven.

Min mamma har aldrig berättat för mig var hon kommer ifrån. Plötsligt var hon bara där, i mitt liv. Hon har berättat många historier för mig; om resan fram och tillbaka till månen, om Peter och vargen, de tre små grisarna och vargen, rödluvan och vargen, Napoleon och slaget vid - nu minns jag inte var - men aldrig har hon berättat sin egen historia för mig. Alla människor har en historia att berätta, men min mamma är en tom symbol. Jag vet att hon är kött, hennes blod är varmt och det känns bättre när hon låter sin andedräkt blåsa bort det onda när jag har slagit mig. Hon har en blick som talar om för mig att hon finns där bakom och att hon håller mycket av mig, kanske rent av älskar. Men hon pekar inte vidare, ger sig själv inget sammanhang, som om hon bara dök upp en dag från ingenstans alls, hon är bara sig själv och ingen ingen annan. Ibland har den hänt att jag har frågor om mormor, om förr i tiden, om vilka leksaker hon hade i min ålder och tyckte särskilt mycket om att leka med, om släktingar som hon träffat på släktträffar, kalas, kanske några som rest hem hela vägen från Amerika eller Afrika eller något annat stort land som finns utmärkt på kartan, för att hälsa på, träffa sin nya släkting, men det har aldrig aldrig hänt att hon då har mött min fråga och gett mig några svar. När jag frågat om dessa saker har det varit som om en främmande människa stigit in i henne, som om mamma givit plats, och att den där andre ser på mig med kalla, faderliga, beräknande ögon, hon blir man och fostrar mig fysiskt och psykiskt med främmandeskapets hela kraft. Senare på kvällen har hon alltid återvänt hem till sig själv igen och trängt undan mannen ur sig och sjungit med den underbaraste kvinnliga stämman för mig och berättat en av alla de där historierna för att jag trots allt skulle kunna somna.

Flera nätter i min tonår låg jag vaken med lampan tänd tills fåglarna och solen började sjunga och spela för mig på morgonen, jag följde skuggspelet med trötta men tacksamma ögon på väggen mitt emot fönstret med den befriande känslan att det värsta för nu var över. Nätterna fick jag oftast att gå snabbare genom att lusläsa min låtsasbrors kvarlämnade 91:an, serietidningar om en värld jag aldrig skulle känna mig delaktig i eller berörd av. Jag läste det finstilta i annonserna med samma frenetiska entusiasm - jag tvekar länge vid om entusiasm är rätt ord, men på sätt och vis är det det om det läses varsamt - som jag läste serierna. Det stämmer inte helt, jag minns att jag verkligen uppskattade en gästserie som då och då återkom i tidningen, den hetter något i stil med ”Bom” och han var allldeles svart, svart, det blev min beröringspunkt med det militära. När jag inte läste och tiden sög sig fast mycket längre om nätterna är minnet svävande, flytande, grötigt. Jag minns mest känslan av hur pannan pressas ner mot hakan av tryckande smärtsam gråt som tvunget behövde genomföras under absolut tystnad för att inte väcka min pappa i rummet bredvid. Gråt och ett barns hela arsenal av svordomar riktade mot en våningssäng som han i rummet bredvid hämtat hem från militären där han hade sin anställning som kapten eller något åt det hållet. Jag ser fortfarande tydligt de brännmärken på näthinnan som sänglampan bränt in i mig av att jag stirrat på dess ljusa ljusa cirkel i ”taket” för den undre britsen oräkneliga nätter, då och då färglagd av tårars böjning av ljuset i grumliga, rödgråtna ögon. Jag ser detta tydligt än idag när jag blundar. Ibland hör jag också kvinnans sång som vyssar mig till sömns, om än mycket otydligare.

Jag står inför havet med sand mellan tårna. Inför detta hela, stora, flytande uppfylls jag av en sorts lycklig stämning. Kanske en känsla, men mest en stämning. Jag ser kontinuiteten sträcka sig bort mot horisonten, och jag vet att där böjer sig ytan och fortsätter runt bortom krönet där vi inte längre ser. Jag vet att havet är helt och sammanhållet. Just denna natten, eller kanske är det redan tidig morgon, solen har ännu inte stigit upp på himlen, månen är fortfarande alldeles vit och odiffus, just denna vilken tid det nu än är, är havet oroligt. Det är inte storm, men allting är i rörelse. Bara jag står stilla, i stillhetens av kontrasten givna avstånd, betraktar utan att delta. Jag är verkligen helt stilla. Bakom mig, från där människor, hus, träd och gräs lurar och hela vägen fram till där jag står nu, kanske en famn från vågornas högsta slagpunkt, syns fortfarande avtrycken från mina nakna fötter i sanden, mitt spår. Men snart, jag tänker stå här helt stilla minst så länge, kommer spåren att vara utsuddade av sandens rörelser, anförda av vindens, den inte allt för blåsiga men ändå väldigt livfulla vindens säkra hand. Snart syns det inte att jag inte kommer härifrån. Snart kan man tro att det är just här, på denna punkten som jag har växt upp. Som en blomma, en kaktus i ett kargt men ödesmättad ökenlandskap. Jag står där och dricket vattnets helhet. Jag berättar sagor för mig själv och nynnar på en melodi som jag knappt minns men som det känns betyder något för mig. Jag blickar ut.