27 januari

Någon sa att livet var seriöst. Att livet var en fråga, att det finns ett "bakom" och en "mening" som har företräde. Jag har köpt gubbskor, det är egentligen falsk imageföring, det är nog lämpligare att kalla dem för finskor, affärsskor, men idén är densamma: med skorna har jag bildat mig en ny väg, jag går på nytt underlag. Någon sa att jag var en av de där mediamänniskorna. Jag ville inte, men någon sa det ändå.  Jag funderade en stund på det tragiska i mediamänniskan, hur hon var utanför sin natur, på ett tragiskt sätt ryckt ur sitt sammanhang. Någon skrev en bok och påstod att det gick för fort, att vi inte hinner med, att vi blir förvirrade, att vi blir avtrubbade. Jag skriver fånigt. Någon sjunger att det finns ett ljus i någons ögon. Jag ser det inte. Jag arbetar för länge utan att ta i. Någon visade sovjetisk film under dagen, fick mig att fundera på hur skönt det vore att ta i. Jag hävdade en ungdomlighet, fick evigheten tillbaka, kunde inte säga emot. Någon la sig ovanpå tre staplade kartonger som innehåller en litteraturhistoria som ingen har packat upp på fyra år. Hon kom förbi med en lock och ett mynt, natten som planerna var att klara ut. Du såg så mycket äldre ut förr. Någon envisades att livet var seriöst, sedan att livet var seriositet och fåneri samtidigt, sedan inget alls. Lockar, faller utan mening, men vackert. En röd äppelkind. Det är kallt när någons vindar blåser och hela dagen har jag känt en kyla som fått mig att rista. Någon ristade in L+J på en arm första året på gymnasiet, någon blev konfronterad i killarnas dusch efter gympan. Någon fick en arg blick och kände livets intensiva hetta en kort sekund. Tack för problemen du tog ur hennes ögon, som jag trodde var där för evigt. Du gav det till henne. Vad jag ger henne? Med vänliga hälsningar J Andersson.