Att jag inte får något gjort, och botemedlet

Det var så många saker som behövde göras, så många olösta saker. Ändå satt jag kvar i stolen och gjorde inget. När jag tänker efter har det varit så, eller möjligen blivit mer och mer så, det senaste halvåret. Att jag inte gör vad jag har att göra. Och där satt jag, i vetskap om att jag borde sätta igång för att i alla fall få något gjort innan dagen var över, att jag borde, men jag gjorde inget. Jag kollade om jag hade fått ett nytt mejl, jag hade visserligen kollat för fem minuter sedan, men det kunde inte skada att klicka på knappen en gång till, det kunde ju ha skickats ett nytt mejl till mig under de fem minuter som hade gått sedan sist, fem minuter är lite som åtminstone 2 dagar förr i tiden, när postverket och postmästare mätte upp ens tid, det kunde ha hänt jättemycket som jag just i den stunden inte hade en aning om, herre Gud ett nytt elfte september kunde ha hänt utan att jag visste något om det. Så jag klickade på knappen som sa åt min e-postklient, som för övrigt på egen hand loggar in på mejlservern var tionde minut och kollar om jag fått något nytt meddelande, att logga in på servern och se efter om det inte fanns något nytt brev som någon bekant skickat till mig för att berätta att den och den skyskrapan eller Eiffeltornet stod i brand, kan Eiffeltornet brinna? Det var ingen bekant som hade skickat ett brev till mig med nyheten att Eiffeltornet stod i brand, och med en bild bifogad som för att bevisa att Eiffeltornet faktiskt kunde brinna, jag föreställer mig att det pekar rakt upp i himlen illrött som upphettat järn, pulserande i övergående rött och gult, först sträcker det sig än högre upp mot himlen, växer när järnet mjukas upp, för att sedan, som efter en explosion eller urladdning, slaka ihop, böja sig ner mot sin egen rot, sorgligt och ledsamt, jag skulle full av reservation och kanske lite i chock ladda ner den bifogade bilden till min hårddisk och öppna den i Förhandsvisaren, programmet som min Mac visar bilder i som jag inte vill manipulera eller göra något spektakulärt med, för de syftena hade jag också olagligt nerladdade Adobe Photoshop och Apples egna iPhoto, som jag alltså inte hade betalat något för. Jag sitter alltså vid datorn och gör inget särskilt, när jag ändå sitter där kunde jag ju till exempel påbörja den där hemtentan jag hade kvar att skriva sedan förra höstterminen, om Islam ska den handla, men det tar emot.  Varför tar det emot att skriva en hemtenta? Jag har alltid tyckt om att skriva hemtentor, mycket hellre hemtentor än den veckolånga mardröm med de fyra sista timmarna som en sprudlande final öga mot öga med Satan själv som en salstenta innebär. Fy fan för salstentor! Fy fan för att ingen skickar mejl med bildbevis på ett brinnande Eiffeltorn till mig! Eller kunde jag samla mig och skriva det där förlåt-mig-för-att-jag-inte-läste-och-kommenterade-din-uppsats-du-ville-ha-hjälp-med-jag-har-helt-enkelt-haft-fullt-upp-mejlet till henne. Det tar också emot. Jag har förresten en idé om varför det tar emot att skriva hemtentan om Islam. Jag har en syndabock att skylla på, och den gamle geten stavas h-e-r-m-e-n-e-u-t-i-k. HERMENEUTIK. Det var för två och ett halvt år sedan, jag hade just sprungit in i väggen som Derrida ställt upp för alla seriöst syftande litteraturvetare (det är inte en mur, jag vet det nu, jag vet det nu men visste det inte då), och sökte förtvivlat efter en skyttegrav (nå, nu blev Derrida ett maskingevär från första världskriget, men kanske är det en mer passande bild, metaforerna börjar slita sig som skrämda hästar) att slänga mig ner i och ta skydd för den pepprade kulsalva som avlossats mot all min mening (bilden av Derrida, högröd i ansiktet av galen ilska och vansinnigt skratt skrikandes: ”Jag ska PEPPRA dig!!!” så att salivet flyger nästan lika snabbt som kulorna, får mig till och med att skratta IRL), när jag famlande på bibliotek och wikipedia jagade efter ett antidot för att rädda betydelsen, meningen, och hittade Hans-Georg Gadamer. Med Gadamer kom inte bara hermeneutiken, så som han urbaniserat den efter att ha adopterat den från Heideggers vilda svarta skog, utan hela det kontinentala tänkandet till min räddning, trodde jag då i varje fall, och gav mig stöd i mina fåfänga försöka att fäkta bort Derrida från allt mitt tänkande och all min verksamhet. Äh, orka att någon läser det här ändå. För att göra en lång historia kort så kom med det kontinentala tänkandet och kopplingen till religionsfilosofi som jag just då börjat läsa slutligen också en koppling till amerikanen John D. Caputos böcker om radikal hermeneutik. Ja för all del, men senare, kom också Heideggers tystnad till mig. Och Goethes tystnad, sedan tidigare. Poängen är att man inte längre ska ta den enkla vägen ut, sådan hermeneutiken måste vara efter Derridas kulsprutedusch, måste den vidhålla endast en sak: att aldrig sluta frågan om Varat, att aldrig ta den enkla vägen ut ur tänkandet, att hålla kvar frågan oavsett hur jobbigt det blir - eller: att inse omöjligheten i att ge adekvata svar, att endast kunna syssla med att uppmärksamma livets hålighet, problem, motsägelser, omöjlighet, brister, fel; för att förvandla det till en enkel och överskådlig att-sats. Jag skriver inte hemtentan om Islam därför att det är en omöjlig uppgift att ge ett svar på vad Islam är. Islam finns inte. Vad är då poängen? Inget jag vill ha att göra med i varje fall, jag är inte intresserad av meningslöshet. Jag har redan som deprimerad och förmodligen i en oförenklad samtidighet: både ovanligt förvirrad och klarsynt livsåskådning, målat den tavla jag vill stiga in i, jag är på väg in i: Galiléen. Det är den tavlan jag försöker att aldrig släppa ur sikte i min vardagsorientering, den jag alltid har för ögonen, som mål och mått för mina åtagande, och antagande naturligtvis. Så jag började inte skriva på varken hemtentan om Islam eller på det där brevet med ett genomtänkt förlåt. Hade jag bara kommit igång är jag övertygad om att jag skulle ha slutfört det. Men jag tog aldrig sats. Det var så många saker jag hade att göra, samtidigt rann tiden ur mig. Tiden rinner ur oss oavsett hur febrilt vi försöker simma uppströms. Vi är inga laxar som leker i forsande vatten. Vi är alla döda fiskar. Också Goethe, också Steve Jobs, till och med Barack Obama: alla är vi döda fiskar. Jag hatar känslan av att tiden rinner ur mig, tömmer mig på tid. Den enda anledningen att göra något driftigt, något mer än att förekomma mejlprogrammet med att kolla servern efter nya mejl, är att man för en tid glömmer bort att lida av hur tiden rinner ut. Förr eller senare gör den sig påminnd ändå, det vet åtminstone Goethe av de tre driftiga namnen jag räknat upp. De tre driftiga männen. Det är så jävla manligt att glömma bort tid. Så jävla manligt, det har det alltid varit, att rusa blint in i döden. Jag satt där och lät tankarna gå i dessa banor, hur jäkla feminin jag var, när det kom för mig att jag borde göra något helt oväntat, något helt originellt. Så jag såg runt mig, vad som fanns att arbeta med, det som stod till buds runt skrivbordet där jag satt framför datorn, där stod ju en dum jordglobslampa och lös i fönstret bakom datorskärmen och som skänkte arbetsrummet en varm belysning när det hade mörknat utomhus och taklampan inte var tänd, den ska jag bruka på ett nytt sätt tänkte jag. Jag fattade tag om den i roten, som om det var ett illrött Eiffeltorn jag greppade, men det här var bättre, mycket bättre, och utan att dra ut kontakten som försåg lampan med ström så att den kunde lysa, lyfte jag den lysande jorden upp en bit och svängde sedan runt den i en kort cirkulär rörelse och siktade rakt på min panna.