En brevbärardröm

Så långt tillbaka jag kan minnas har posten alltid kommit fram. Också denna morgon väntade jag den vid elvasnåret, de senaste två åren var det just då den brukade skjutas ner genom brevinkastet och landa platt på min svarthåriga dörrmatta. Jag spetsade öronen för att höra när portdörren i trappuppgången skulle slå igen och annonsera brevbärarens ankomst. Ännu var allt stilla, tyst.

I köket gjorde jag en macka, jag hade visserligen redan ätit frukost, det gjorde jag alltid punktligt halv åtta, men det var inte ovanligt att jag tillredde ett litet mellanmål en timme innan lunch för att magen inte skulle bli helt uttråkad när jag satt och skrev vid datorn eller bläddrade i någon bok som jag redan läst ut. Om magen inte samarbetade fick jag sällan något gjort den där sista timmen, och läste jag något förstod jag knappt hälften av vad jag ville förstå. Min arbetsdag vid datorn börjar alltid klockan åtta, direkt efter frukost och ett rutinbaserat toalettbesök. Efter lunchen, som alltid firades mellan tolv och halv ett, fortsatte jag arbeta fram till treslaget, då jag stängde ner datorn och lämnade böckerna uppslagna till morgondagen. När jag var ledig skrev jag brev. Många brev. Säkert tusen brev på en månad. Nu åt jag mackan jag brett i väntan på posten, breven som alltid kom fram.

Han brukade vandra planlöst fram och tillbaka i sin lägenhet, alla vänner var sedan länge borta, han hade ingen utom sig själv. Varje morgon steg han alltid upp punktligt halv åtta, varje morgon åt han frukost, gjorde toalett och började sedan, när klockan slagit åtta, vandra fram och tillbaka mellan rummen. Alltid klockan åtta. Att klä på sig hade han inte brytt sig om på flera år, han drog istället på sig en grå, otvättad, löst sittande morgonrock när han steg ur sängen och hängde av sig den varje kväll när han kröp ner i sängen igen. I morgonrocken gick han runt med hasande steg i sin lägenhet, som var ostädad men ändå inte gick att uppfatta som särskilt smutsig för att den var så sparsamt möblerad. Knappt möblerad alls. Någon dörrmatta hade han inte, och när posten kom bredde de färgglada reklambladen ut sig över hallgolvet i en oordnad orgie av missriktade och bortslösade budskap, alla fyllde de honom med liv och lidande i ett och samma, färgerna livade upp hans sinnen, sprängde sönder de gråa hinnor som lagt sig som slem över hans närvarokänsla men ekade samtidigt av en värld där han inte hörde hemma, påminnde honom om hans bortryckthet, hans slängdhet på sophögen, fick honom att känna sig som en vårdslöst plockad blomma som slösade bort sin lyskraft kastad bakom en buske av ett barn som valt ut just honom på måfå. Just detta måfå var det som mest provocerade honom till den enorma tystnad och sinnesslöhet som han valt att bo i. Han gjorde absolut ingenting om dagarna, utom att då och då äta en macka i sitt kök, han åt alltid bara mackor. Alltid var ett viktigt begrepp för honom, det svor mot allt måfå som han avskydde i sitt liv och i sin värld. Alltid var den krycka av tålamod som han stödde sig på i väntan på det mest absoluta alltid han kunde föreställa sig med hjälp av sin fantasi, men han tänkte inte så ofta på döden, för det mesta försökte han låta bli att tänka alls. I den mån det var möjligt, och han var skicklig på det.

Jag har lärt mig att misstro det mesta som skrivs med den allvetande berättarrösten, som om distansen skulle innebära överblickens objektivitet, ett sanningsanspråk subjektet eller de på plats upplevande aldrig kan tävla mot. Jag tror inte att historieboken talar mer sanning än den menige soldaten som landsteg i Normandie. Jag tror inte på någon av dem. Både soldaten och historieboken bygger sin berättelse på egna värderingar, egna uppfattningar, egna perspektiv och en egen logik. De är påhittade, konstruerade berättelser. Man ska lyssna på sig själv när man hör berättelser. Man ska lyssna på sig själv och äta en eller annan macka man har brett på vägen. Nu sitter jag framför datorn och försöker formulera mig i dessa banor, försöker skriva en kritik av sanningsbegreppet i litteraturen. Om jag inte blev författare, skulle jag önskat att jag vore kritiker. Kritik hör till det skönaste människan har sysslat med. Kritik är att gå i dialog, att på allvar lyssna, först till berättaren, sen till sig själv, och sedan nysta ut hela upplevelsen på papper med ord som plötsligt vore de främlingar igen, helt nya och oprövade. Det är i sanning det skönaste man kan göra, bortsett från att skriva sina egna berättelser. Först kommer rösten, sedan förmågan att lyssna och reagera.

Jag har ätit upp mackan framför datorskärmen, skrivandet drog i mig som för att glömma bort att posten var sen. Skrivandet drog i mig så, att jag var tvungen att ta med mig mackan till arbetsrummet. Jag äter sällan på andra ställen än i köket. Jag ser ner på de som äter framför teven, jag ser förresten ner på folk i allmänhet som äger en teveapparat. De är slöa och lyssnar för lite. Varför dröjer posten just idag? Men att äta framför mitt arbete kan jag drista mig att göra ibland, om arbetet drar i mig som nu, om jag känner att orden snart trillar ur mig om jag inte använder dem, som nu. Klockan är snart halv tolv, vanligtvis har posten kommit vid det här laget.

Det hände att han sparade på några av reklambladen som han samlat upp från hallgolvet, och de blad han sparade på hände det ibland att han skrev svar till i form av små brev på små papperslappar. Han hämtade då fram ett litet pennfodral där han sparat några pennor som blivit över efter hans skoltid, och blocket som alltid ligger i köket bredvid kaffekokaren. Svaren bestod oftast av fula ord och anklagelser, han skrev dem snabbt och nästan tanklöst, som om en annan vilja drev honom, pennorna fick arbeta hårt och länge de stunder han satte sig för att skriva brev. Han kunde skriva uppåt tusen sådana lappar på en månad, men han skickade aldrig dem någonstans. När han var färdig lät han dem ligga i en låda på skrivbordet i arbetsrummet. Lådan öppnades bara när han öste ner nya lappar i den. Breven han skrev var alltid oadresserade.

När jag nästan givit upp hoppet om dagens post, nu hade det hänt att postverket gjort en blunder och missat mig, nu skulle jag för första gången jag kunde minnas inte få några svar på mina brev, nu skulle kvällen för första gången jag kunde minnas vara helt meningslös och ensam, inga brev skulle behöva läsas och besvaras, då ringde det på dörren. Det var konstigt, tänkte jag, det ringer aldrig på min dörr. Jag var tvungen att stå tvekande framför dörren innan jag vred om låset och öppnade. Är det posten som ringer på dörren? Kanske har jag så många besvarade brev att hämta att de inte går ner genom brevinkastet? Kanske undrar brevbäraren vad det är för populär person som bor här och som får så många brev? Kanske hoppas han att jag är känd från teve och kan tänkas signera en lapp som han senare på kvällen stolt kan visa sina barn för att de ska tycka att de har världens finaste pappa?

Han stod inför dörren som hade ringt, men vågade aldrig öppna.

I trapphuset stod mitt emot mig mycket riktigt en brevbärare, men det var inte en pappa med barn som tålmodigt väntade hemma på att han skulle komma hem med presenter och spännande berättelser, hon var en kvinna. Kvinnliga brevbärare har man ju hört talas om. Att hon var brevbärare såg man knappt med tanke på den sedvanliga uniform de ska bära, den gick knappt att urskönja bakom den enorma hög med brev som hon balanserade och knappt lyckades hålla upprätt framför sig. Det var så många brev! De tornade sig långt över hennes huvud och mössa och snuddade nästan vid taket i trapphuset. Ändå log hon inte, en brevbärare med ett sådant hedersuppdrag, med så många barn i famnen, borde ha lett kan jag tycka, hon log inte utan gav mig en ansträngd blick, hur hon lyckats ringa på min dörrklocka vet jag inte, sen sa hon med släpig, nästan viskande röst:

– Vous êtes monsieur Calais? jag såg att hon hade tydligt definierade mörka ringar under ögonen, hon såg riktigt trött ut, ja till och med utmattad.

– Ehh, no madame. I am so sorry. I am not monsieur Calaes. Jag hade inte brukat engelskan sedan min skoltid, den var inte lika vass som mina pennor därifrån. Jag kände mig något pinsam och liksom släppt ut i tomma luften när jag övade mig på utländska inför en främmande människa och brevbärare till på köpet. Hon såg märkbart frustrerad ut över mitt svar men ändrade inte tonläge eller röst när hon på nytt tog satts och frågade.

– Vous êtes monsieur Andersson? Karl Henrik Andersson?

– I am so sorry, madame, but I am not either monsieur Andersson.

– Vous êtes monsieur Bergh?

– No, monsieur Berg is not who I am, eh neither. But it says here on my door who I am, don’t you know? It says here I am Charlesson, Sam Charlesson. That is who I am, don’t you have any letters for me to give me there? Jag pekade förväntansfullt mot hennes hög av brev. Hon gav mig en tom blick men som efter några sekunders uttryckslöshet glimmade till som om hon förstått något. Jag bestämde mig för att vara nöjd med min engelska, den hade nått fram, även om det tog lite tid.

– Pourriez-vous tenir ceci pour moi une moment? Jag lyckades inte förstå vad hon sa, men tog emot högen med brev som hon liksom hoppfullt lutade över mot mig. Förmodligen bad hon mig hålla högen med brev åt henne en stund medans hon skulle leta upp mina brev som förmodligen hamnat fel i sorteringen. De var ju uppenbarligen inte alla till mig, även om jag inte helt gett upp hoppet om att åtminstone halva högen skulle vara det. I samma ögonblick som jag tagit över högen med brev log hon triumferande mot mig, ringarna runt ögonen liksom löstes upp och försvann och ett tacksamt och kanske, kanske lite medlidsamt leende spelade över läpparna mot mig. Spelade över läpparna som blev suddiga, vaga i konturerna, liksom ögonen, och det otvättade feta håret, allt löstes liksom upp, försvann framför ögonen på mig. Och samtidigt som brevbäraren blev tunnare och tunnare i luften, kände jag hur en tyngd började trycka mig mot dörrtröskeln där jag vilade hälarna. Som om någon lade tegelsten efter tegelsten på mina axlar och höll på att bygga en mur där ovanpå. En mur mot vad? En klagomur? Nu stod ingen brevbärare framför mig. Leendet och en tår, kanske av glädje, kanske av meddlidande, var det sista som syntes och så hörde jag en lika viskandes och släpigt röst som förrut, men nu ur tomma luften:

– Merci, monsieur Charlesson. Och med ens visste jag med öronbedövande säkerhet och med fötterna begravna i sten: det var nu ålaggt mig att dela ut alla dessa brev, vart och ett var tvunget att nå sin rätta mottagare, och jag hade bråttom att få dem utdelade eller annars. Eller annars? Jag visste bara att det inte skulle vara trevligt om det blev ett annars. Jag var tvungen att se till att det inte blev ett annars, men jag anade också att bråttom nu inte längre betydde idag eller imorgon, det betydde snarare inom de närmaste hundra-tvåhundra åren. Jag visste det, och jag visste också med ens att inget av breven hade någon adress, bara ett namn skrivet på sig. Så jag började med det jag antog låg överst, jag kunde inte läsa vad det stod på det för jag såg det inte så högt upp, men brevbäraren hade först frågat efter en monsieur Calais. Utan att stänga dörren bakom mig eller att byta om till mer passande kläder, min morgonrock fick duga, började jag gå ner för trapporna och ut i världen. Jag var brevbärare nu, och hade säkert tusen brev utan adresser, bara namn, att dela ut innan jag skulle få vila. Alltid denna vila.