Bankar

droppar snöar ner
singlar, vrider sig i luften
lämnar ett osynligt spår av fukt och minne efter sig
som kometer slungas de ut i rymden
hon gråter dem på kanten av sin säng
vi är hennes kalla vinter
hennes ögon är stjärnor, solar i brand
vars värme aldrig når fram till oss
hon är vår högstadiepoesi
vårt sedan länge väntade svar
det uppenbara uppenbarat, inbankat
som den prövande skakande handen med högstadierakbladet
alltid väger tyngre än revolverskottet in i hjärnan
som droppar som snöar
aldrig tillåts skymma den vuxne bilisten som bara ska fram
till varje pris fram
bankar tårarna på ungdomens tak som om de tränger genom
är dömda att betraktas som en dålig läcka.