Glaset skuggar

Om det urdruckna glaset står en liten bit från ljuset, säg skrivbordslampan, och jag sitter ytterligare en bit från glaset i linje med lampan, växer glasets genomskinliga konturer i form av skuggfingrar utåt från glaset längs skrivbordet och upp över min mage och precis till det ställe där, om man skulle gräva, hjärtat ligger. Nu står inte glaset så, men om det skulle göra det, skulle det se ut som om skuggfingrar försökte gräva sig in i min bröstkorg för att gripa tag om mitt hjärta, eller möjligen fettfläcka det som Christina brukar fettfläcka mina glasögon när hon vill vara riktigt taskig, och jag verkligen förtjänar det ska tilläggas. Det urdruckna glaset står inte alls i linje med skrivbordslampan och min bröstkorg, nej jag vet precis var det står. Ser du det? Klart du inte ser det. Det står precis så placerat i förhållande till fullmånen att glasets skuggfingrar i detta nu sträcker sig bort mot ditt hjärta, där du ligger och sover just nu, på en helt annan plats än där jag bor. Om vi lyssnar riktigt noga hör vi hur de färdas i detta nu, rakt mot dig. Du drömmer, men jag är vaken. Det är skillnaden. Det är allt som betyder något.

Men herre Gud, kan du, när klockan slagit mer än elva och mindre än sex, snälla, kissa sittandes! I går dammsög min granne hela lägenheten klockan ett på natten. Jag låg och lyssnade ett tag, sen tänkte jag på dig, skuggfinger! Grannen är bara en distraktion, något att sysselsätta det hyperaktiva fantasimaskineriet under pannan som fortfarande bär märket efter jorden med, en liten stund, på natten, när alla sover. Utom jag, och min granne.

Den som skriver så här till mig får gärna sluta lägga post-it lappar i mina byxfickor med osammanhängande berättelser. Jag vill dyka ner i snön, och smälta ner ihop med det smutsiga vatten som blir över när Naturen klockan fem på eftermiddagen gnider sina händer och tänker: jaha, nu var jag klar här. Vi är flera som håller tummarna. Kristall.

I Faderns och Sonens och den helige andens namn, mitt barn, Kristall, Chrystall, nu är du fri att gå ut på linan som vi sträckt ut åt dig mellan här och där borta. När du kommer fram där borta har du gjort din sak, och det är då publikens sak att applådera dig och ditt nummer. Dopet har givit dig all den träning ett barn kan behöva, resten är helt och hållet upp till dig. Vadsa? Nej, du får nöja dig med applåder. Det har räckt gott åt din mamma och din pappa och din mormor och din farmor och din farfar. Vadsa? Nej, honom pratar vi inte om här, flicka lilla. Gå nu, gå ut, se världen, dansa över linan, gör ditt nummer. Känns det svårt, känns det skakigt? Ta då detta rådet med dig:

Glaset har färdats hela denna vägen, du ser här, spår, bara för att komma just hit, till dig, i detta nu, men det står inte riktigt där. Skulle det ha stått där, skulle skuggan, du ser den där, som nu sträcker sig bort åt väggen där, då skulle skuggan sträcka sig längs denna linjen här och, ser du, din bröstkorg, här, där skulle den sträcka sig och se ut som små svarta fingrar som liksom vill gräva sig in i ditt bröst.

Är det inte lustigt att ett glas som vi ser rakt genom kan kasta så mörka skuggor?

Snart river folk ner sina adventsstjärnor, plötsligt hänger inga stjärnor i fönstren längre, då ska jag ha ätit upp min. Det lovar jag. Jag ska svälja den hel.